MIN TID SOM MISSIONÄR

Tillsammans med Leo och Esther Mahan kom Evelyn och jag till vårt distrikt i El Salvador i juni 1946. Fälten där var ”vita till skörd”. (Joh. 4:35) Vi hade bara varit i Santa Ana i några månader när vi hade vår första kretssammankomst där. Vi bjöd in vitt och brett till det offentliga föredraget och blev överlyckliga när nästan 500 kom. Prästerna blev vansinniga, och en vecka senare gick de till angrepp mot oss, som jag nämnde i inledningen. Vi lät oss inte skrämmas bort från staden, utan kände oss mer motiverade än någonsin att stanna och hjälpa dem som var uppriktigt intresserade. Prästerna hade varnat människor för att läsa Bibeln, och många hade inte råd att skaffa ett eget exemplar, men det var ändå många som hungrade efter sanningen. De var tacksamma över att vi ansträngde oss för att lära oss spanska så att vi kunde undervisa dem om den sanne Guden, Jehova, och om hans underbara löfte att göra jorden till ett paradis.

En av de första jag studerade Bibeln med var Rosa Ascencio. Hon levde tillsammans med en man som hon inte var gift med, men när hon hade börjat studera flyttade hon ifrån honom. Då började han också studera. De gifte sig, blev döpta och fortsatte sedan som hängivna vittnen för Jehova. Rosa var den första från Santa Ana som blev pionjär.b

Rosa ägde en liten mataffär. När hon skulle gå ut i tjänsten stängde hon affären och litade på att Jehova skulle ge henne det hon behövde. När hon öppnade igen efter några timmar brukade kunderna strömma in för att handla. Hon fick verkligen uppleva att det som står i Matteus 6:33 stämmer, och hon fortsatte tjäna Jehova livet ut.

Vi var sex missionärer som bodde i samma hus. Vid ett tillfälle besökte prästen på orten vår hyresvärd. Han varnade honom och sa att om han fortsatte att hyra ut till oss skulle han och hans fru bli bannlysta. Hyresvärden, som var en framstående affärsman, tyckte redan illa om prästernas hyckleri och vek sig inte för påtryckningarna. Han talade till och med om för prästen att han inte skulle ha något emot att bli utestängd från kyrkan. Han lovade att vi skulle få bo kvar så länge vi ville.

EN RESPEKTERAD MAN BLIR ETT VITTNE

I huvudstaden, San Salvador, studerade en annan missionär Bibeln med hustrun till en ingenjör som hette Baltasar Perla. Han hade förlorat tron på Gud efter att ha sett prästernas hyckleri. Men han hade ett gott hjärta. När man skulle bygga ett avdelningskontor i El Salvador erbjöd sig Baltasar att rita och hjälpa till med att bygga anläggningen utan att ta betalt för sina tjänster, trots att han ännu inte var ett vittne.

Efter att ha samarbetat med vittnena under byggprojektet blev Baltasar övertygad om att han hade funnit den sanna religionen. Den 22 juli 1955 blev han döpt, och strax därefter blev hans fru, Paulina, också döpt. Båda deras barn tjänar troget Jehova. Deras son, som också heter Baltasar, är sedan 49 år på Betel i Brooklyn. Där understöder han det världsvida predikoarbetet och tjänar nu i avdelningskontorets kommitté.c

När vi började hålla områdessammankomster i San Salvador hjälpte broder Perla oss att få tillgång till en stor sporthall. I början var de flesta platserna tomma. Men med tiden blev vi så många att vi fyllde hallen och till slut växte ur den. Vid de här tillfällena fick jag träffa dem som jag hade studerat Bibeln med. Och vilken upplevelse det var att få träffa personer som de i sin tur hade studerat med och som också hade kommit med i sanningen. Det kändes som att de var mina barnbarn.

Vid en sammankomst kom en broder fram till mig och sa att han ville bekänna en sak. Jag kände inte igen honom och förstod inte vad han menade. Han sa: ”Jag var en av pojkarna som kastade sten på er i Santa Ana.” Nu var han ett vittne! Jag blev överlycklig. Den händelsen påminde mig om att heltidstjänsten är den bästa levnadsbana jag någonsin hade kunnat välja.

JAG VALDE RÄTT

Jag fortsatte som missionär i El Salvador i nästan 29 år. Först bodde jag i Santa Ana, sedan i Sonsonate, därefter i Santa Tecla och slutligen i San Salvador. Vid det här laget började mina föräldrar bli gamla och behövde hjälp. 1975 bestämde jag därför, efter många böner och noggrant övervägande, att jag skulle lämna mitt missionärsdistrikt och flytta tillbaka till Spokane.