Har du uppmuntrat någon nyligen?
ELENA var bara 17 år när läkarna upptäckte att hon hade äggstockscancer. Hennes mor, Mari, led fruktansvärt när hon såg Elena plågas av olidliga smärtor.
Till sist blev Elena förflyttad till ett sjukhus i Madrid i Spanien, 190 mil från sitt hem på Kanarieöarna. Ett läkarteam i Madrid gick med på att operera utan blod. (Apostlagärningarna 15:28, 29) Men när operationen hade inletts insåg man snart att Elenas tillstånd var obotligt. Cancern hade redan spritt sig i hela kroppen, och kirurgerna kunde inte göra så mycket åt den. Elena dog åtta dagar efter ankomsten till Madrid.
Mari behövde inte utstå den svåra pärsen ensam. På egen bekostnad hade två kristna äldstebröder följt med henne och hennes äldste son till Madrid, och de stannade kvar där till Elenas död. ”De hjälpte mig att uthärda den fruktansvärda känsla av tomhet som fyllde mig”, säger Mari. ”Jag kommer aldrig att glömma den uppmuntran de gav mig. Utan deras andliga stöd och praktiska hjälp hade jag inte klarat mig. De var verkligen ’ett gömställe undan vinden’.” — Jesaja 32:1, 2.
Det behagar Jehova att kärleksfulla herdar likt dessa ömt vårdar hans får. (Ordspråken 19:17; 1 Petrus 5:2—4) Men att ge uppmuntran är inte bara äldstebröderna förunnat. Alla kristna kommer tillsammans för att få andlig undervisning och för att ”uppmuntra varandra”. (Hebréerna 10:24, 25) Uppmuntran är en naturlig del av kristen samvaro.
Vad inbegrips i uppmuntran?
Alldeles som en vacker blomma slokar när den inte får vatten, kan människor — både i familjen och i församlingen — tappa modet om de inte får uppmuntran. Däremot kan lämplig uppmuntran styrka dem som utsätts för frestelser, liva upp dem som är deprimerade och stärka dem som tjänar Gud troget.
Det grekiska ord som återges med ”uppmuntran” betyder också ”tröst” och ”förmaning”. Uppmuntran inbegriper därför mer än att man bara talar om för någon att han gör bra ifrån sig. Uppmuntran kan också innebära att ge praktisk och andlig hjälp.
Det grekiska ordet för ”uppmuntran” har den ordagranna innebörden ”det att kalla till sin sida”. Att vi vandrar sida vid sida med våra andliga bröder och systrar gör det möjligt för oss att ge omedelbart stöd om någon av dem skulle tröttna eller snava. (Predikaren 4:9, 10) Det är intressant att Jehovas folk sägs ”tjäna honom skuldra vid skuldra”. (Sefanja 3:9) Aposteln Paulus kallade en av de kristna på sin tid för en ”äkta medarbetare under oket”. (Filipperna 4:3) Att tillsammans arbeta skuldra vid skuldra under samma ok gör bördan lättare, särskilt för dem som inte är andligen starka. — Jämför Matteus 11:29.
De gav uppmuntran
Eftersom uppmuntran är så viktig, skall vi betrakta några bibliska exempel på sådana som gav uppmuntran. När Guds profet Mose närmade sig slutet av sitt liv, utsåg Jehova Josua att bli israeliternas ledare. Det var ingen lätt uppgift, och Mose var väl medveten om det. (4 Moseboken 11:14, 15) Jehova sade därför till Mose: ”Ge Josua uppdraget och inge honom mod och styrk honom.” — 5 Moseboken 3:28.
Under domartiden i Israel rättade Jeftas dotter sig villigt efter sin fars löfte genom att avstå från möjligheten att få familj för att i stället tjäna vid Jehovas helgedom. Gick hennes offer obemärkt förbi? Nej, för i Domarna 11:40 sägs det: ”År efter år brukade Israels döttrar gå för att lovorda gileaditen Jeftas dotter, fyra dagar om året.” De här besöken var säkert till stor uppmuntran för Jeftas självuppoffrande dotter.
Ibland krävs det mod att ge uppmuntran. Under aposteln Paulus’ första missionsresa mötte han häftigt motstånd i flera städer i Mindre Asien. Han blev utdriven ur Antiokia, undgick nätt och jämnt att bli avrättad i Ikonion, stenades i Lystra och övergavs, eftersom han förmodades vara död. Men kort därefter återvände Paulus och hans kamrater till de här städerna, ”styrkte lärjungarnas själar, uppmuntrade dem att förbli i tron och sade: ’Vi måste gå in i Guds kungarike genom många vedermödor.’” (Apostlagärningarna 14:21, 22) Paulus riskerade livet för att uppmuntra de nya lärjungarna.
Men nya lärjungar är inte de enda kristna som behöver uppmuntran. Flera år senare gjorde Paulus en mödosam resa till Rom, där han skulle ställas inför rätta. Man kan tänka sig att han var ganska missmodig när han närmade sig slutmålet. Men när han anlände till en plats 74 kilometer sydost om Rom blev han upplivad. Varför? Därför att bröder från Rom hade kommit för att möta honom vid Appius’ marknadsplats och Tre värdshus. ”Då Paulus fick syn på dem, tackade han Gud och fattade mod.” (Apostlagärningarna 28:15) Vid liknande tillfällen kan vår blotta närvaro vara till stor uppmuntran för våra medtroende.
