Sedan berättade Elieser att han hade bett till Jehova när han kommit fram till brunnen. Han ville att Jehova skulle välja vilken kvinna Isak skulle gifta sig med och hade därför bett om ett tecken. Han ville att Jehova skulle se till att hon kom till brunnen och erbjöd både honom och hans kameler vatten. (1 Moseboken 24:12–14) Och vem hade visat sig vara ett svar på den bönen om inte Rebecka? Föreställ dig hur hon måste ha känt det om hon råkade höra vad Elieser berättade för Betuel och Laban.

Hans berättelse gjorde intryck på Betuel och Laban, och de sa: ”Från Jehova har detta utgått.” Enligt dåtidens sed lovade de bort Rebecka och kom överens om att hon skulle gifta sig med Isak. (1 Moseboken 24:50–54)

Men en kväll när hon hade fyllt sin kruka sprang en äldre man fram till henne. ”Var snäll och ge mig en klunk vatten ur din kruka”, sa han. Han frågade snällt och begärde inte mycket. Rebecka såg att mannen kom långväga ifrån, så hon lyfte snabbt ner krukan från axeln och gav honom vatten. Han fick inte bara en liten klunk, utan han fick dricka rejält av det friska, kalla vattnet. Hon lade märke till att han hade tio kameler i närheten och att de inte hade fått något vatten än. Hon mötte hans hoppfulla blick och ville vara så hjälpsam som möjligt, så hon sa: ”Jag skall hämta upp vatten åt dina kameler också, tills de har druckit färdigt.” (1 Moseboken 24:17–19)

Lägg märke till att Rebecka erbjöd sig att ge kamelerna vatten tills de var nöjda, inte bara lite grann. En törstig kamel kan dricka nästan 100 liter! Om alla tio kamelerna var så törstiga skulle det innebära flera timmars hårt arbete. Men med tanke på hur skildringen fortsätter är det inte troligt att kamelerna var särskilt törstiga.a Visste Rebecka det när hon erbjöd sig att hjälpa till? Nej, men hon ville ändå gärna arbeta så hårt som det behövdes för att visa främlingen gästfrihet. Han tog tacksamt emot hjälpen. Sedan iakttog han henne noga när hon sprang fram och tillbaka och fyllde och tömde vattenkrukan. (1 Moseboken 24:20, 21)