När ’Elohịm syftar på Jehova används det som majestätsplural. (1Mo 1:1) Om detta skriver Aaron Ember: ”Att språket i GT [Gamla testamentet] helt har övergett tanken på flertal i förbindelse med ... [’Elohịm] (när ordet används om Israels Gud) framgår i synnerhet av det förhållandet att det nästan undantagslöst konstrueras med ett predikatsverb i singularis och som bestämning har adjektivattribut i singularis. ... [’Elohịm] måste i stället förklaras vara en intensiv plural, som uttrycker storhet och majestät och motsvaras av uttrycket den store Guden.” (The American Journal of Semitic Languages and Literatures, årg. XXI, 1905, sid. 208)

Titeln ’Elohịm riktar uppmärksamheten på Jehovas skaparkraft. Den förekommer 35 gånger i skapelseberättelsen, och varje gång står det verb som beskriver vad Gud sade eller gjorde i singular. (1Mo 1:1–2:4) I honom bor summan och substansen av oändliga krafter.

På många ställen i Bibeln står den bestämda artikeln ha framför ’Elohịm. (1Mo 5:22) När det gäller konstruktionen ha’Elohịm säger lexikografen F. Zorell: ”I Bibeln är det i synnerhet den ende sanne Guden, Jahve, som betecknas med detta ord; ... ’Jahve är [den ende sanne] Guden’ 5Mo 4:35; 4:39; Jos 22:34; 2Sa 7:28; 1Ku 8:60 osv.” (Lexicon Hebraicum Veteris Testamenti, Rom 1984, sid. 54; hakparentes och kursiv text av författaren)