Amy, som nu är i 35-årsåldern, kommer från USA. Hon berättar: ”I många år gick jag och tänkte att jag skulle vilja åka till ett annat land och hjälpa till, men det verkade som att jag aldrig skulle kunna nå det målet.” Vad fick henne att se annorlunda på saken? ”År 2004 frågade ett gift par som var pionjärer i Belize om jag ville komma och hälsa på och göra en pionjärmånad med dem. Så jag gjorde det – och jag bara älskade det! Och ett år senare flyttade jag till Ghana för att hjälpa till som pionjär där.”

Stephanie, som nu är närmare 30 och som också kommer från USA, började för några år sedan granska sina omständigheter. Hon tänkte: ”Jag är frisk och har ingen familj att ta hand om. Jag skulle faktiskt kunna göra mycket mer för Jehova än vad jag gör just nu.” Att hon gjorde en sådan här utvärdering av sin situation hjälpte henne att ta steget att flytta till Ghana och utöka sin tjänst.

Hans och Brook, ett pionjärpar i 30-årsåldern, bor i USA. År 2005 var de engagerade i hjälpinsatserna efter orkanen Katrina. Senare ansökte de om att få ta del i internationell byggverksamhet men fick ingen inbjudan. Hans berättar: ”Sedan hörde vi ett tal på en sammankomst. Där nämndes det att kung David förlikade sig med att det inte var han som skulle få bygga templet och att han därför ändrade sitt mål. Det hjälpte oss att inse att det är helt okej att ändra sina teokratiska mål.” (1 Krön. 17:1–4, 11, 12; 22:5–11) Brook tillägger: ”Jehova ville att vi skulle bulta på en annan dörr.”

De fick höra fantastiska erfarenheter från sina vänner som tjänade i andra länder, och det gjorde att de också ville prova på att vara pionjärer utomlands. År 2012 åkte de till Ghana, och där kunde de hjälpa till i en teckenspråksförsamling i fyra månader. Sedan var de tvungna att återvända till USA, men det de fick vara med om i Ghana gjorde dem mer motiverade att sätta tjänsten främst i sitt liv. På senare tid har de hjälpt till vid bygget av avdelningskontoret i Mikronesien.