Ta vara på tillfällen att ge uppmuntran
Det finns verkligen många tillfällen att ge uppmuntran. Tyckte du att en broder eller en syster hade ett fint övningstal i skolan i teokratisk tjänst? Är du glad över att det finns andligen starka tonåringar i församlingen? Har de äldres uthållighet gjort intryck på dig? Beundrade du en pionjärs sätt att använda Bibeln i tjänsten från hus till hus? Ge då beröm och säg något uppmuntrande.
Uppmuntran spelar en viktig roll både i familjen och i församlingen. Uppmuntran kan hjälpa föräldrar att uppfostra sina barn ”i Jehovas tuktan och allvarliga förmaning”. (Efesierna 6:4) Att man talar om för ett barn att det har gjort bra ifrån sig och att man förklarar varför kan verkligen vara uppmuntrande! Under tonåren, när ungdomar ställs inför många frestelser och påtryckningar, är det mycket viktigt att hela tiden ge uppmuntran.
Brist på uppmuntran i barndomen kan vara mycket nedbrytande. Michael, en kristen äldstebroder, är i dag en utåtriktad person, men han säger: ”Min far sade aldrig ett berömmande ord. Jag hade därför ingen självkänsla när jag växte upp. ... Trots att jag nu är 50 år, uppskattar jag fortfarande när mina vänner försäkrar mig om att jag utför ett gott arbete som äldste. ... Min egen erfarenhet har lärt mig hur viktigt det är att uppmuntra andra, och jag anstränger mig att själv ge uppmuntran.”
Vilka behöver uppmuntran?
Hårt arbetande kristna äldstebröder förtjänar uppmuntran. Paulus skrev: ”Vi [ber] er, bröder, att respektera dem som arbetar strängt bland er och presiderar bland er i Herren och allvarligt förmanar er; och att i kärlek långt mer än vanligt tänka på dem på grund av deras arbete.” (1 Thessalonikerna 5:12, 13) Det är lätt att ta äldstebröders hårda arbete för givet. Men uppriktiga ord av uppskattning och uppmuntran kan göra att deras börda känns lättare.
De bland oss som lever under svåra omständigheter behöver också uppmuntran. Bibeln ger rådet: ”Tala tröstande till de nedstämda själarna, stöd de svaga.” (1 Thessalonikerna 5:14) Ensamstående föräldrar, änkor, tonåringar, äldre och skröpliga tillhör dem som ibland kan känna sig deprimerade eller andligen svaga.
María, en kristen kvinna, blev plötsligt övergiven av sin man. Hon sade: ”Ibland kände jag det precis som Job — jag ville dö. [Job 14:13] Men tack vare den uppmuntran jag fick, gav jag inte upp. Två äldstebröder, som jag kände mycket väl, använde många timmar till att hjälpa mig att inse värdet av att fortsätta i heltidstjänsten. Två förstående systrar tröstade mig också och lyssnade tålmodigt när jag utgöt mitt hjärta för dem. Genom att använda Bibeln hjälpte de mig att se saker och ting ur Jehovas synvinkel. Jag vet inte hur många gånger vi läste Psalm 55:22, men en sak vet jag och det är att jag genom att tillämpa det här skriftstället sakta men säkert fick tillbaka min andliga och känslomässiga balans. Allt det här hände för tolv år sedan, och jag är glad att säga att jag har fortsatt i heltidstjänsten ända till nu. Jag lever ett givande och lyckligt liv trots att jag ibland känner mig nedstämd. Jag är övertygad om att uppmuntran under en sådan här tid kan betyda oerhört mycket i en människas liv.”
En del behöver uppmuntran därför att de har begått misstag och nu försöker rätta till dem. Kanske de har fått en kärleksfull tillrättavisning. (Ordspråken 27:6) Äldstebröderna som gav tillrättavisningen kan vara vakna för att ge beröm när de ser att Bibelns råd tillämpas. Deras uppmuntrande ord kommer att vara till nytta på två sätt — de bekräftar deras kärlek till den som har begått felsteget så att han inte känner ”alltför stor bedrövelse”, och de påminner honom om nyttan av att tillämpa råden. — 2 Korinthierna 2:7, 8.
En viss äldstebroder begick ett allvarligt misstag och förlorade sitt privilegium att öva tillsyn i församlingen. ”När man hade pålyst att jag hade avförts som äldste, trodde jag att bröderna skulle känna sig besvärade i mitt sällskap”, säger han. ”Men de äldste höll orsaken strängt konfidentiell och ansträngde sig att uppmuntra mig. De övriga i församlingen visade också kärlek och kamratskap, vilket definitivt bidrog till att jag återhämtade mig andligen.”
Var uppmuntrande
Eftersom vi lever ett upptaget liv, är det lätt att förbise behovet av att ge uppmuntran. Men uppmuntran kan göra stor nytta! För att kunna ge verklig uppmuntran måste man tänka på två saker. För det första måste man tänka ut vad man skall säga, så att den uppmuntran man ger blir preciserad. För det andra måste man söka efter tillfällen att uppmuntra personer som förtjänar beröm eller behöver byggas upp.
Ju oftare du gör så, desto lyckligare kommer du att bli, för Jesus försäkrar oss: ”Det är lyckligare att ge än att få.” (Apostlagärningarna 20:35) Genom att du uppmuntrar andra kommer du själv att bli uppmuntrad. Varför inte ha som mål att uppmuntra någon varje dag?