”Jag hoppas elefanterna kommer och tar sin sedvanliga eftermiddagsslurk”, säger Jill, PR-ansvarig vid hotellet som anordnar de här båtfärderna. Vi hoppas samma sak. Chobefloden är berömd för sina elefanter. I norra Botswana, där Chobefloden utgör gräns, finns det uppskattningsvis 45.000 elefanter — den största koncentrationen i södra Afrika. ”Men”, säger Jill, ”på grund av regnen som vi hade nyligen, så har vi inte sett några elefanter på tre dagar.”

Det finns dock mycket annat att se på Chobefloden. På en bricka i båten ser vi fyra döda fiskar. ”Vi möter alltid fiskörnar som väntar på att vi skall kasta i fiskar till dem”, säger Rainford, vår kapten från Botswana. Skall vi lyckas fotografera någon av dessa fåglar när den dyker ner för att hämta sin måltid? Våra förväntningar ökar när en annan turistbåt vid namn Fiskörnen passerar förbi. Vår båt har namnet Mosi-Oa-Tunya, ett afrikanskt namn på Victoriafallen. Chobefloden sammanlöper med den mäktiga Zambezifloden för att sedan störta sig nerför de berömda fallen, som man når på en timme härifrån, om man kör bil.

Tro det eller ej, men strax efter det att Mosi lagt ut från stranden siktar vi elefanter i våra kikare. Men tyvärr, medan vi ännu är långt borta återvänder de till bushen. ”Fram till för tre veckor sedan”, berättar Sandy, vår guide, ”kunde vi få se hjordar på hundratals djur.” Snart fångas vår uppmärksamhet av sex kuduantiloper som stirrar på oss från stranden. När ett motorfordon närmar sig dessa antiloper, brukar de skena i väg. ”De verkar inte vara lika rädda för båtar som kommer på floden”, säger Sandy.

När båten fortsätter siktar vi en hjord på 26 elefanter, inklusive elefantungar, som leker i vattnet. När vi ser på dem, kommer vi att tänka på Bruce Aikens ord i hans bok The Lions and Elephants of the Chobe (Lejonen och elefanterna vid Chobe): ”När de vuxna elefanterna har släckt den värsta törsten använder de sina snablar till att lättjefullt spruta kallt vatten över hela kroppen. En del, speciellt de halvvuxna och hanarna, brukar våga sig på att simma ut i floden för att leka och tumla om. Ofta är det bara snabelspetsen som syns ovanför vattenytan. Den får fungera som snorkel. Inga roar sig emellertid så grundligt som de små ungarna. Nu har de riktig lekstuga, och de hoppar omkring och jagar varandra utan uppehåll. ... När alla har släckt törsten, är det dags för den absoluta favoritaktiviteten, gyttjebadet. Men alltför snart bestämmer de glädjedödande gamla honorna, vars ord är lag, att det är dags att ge sig av.”

Tråkigt nog blir de ”glädjedödande honorna” oroliga när vår stora dubbeldäckade båt närmar sig, och de leder i väg hjorden, men inte förrän vi har tagit några kort.