”Barnen är späda”

”Barnen är späda; jag kommer att färdas långsamt, i den fart som passar barnen.” — Jakob, en man som levde på 1700-talet f.v.t. och var far till många barn.

ATT barn behandlas illa är ingenting nytt. Forntida civilisationer — till exempel aztekernas, kanaanéernas, inkafolkets och feniciernas — är ökända för sedvänjan att offra barn. Utgrävningar i den feniciska staden Kartago (nu en förort till Tunis i Nordafrika) visar att mellan 400- och 200-talet f.v.t. offrades så många som 20.000 barn till guden Baal och gudinnan Tanit! Den här siffran blir ännu mer chockerande när man betänker att Kartagos invånarantal under stadens glansdagar sägs ha uppgått till endast omkring 250.000.

Men det fanns ett forntida samhälle som var annorlunda. Trots att grannfolken utsatte sina barn för grymheter, var Israels nation helt annorlunda i fråga om hur man behandlade sina små barn. Fadern till denna nation, patriarken Jakob, var ett gott föredöme. Under sin färd tillbaka till hemlandet anpassade Jakob, enligt Första Moseboken i Bibeln, farten för hela sitt följe, så att resan inte skulle bli för mödosam för barnen. ”Barnen är späda”, sade han. Vid den här tidpunkten var hans barn mellan 5 och 14 år. (1 Moseboken 33:13, 14) Hans ättlingar, israeliterna, visade samma respekt för barnens behov och värdighet.

Visst hade barn på Bibelns tid mycket att göra. Pojkar fick, allteftersom de blev äldre, av sina fäder praktisk övning i jordbruk eller i ett hantverk, till exempel snickeri. (1 Moseboken 37:2; 1 Samuelsboken 16:11) Flickor fick, medan de bodde hemma, lära sig hushållsarbete av sina mödrar, något som de sedan hade nytta av som vuxna. Rakel, Jakobs hustru, var herdinna som flicka. (1 Moseboken 29:6–9) Unga kvinnor arbetade ute på fälten under spannmålsskörden och i vingårdarna. (Rut 2:5–9; Höga Visan 1:6)a Arbetet utfördes vanligtvis under föräldrarnas kärleksfulla överinseende och kombinerades med undervisning och utbildning.

Men de små barnen i Israel fick också tid till avkoppling och förströelse. Profeten Sakarja talade om ”stadens torg, ... [som var] fulla av pojkar och flickor som leker”. (Sakarja 8:5) Och Jesus Kristus talade om små barn på torgen som spelade flöjt och dansade. (Matteus 11:16, 17) Vad var orsaken till att man behandlade barn på ett så värdigt sätt?

Höga principer

Så länge israeliterna följde Guds lagar, varken misshandlade eller exploaterade de sina barn. (Jämför 5 Moseboken 18:10 med Jeremia 7:31.) De betraktade sina söner och döttrar som ”en arvedel från Jehova”, ”en belöning”. (Psalm 127:3–5) En förälder betraktade sina barn som ”sticklingar från olivträd runt omkring [sitt] ... bord” — och olivträd var mycket värdefulla i detta jordbrukssamhälle! (Psalm 128:3–6) Historikern Alfred Edersheim konstaterar att förutom orden för son och dotter hade de forntida hebréerna nio ord för begreppet ”barn” som hade avseende på olika stadier i livet. Edersheims slutsats är: ”Människor som så noga iakttog de ungas liv för att kunna ge en målande beskrivning av varje stadium i deras utveckling måste ha varit mycket fästa vid sina barn.”

Under den kristna eran fick föräldrar förmaningen att behandla sina barn med värdighet och respekt. Jesus gav ett utmärkt exempel i fråga om hur man behandlar andras barn. Vid ett tillfälle mot slutet av Jesu jordiska tjänst var det många som kom till honom med sina små barn. Lärjungarna menade tydligtvis att Jesus var alltför upptagen för att bli störd, och de försökte därför hejda människorna. Men Jesus tillrättavisade sina lärjungar: ”Låt de små barnen komma till mig; sök inte hejda dem.” Han tog till och med ”barnen i sin famn”. Det råder inget tvivel om att Jesus betraktade barn som dyrbara och att han ansåg dem värda att bli behandlade på ett vänligt sätt. — Markus 10:14, 16; Lukas 18:15–17.

Längre fram gav aposteln Paulus följande uppmaning åt fäder: ”Håll inte på med att reta upp era barn, för att de inte skall bli modfällda.” (Kolosserna 3:21) I enlighet med denna befallning skulle kristna föräldrar aldrig, vare sig på den tiden eller i dag, tillåta att deras barn utsätts för usla eller skadliga arbetsförhållanden. De inser att för att barn skall kunna växa fysiskt, känslomässigt och andligt, behöver de kärlek, omtanke och trygghet. Föräldrarnas kärlek till barnen måste vara äkta och konkret. Det innebär bland annat att de skyddar sina barn mot nedbrytande arbetsförhållanden.

Våra dagars verklighet

Det är ett faktum att vi lever i ”kritiska tider som är svåra att komma till rätta med”. (2 Timoteus 3:1–5) På grund av svåra ekonomiska förhållanden tvingas också kristna familjer i många länder att låta barnen börja arbeta. Det är, som vi redan har konstaterat, ingenting fel med ett arbete som är hälsosamt och lärorikt för barnen. Ett sådant arbete kan hjälpa barn att utvecklas fysiskt, mentalt, andligt, moraliskt och socialt, utan att de fördenskull går miste om nödvändig skolundervisning, balanserad rekreation och behövlig vila.

