En av de anställda vid telefonbolaget svarade så här:

”Det har nu gått två månader sedan oljeutsläppet, och det råder fullständigt kaos i Valdez. Tusentals människor strömmar fortfarande hit för att få högavlönade arbeten. Alla slags människor. Några jagas av polisen, och de åker fast. Prostituerade kommer för att utöva sitt ’yrke’. Barn får inte längre vara ute och leka fritt i staden. Föräldrarna håller dem ständigt under uppsikt, och det bör de verkligen göra. En del barn försummas därför att båda föräldrarna arbetar många långa timmar för Exxon. Penningmanin har gripit många.

Priserna har stigit enormt. De fördubblas över en natt, och på en vecka har de fördubblats igen. Har du ett hus att hyra ut? Du kan få 500 dollar [3.000 kronor] per natt för det. Vissa övernattningsrum ger nästan lika mycket. Man kan till och med hyra ut plats för en bädd. Hus har hyrts ut för 5.000—6.000 dollar per månad — 13.000 i ett fall, sägs det. Bilar har hyrts ut för 250 dollar per dag.

De löner som Exxon har betalat ut har stigit våldsamt. Andra företag har ingen chans att konkurrera. Deras anställda slutar och börjar i stället arbeta för Exxon. Nyanställda stannar ett litet tag, men sedan övergår även de till att arbeta med oljesaneringen. Restaurangerna har det svårt. De är öppna dygnet runt och har tusentals gäster att servera, och en del av dem har fått byta personal fyra eller fem gånger under de två senaste månaderna — de förlorar dem till Exxon som betalar allt högre timlöner. Hälften av sjukhuspersonalen har slutat.”

Vilket lockbete alla dessa pengar är! Man förstår mycket väl att de utgör en frestelse för dem som har det dåligt ställt och har stora skulder. Hur lätt är det inte att tänka: ”Jag kan arbeta på söndagarna och få 30—50 dollar i timmen, jag kan arbeta 12 timmar och få dubbel timlön för att det är söndag. Jag kan betala bilen och alla andra räkningar jag har.” Men du kanske samtidigt försummar din familj, och de andliga värdena går sakta förlorade. ”Men jag skall bara göra det under en kort tid, tillfälligt, bara för att komma på fötter”, intalar du dig. Ja, kanske, kanske inte.

Något som är värre är vissa av de känslor som släppts lösa till följd av missräkningar. En person sade:

”Många har fokuserat sin vrede på Exxon och går till radikala ytterligheter i sitt uppförande. De vanliga värderingarna och normerna upplöses, förvanskas. På grund av sin missräkning och vrede uppför sig människor på ett sätt som normalt är motbjudande för dem. De är upprörda över vad oljeutsläppet har medfört för det vackra Prins William-sundet och de tusentals fåglarna, uttrarna, sälarna och andra djur som de så länge varit stolta över.

Denna vrede har drivit några till att tvinga Alyeska-bilar av vägen. Bombhot har förekommit. Verkställande direktören för Exxon har till och med hotats till livet av människor i Valdez. Hundratals säkerhetsvakter har fått anställas.”

En vikarierande lärare säger:

”Många barn får ge sig i väg till skolan själva. Jag vet en femårig flicka som själv får gå upp på morgonen och gå till lekskolan därför att hennes mamma och pappa stiger upp flera timmar tidigare för att gå till sitt arbete och sanera olja. Hon gör själv i ordning frukost, går till skolan, återvänder hem, äter kvällsmat och är sedan ensam hemma tills hennes föräldrar kommer tillbaka klockan nio eller tio på kvällen. Vilken inverkan har detta på henne? Vad säger det henne? Pengar har förblindat somliga föräldrar, och deras barn får lida. Vissa skolbarn är alltför stressade för att kunna arbeta. Lärarna pressar dem inte, utan läser berättelser för dem och låter dem få leka.”

En husmor har iakttagit den vrede och bristande hövlighet som förekommer:

”Trängseln ökar stressen och missräkningen, vilket i sin tur öppnar vägen för ilska och vredesutbrott. Då varulagren var begränsade, kunde en del kvinnor få se andra ta deras bröd och mjölk ifrån dem när de var ute och handlade. På restauranger har det hänt att folk trängt sig fram och tagit bord som andra väntat på i någon timme.”

En man uttrycker sin oro så här:

”Det har fått ganska allvarliga följder att befolkningen i området nästan har tredubblats. Vi har vuxit från att ha varit en stad med omkring 2.800 invånare till en med mer än 9.000. Det är svårt att få tag i de varor man vill ha och svårt att ta sig fram i staden. Trafiken i den här lilla staden har ökat så mycket att det har blivit en källa till irritation och stress bara att ta sig fram här.

Arbetsmöjligheterna har ändrats dramatiskt. Erbjudanden om att få 20—50 dollar i timmen har gjort det svårt att bevara balansen när det gäller vad man skall prioritera. Det är en utmaning att se till att materialismen inte överskuggar familjeansvaret och de andliga värdena. Min hustru och jag har också fått många telefonsamtal från vänner i så avlägsna stater som Florida och New York och ända nerifrån Texas och från Oregon. De har ringt och frågat om möjligheterna att få arbete här.

Vi vet att de ekonomiska förhållandena är svåra överallt nu, men vi har rekommenderat dem att inte komma hit. De är Jehovas vittnen liksom vi, och vi försöker sätta de andliga intressena främst — att gå på möten och att tala med andra om Guds rike. Vi anser att detta är bäst även för dem, men det är inte lätt att handla så nu under dessa påfrestande förhållanden i Valdez. Materialismen som frodas här kväver andligheten.

Pengar har förblindat somliga föräldrar, och deras barn får lida. Vissa skolbarn är alltför stressade för att kunna arbeta. Lärarna pressar dem inte, utan läser berättelser för dem och låter dem få leka.”