Men en kväll när hon hade fyllt sin kruka sprang en äldre man fram till henne. ”Var snäll och ge mig en klunk vatten ur din kruka”, sa han. Han frågade snällt och begärde inte mycket. Rebecka såg att mannen kom långväga ifrån, så hon lyfte snabbt ner krukan från axeln och gav honom vatten. Han fick inte bara en liten klunk, utan han fick dricka rejält av det friska, kalla vattnet. Hon lade märke till att han hade tio kameler i närheten och att de inte hade fått något vatten än. Hon mötte hans hoppfulla blick och ville vara så hjälpsam som möjligt, så hon sa: ”Jag skall hämta upp vatten åt dina kameler också, tills de har druckit färdigt.” (1 Moseboken 24:17–19)

Lägg märke till att Rebecka erbjöd sig att ge kamelerna vatten tills de var nöjda, inte bara lite grann. En törstig kamel kan dricka nästan 100 liter! Om alla tio kamelerna var så törstiga skulle det innebära flera timmars hårt arbete. Men med tanke på hur skildringen fortsätter är det inte troligt att kamelerna var särskilt törstiga.a Visste Rebecka det när hon erbjöd sig att hjälpa till? Nej, men hon ville ändå gärna arbeta så hårt som det behövdes för att visa främlingen gästfrihet. Han tog tacksamt emot hjälpen. Sedan iakttog han henne noga när hon sprang fram och tillbaka och fyllde och tömde vattenkrukan. (1 Moseboken 24:20, 21)

Rebecka är ett fint exempel för oss. Vi lever i en värld där det blir allt tydligare att folk bara tänker på sig själva. Som det förutsagts skulle människor i vår tid ”älska sig själva” och vara ovilliga att göra sig extra besvär för andra. (2 Timoteus 3:1–5) Men om man vill gå mot strömmen är det bra att reflektera över Bibelns beskrivning av Rebecka, som ilade fram och tillbaka till brunnen för flera tusen år sedan.

Rebecka lade säkert märke till hans nyfikna blickar. Men det fanns inget olämpligt i hans blick. Han var bara häpen, förundrad och glad! När hon så småningom var klar överlämnade han gåvor som han hade med sig – dyrbara smycken. Sedan sa han: ”Vems dotter är du? Var snäll och tala om det för mig. Finns det plats för oss i din fars hus, så att vi kan övernatta där?” När hon berättade om sin familj sprack han upp i ett stort leende. Kanske var det ett entusiastiskt infall som fick henne att tillägga: ”Det finns både halm och mycket foder hos oss, också plats att övernatta.” Det var ett generöst erbjudande, särskilt med tanke på att de var fler i sällskapet. Sedan sprang hon i förväg för att berätta för sin mamma om vad som hade hänt. (1 Moseboken 24:22–28, 32)

Det är uppenbart att Rebecka redan från barnsben hade fått lära sig att vara gästfri och generös, egenskaper som man ser mindre och mindre av nu för tiden. De här sidorna av Rebeckas tro är verkligen värda att efterlikna. Vår tro bör få oss att vara generösa. Jehova är generös mot alla, och han vill att de som tillber honom ska följa honom i spåren. När vi är generösa, även mot dem som kanske inte kan ge oss något tillbaka, blir Jehova glad. (Matteus 5:44–46; 1 Petrus 4:9)

”TA EN HUSTRU ÅT MIN SON”

Vem var mannen vid brunnen? Det var troligen Abrahams tjänare Elieser.b Abraham var faktiskt Rebeckas farfars bror, så det är inte konstigt att hennes pappa Betuel tog emot tjänaren med öppna armar. De satte fram mat åt honom, men han ville inte äta något förrän han hade fått förklara sitt ärende. (1 Moseboken 24:31–33) Han var säkert alldeles till sig, för han hade precis sett kraftfulla bevis på att Jehova var med honom. Vad var det som hade hänt?

Föreställ dig hur Betuel och Rebeckas bror Laban spetsade öronen när Elieser berättade vad han hade varit med om. Han berättade att Jehova hade välsignat Abraham i Kanaan och att Abrahams och Saras son, Isak, skulle få ärva allt. Abraham hade gett Elieser ett viktigt uppdrag: att hitta en hustru åt Isak bland Abrahams släktingar i Haran. (1 Moseboken 24:34–38)

Elieser hade lovat att han inte skulle välja en kanaaneisk hustru åt Isak. Kanaanéerna varken respekterade eller tillbad Jehova, och Abraham visste att Jehova planerade att straffa dem för att de var så onda. Han ville inte att hans son skulle ha med dem och deras omoraliska livsstil att göra. Han visste också att hans son skulle vara ett led i förverkligandet av Jehovas löften. (1 Moseboken 15:16; 17:19; 24:2–4)

Sedan berättade Elieser att han hade bett till Jehova när han kommit fram till brunnen. Han ville att Jehova skulle välja vilken kvinna Isak skulle gifta sig med och hade därför bett om ett tecken. Han ville att Jehova skulle se till att hon kom till brunnen och erbjöd både honom och hans kameler vatten. (1 Moseboken 24:12–14) Och vem hade visat sig vara ett svar på den bönen om inte Rebecka? Föreställ dig hur hon måste ha känt det om hon råkade höra vad Elieser berättade för Betuel och Laban.

Hans berättelse gjorde intryck på Betuel och Laban, och de sa: ”Från Jehova har detta utgått.” Enligt dåtidens sed lovade de bort Rebecka och kom överens om att hon skulle gifta sig med Isak. (1 Moseboken 24:50–54) Betydde det att Rebecka inte hade något att säga till om?

Några veckor tidigare hade Elieser funderat på det och frågat Abraham: ”Vad händer om kvinnan inte följer med mig?” Abraham hade svarat: ”Då skall du ... vara löst från edsförpliktelsen mot mig.” (1 Moseboken 24:39, 41) Rebeckas åsikt var viktig även för hennes familj. Elieser var så glad över att det hade gått så bra, och därför ville han ta med sig Rebecka och åka hem redan nästa morgon. Men familjen tyckte att hon skulle stanna kvar åtminstone tio dagar till. Till slut bestämde de sig för att hämta Rebecka och fråga vad hon tyckte. (1 Moseboken 24:57)

Nu stod Rebecka vid ett vägskäl. Vad skulle hon säga? Skulle hon spela på sin pappas och sin brors känslor och vädja om att få stanna kvar hos familjen? Eller skulle hon se det som en förmån att få ha del i dessa händelser som Jehova uppenbarligen vägledde? Hennes svar visade hur hon kände för denna plötsliga och kanske skrämmande förändring. Hon svarade helt enkelt: ”Jag är villig att ge mig av.” (1 Moseboken 24:58)