Utan tvivel vill kristna föräldrar att deras barn arbetar under deras kärleksfulla tillsyn och inte att de får slava under en grym, okänslig eller samvetslös arbetsgivare. Kristna föräldrar vill försäkra sig om att deras barn inte har ett arbete där de utsätts för sexuella övergrepp eller fysisk eller psykisk misshandel. Föräldrarna vill också vara nära sina barn. Då kan de ge dem en andlig uppfostran i enlighet med sin skriftenliga förpliktelse: ”Du skall inskärpa ... [Guds ord] hos din son och tala om dem, när du sitter i ditt hus och när du går på vägen och när du lägger dig och när du stiger upp.” — 5 Moseboken 6:6, 7.

De kristna uppmanas dessutom att visa medkänsla, ha tillgivenhet och vara ömt medlidsamma. (1 Petrus 3:8) De uppmuntras att ”göra vad som är gott mot alla”. (Galaterna 6:10) Om man skall visa sådana goda egenskaper mot människor i allmänhet, hur mycket mer skall man då inte göra det mot sina barn! I enlighet med den gyllene regeln — ”allt vad ni vill att människorna skall göra mot er, så skall också ni göra mot dem” — skulle kristna aldrig tillåta sig själva att för egen vinning utnyttja andras barn, vare sig dessa är medkristna eller inte. (Matteus 7:12) Eftersom kristna dessutom är laglydiga medborgare, är de noga med att inte bryta mot landets lagar som gäller åldersgränsen för anställda. — Romarna 13:1.

Den verkliga lösningen

Hur ser då framtiden ut? Både barn och vuxna kan se fram emot en bättre tid. Sanna kristna är övertygade om att den bestående lösningen på problemet med barnarbete är en tillträdande världsregering som Bibeln kallar ”himlarnas kungarike”. (Matteus 3:2) Gudfruktiga människor har i århundraden bett om denna regering, när de har sagt: ”Vår Fader i himlarna, må ditt namn bli helgat. Må ditt kungarike komma. Må din vilja ske, såsom i himlen så också på jorden.” — Matteus 6:9, 10.

Detta kungarike kommer bland annat att avlägsna de förhållanden som ger upphov åt barnarbete. Fattigdomen kommer att utrotas. ”Jorden, den kommer sannerligen att ge sin avkastning; Gud, vår Gud, kommer att välsigna oss.” (Psalm 67:6) Guds kungarike kommer att se till att alla får lämplig utbildning grundad på rättfärdighet. ”När det finns domar från ... [Gud] för jorden, är rättfärdighet vad det fruktbara landets invånare sannerligen kommer att lära sig.” — Jesaja 26:9.

Guds regering kommer att utplåna alla ekonomiska system som ger upphov åt orättvisor. Då kommer det inte att förekomma någon diskriminering på grund av ras, social ställning, ålder eller kön, eftersom denna regerings dominerande lag kommer att vara kärlekens lag, som bland annat innehåller befallningen: ”Du skall älska din nästa som dig själv.” (Matteus 22:39) Under denna rättfärdiga världsregerings styre kommer problemet med barnarbete att avlägsnas fullständigt!

[Fotnoter]

[Ruta på sidan 12]

Bordellmamman som lät sina flickor gå

I 15 år ägde och drev Ceciliab bordeller på en ö i Västindien. Hon köpte mellan 12 och 15 flickor åt gången — de flesta var under 18 år. Flickorna hölls kvar mot sin vilja på grund av skulder som deras familjer hade ådragit sig. Cecilia betalade skulderna och behöll flickorna för att de skulle arbeta åt henne. Av det som flickorna tjänade behöll Cecilia en del för att betala deras mat och underhåll, och hon tog också en liten summa som betalning för det hon hade lagt ut för dem. Det tog flera år för flickorna att bli fria igen. De fick under sin tid på bordellen aldrig lämna huset, om inte en vakt följde med dem.

Cecilia minns särskilt en händelse. Modern till en av de prostituerade flickorna kom varje vecka för att hämta matlådor — som innehöll mat som hennes dotter hade tjänat ihop till genom sitt ”arbete”. Dottern hade en son att försörja, men hon hade inga möjligheter att betala sina skulder, och hon hade gett upp hoppet om ett liv i frihet. Hon valde därför att ta livet av sig, och hon lämnade efter sig ett brev, där det stod att hon överlämnade vårdnaden av sin son till bordellmamman. Cecilia uppfostrade pojken tillsammans med sina egna fyra barn.

En av Cecilias döttrar började studera Bibeln tillsammans med Jehovas vittnens missionärer. Cecilia uppmuntrades att vara med vid studiet, men till en början ville hon inte, eftersom hon aldrig hade lärt sig läsa och skriva. Hon lyssnade dock på deras samtal om Bibeln, och undan för undan började hon urskilja Guds kärlek och tålamod, och hon kom att uppskatta hans förlåtelse. (Jesaja 43:25) Cecilias önskan att själv studera Bibeln gjorde att hon snart började lära sig läsa och skriva. Allteftersom hennes kunskap i Bibeln ökade, insåg hon behovet av att rätta sig efter Guds höga moralnormer.

Så en dag sade Cecilia, till flickornas förvåning, att de var fria att lämna bordellen! Hon förklarade att det de höll på med var något som i hög grad misshagar Jehova. Ingen av flickorna betalade någonsin tillbaka vad de var skyldiga. Men två av dem valde att bo kvar hos Cecilia. En annan av flickorna blev så småningom döpt som ett Jehovas vittne. Cecilia undervisar också i Bibeln. Hon har varit i heltidstjänsten som förkunnare i 11 år nu och hjälper andra att sluta göra sådant som vanärar Gud.

[Fotnot]