Fyra hundra dog, jag överlevde
DET var den 10 oktober 1986. Jag höll på att förbereda mig för att stänga min kosmetikabutik i San Salvador för att hinna hem till kvällsmaten. Plötsligt hördes ett våldsamt mullrande i hela den fem våningar höga Rubén Darío-byggnaden.
Senare fick jag veta att det var den värsta jordbävningen i El Salvadors historia — 7,5 på Richterskalan. Det var 1.200 människor som omkom, därav omkring 400 enbart i Rubén Darío-byggnaden, och 300.000 blev hemlösa. President Duarte sade att jordbävningen orsakade ”större förluster i människoliv än de sju åren av inbördeskrig”.
När jordstöten kom fick jag ett slag i huvudet och blev medvetslös. Då jag kvicknade till låg jag med ansiktet neråt i totalt mörker. Människor ropade och skrek av smärta och fruktan. ”Herre, rädda mig!” ”Varför lät du detta straff komma över oss?” ”Hjälp mig!”
Jag kände på mitt ansikte. Lyckligtvis var jag inte skadad, men mina fötter satt fast under spillrorna. Luften var så tjock att jag knappt kunde andas. Alldeles intill mig hörde jag en röst. Fastighetsskötaren, herr Quijano, ropade till mig: ”Det är du som är ägarinnan till kosmetikaståndet! Är du oskadd?”
”Ja, men mina fötter sitter fast”, svarade jag. ”Hur är det med dig?”
”Jag tror att mina armar och ben är brutna — jag kan inte röra mig. Hjälp mig är du snäll.”
Jag sträckte ut mina händer och armar så långt jag kunde men kände bara glasskärvor. ”Jag är ledsen, jag kan inte göra någonting. Mina fötter sitter fast.”
Bristen på syre kändes mycket tryckande, och jag bad till Gud: ”Hjälp mig!” Jag erinrade mig hans ord till Josua: ”Var modig och stark, ... ty Jehova, din Gud, är med dig.” (Josua 1:9, NW) Men jag måste göra min del, påminde jag mig själv.
Efter det började jag känna mig starkare och i hög grad uppmuntrad. Jag kom fram till att jag måste få loss mina fötter innan de domnade bort och svullnade. Jag började försöka vrida loss den ena foten. Under tiden fortsatte marken att skaka, och huset knakade och skälvde. Min butik låg på bottenvåningen.
Slutligen fick jag loss min högra fot. Jag tackade Jehova högt för detta. Herr Quijano, som nu andades ganska tungt, måste ha hört det. Han sade: ”Fortsätt att be till Jehova, och be för mig också, är du snäll!”
Mina fötter kändes kalla och fuktiga. ”Jag blöder!” tänkte jag. När jag kände på den nedre delen av mitt vänstra ben, förstod jag att den klibbiga, fuktiga massan antingen var schampo eller fuktkräm från utställningsmontern. Nu, när min vänstra fot var insmord, gled även den loss.
”Har Jehova hjälpt dig?” undrade herr Quijano.
”Ja!” svarade jag. ”Jag har fått loss mina fötter nu.”
”Snälla du, hjälp mig!” ropade han.
Jag gjorde bruk av alla mina krafter för att tum för tum arbeta mig framåt mot herr Quijano. Vid varje rörelse skar jag mig på glasskärvor. Sedan kände jag en massa deformerad metall mellan oss.
”Tyvärr kan jag inte komma närmare nu.”
”Det är bra”, svarade han. ”Låt oss bara stanna där vi är nu.”
Alldeles intill oss hördes röster från åtminstone två män och en ung pojke. Det var personer från andra våningen, som nu befann sig mindre än en meter ovanför oss. Jag lyckades sticka upp huvudet genom en öppning men ryggade genast tillbaka. Luften var tjock av ett fint damm, som gjorde att jag kippade efter andan. Plötsligt kände jag mig helt slut och ville bara sova.
När jag vaknade var det kusligt tyst. ”Har alla blivit räddade, eller har de alla dött?” var min första tanke. Jag ropade snabbt på herr Quijano tre gånger, men han bara flämtade svagt. Jag fortsatte att be.
Efter en stund hörde jag ett knackande ljud. ”Herr Quijano”, ropade jag till. ”Gud har skickat någon för att rädda oss! De är snart här, och jag skall säga till dem att hjälpa dig ut!” Hans enda svar var ett svagt stön, och sedan var det tyst.
Inte långt efteråt hördes en röst ropa från de mörka skrymslena framför mig: ”Finns det någon där?”
”Ja, ja!” skrek jag.
”Hur många?”
”Det finns flera stycken här, en del är svårt skadade”, svarade jag. Fler knackningar hördes. Sedan frågade en röst: ”Ser du ett ljus?”
”Ja!” hojtade jag tillbaka. ”Jag ser ljuset!” Våra räddare fortsatte att hacka vid öppningen, och snart upplystes nästan hela det utrymme där jag låg.
”Tror du att du kan ta dig ut genom att följa ljuset?” ropade räddningsmanskapet. ”Ja, jag skall försöka!” svarade jag.
Jag ropade till de övriga på andra våningen: ”Häråt, försök att ta er hit! Vi kan komma ut! Skicka ner pojken först!”
Jag började åla mig fram över bitar av sönderböjt järn, tegel, glas och betong. ”Jag måste fortsätta att röra mig framåt”, tänkte jag. ”Jag får inte stanna här.” Jag var så nära öppningen att jag kunde nå en slang med en påmonterad syrgasmask som hade stuckits igenom hålet. Jag fortsatte att arbeta mig framåt tum för tum tills jag nådde den smala öppningen.
Manskapet drog ut mig, först den ena armen, sedan resten av kroppen. Mina kläder var sönderrivna, och jag hade skrubbsår på hela kroppen. ”Hur känner du dig?” undrade de. ”Lycklig”, svarade jag.
När jag kom ut på gatan såg jag en enda villervalla av människor — somliga hjälpte de skadade, andra grävde i ruinerna efter byggnaden. Ångestfyllda åskådare samlades kring mig och ville veta i vilken del av byggnaden jag hade befunnit mig.
”Har du sett min hustru?” ”Har du sett min far?” ”Såg du min syster?” frågade de desperat. Jag kunde bara svara: ”Det finns många fler som är instängda där nere och som fortfarande lever, så ge inte upp.”
Andra blev också räddade ur samma öppning som jag, en del allvarligt skadade. Men många andra dog av kvävning. På gatan strax utanför byggnaden kunde man se en beklagansvärd syn — en rad livlösa kroppar. Herr Quijano och den unge pojken från andra våningen fanns bland dessa olycksdrabbade. — Berättat av Antonieta de Urbina.
[Ruta på sidan 22]
Rubén Darío-byggnaden
I den fem våningar höga Rubén Darío-byggnaden, mitt i centrum av San Salvador, fanns kaféer, friser- och skönhetssalonger, tandläkare och laboratorier, skoaffärer och kontor. Utmed väggarna utanför huset stod gatuförsäljare som saluförde allt från sötsaker till lotter. På TV-nyheterna rapporterade man att så många som 400 personer dog inne i byggnaden. De antingen krossades till döds, kvävdes eller brändes; flera Jehovas vittnen fanns bland dem. Åtminstone 92 av de instängda offren räddades till livet, även om somliga av dessa dog efteråt av de skador som de ådragit sig i byggnaden.
[Bilder på sidan 23]
Rubén Darío-byggnaden före och efter jordbävningen.
Antonieta de Urbina räddades till livet tidigt på kvällen den första dagen av jordbävningen