Från våra läsare

Förintelsen  Jag har alltid funderat över varför det inte var någon som talade ut om Förintelsen. Artikelserien ”Förintelsen — Vilka vågade säga ifrån?” (22 augusti 1995) har besvarat min fråga. Jehovas vittnen vågade säga ifrån, och jag är mycket stolt över mina medvittnen!

C. B., Förenta staterna

Jag måste gratulera er till hur ni behandlade ämnet Förintelsen, även om jag själv inte är ett Jehovas vittne. Er objektiva behandling av denna onda yttring av människans grymhet mot andra är den mest upplysande jag har stött på. Beklagligt nog vet människor i allmänhet mycket lite om det mod som era medvittnen visade under den tiden.

L. B., England

Min far dog i Sachsenhausen. Även min äldste bror dog som en följd av att nazisterna satte honom i fängelse. Jag har fortfarande tydliga minnen av hur nazisterna förföljde Jehovas vittnen. Jag kände mig därför manad att visa min uppskattning av artiklarna. Bra gjort!

F. D. J., Canada

Jag var mycket imponerad av artiklarna. Men jag håller inte med om att Jehovas vittnen var den enda ”rösten mitt i tystnaden”. Även kommunisterna varnade människor för Hitler innan han kom till makten. Många av dessa slutade sitt liv i koncentrationsläger.

B. W., Tyskland

”Vakna!” erkänner villigt att Hitler hade många politiska motståndare. Men artiklarna behandlade särskilt den underlåtenhet som religiösa organisationer visade, organisationer som i de flesta fall samarbetade med nazistregimen. Nazisterna betraktade Jehovas vittnen som sina främsta religiösa motståndare. Jehovas vittnen var därför den enda religiösa grupp som fick sitt eget igenkänningsmärke i koncentrationslägren — den ökända lila triangeln. — RED.

Jordbävningen i Japan  Jag grät när jag läste artikeln ”Den plötsliga katastrofen i Japan — Hur människor klarade av situationen”. (22 augusti 1995) Jag förlorade den kristna syster som jag älskade mest i den jordbävningen. Hon var mycket nitisk. Jag vet att hon kommer att uppstå och att jag har möjlighet att få se henne igen. Jag är mycket tacksam för all den andliga och materiella hjälp som vi fick av församlingen och Sällskapet. Jag gråter fortfarande när jag tänker på vad som hände den dagen.

T. M., Japan

Jag blev förbluffad över hur snabbt Jehovas vittnen kom till hjälp, och det på ett sådant organiserat sätt. När jag läste de omtänksamma, värmande orden i meddelandet från bröderna i församlingen i Korea, grät jag mycket. Jag blev så glad när jag tänkte på att jag tillhörde en sådan varmhjärtad organisation.

M. K., Japan

Sexuella trakasserier  Tack för er artikel ”Ungdomar frågar: Sexuella trakasserier — Hur kan jag skydda mig?” (22 augusti 1995) Jag är 17 år, och i skolan träffade jag en pojke som inte var kristen. Jag litade på honom, men längre fram trakasserade han och hans vänner mig med oanständiga förslag och hotelser. Jag var tvungen att lämna den skolan för att komma ur situationen. Artikeln lärde mig mycket. Nu vet jag vad man skall göra när man har med det motsatta könet att göra.

T. G., Portugal

Jag utsattes för sexuella trakasserier och hotelser av en arbetskamrat. Jag har ofta svårt att försvara mig, eftersom jag utsattes för sexuella övergrepp när jag var barn. Jag bad honom upprepade gånger att lämna mig i fred. Till slut anmälde jag honom för våra chefer, och sedan dess har han låtit mig vara. Jag uppskattar verkligen artikeln. Kvinnor behöver veta hur man handskas med problem av det här slaget.

V. A., Förenta staterna