En del menar att man började med balsamering när man fann kroppar som var bevarade i natriumkarbonat, som det finns gott om i och omkring Egypten.

De forntida egyptierna balsamerade sina döda främst av religiösa skäl. Deras tro på ett liv efter döden var kopplad till en önskan att hålla kontakten med den fysiska världen. De trodde att deras kroppar skulle användas evigheten igenom och få nytt liv. Balsamering var visserligen mycket vanligt, men till dags dato har man inte hittat någon egyptisk redogörelse som beskriver hur man gick till väga. Den bästa redogörelsen skrevs på 400-talet f.v.t. av den grekiske historikern Herodotos. Men försök att följa Herodotos beskrivning har inte varit särskilt lyckade.

[Ruta/bild på sidan 31]

BALSAMERING – DÅ OCH NU

I det forntida Egypten kunde slaget av balsamering bero på familjens status. En rik familj skulle troligtvis ha valt följande procedur:

Hjärnan drogs ut genom näsan med hjälp av ett metallinstrument. Sedan behandlades huvudskålen med lämpliga kemikalier. Nästa steg inbegrep att alla organ förutom hjärtat och njurarna togs ut. För att komma in i buken var man tvungen att göra ett snitt i kroppen, men det här betraktades som en synd. För att komma runt det utsåg de egyptiska balsamerarna en person till att göra snittet. Han flydde så snart han hade utfört ingreppet, eftersom förbannelser och stening var straffet för det här så kallade brottet.

Efter det att buken hade tömts, tvättades den noga. Historikern Herodotos skrev: ”De fyller tomrummet med den finaste krossade myrra, kassia och varje annat slags krydda förutom virak och syr igen öppningen.”

Därefter torkades kroppen genom att man lade den i natriumkarbonat i 70 dagar. Sedan tvättades den och lindades in i linnebindlar. Linnet täcktes sedan med harts eller någon gummiartad massa som fungerade som lim, och mumien placerades i en påkostad träkista som hade formen av en människokropp.