FILOSOFI

Det grekiska ordet filosofịa betyder ordagrant ”kärlek till vishet”. Termen används om mänskliga försök att genom resonemang och spekulation förklara och förstå människans hela tillvaro, verklighetens djupare liggande orsaker och principer.

De grekiska orden för ”filosofi” och ”filosof” förekommer bara en gång vardera i de kristna grekiska skrifterna. (Kol 2:8; Apg 17:18) När Paulus skrev till församlingen i Kolossai i Mindre Asien, var det tydligtvis några i den som var i fara att bli påverkade av ”den filosofi och det tomma bedrägeri som är i överensstämmelse med människors tradition”. Grekisk filosofi hade stor utbredning på den tiden, men det sammanhang som orden i Kolosserna 2:8 förekommer i visar att Paulus var särskilt bekymrad för judaister som försökte få de kristna att vända tillbaka till den mosaiska lagen med dess krav på omskärelse, högtidsfirande och avhållelse från viss mat. (Kol 2:11, 16, 17) Paulus var inte emot kunskap, för han bad till Gud om att de kristna skulle uppfyllas av kunskap. Men han visade att man för att uppnå sann vishet och exakt kunskap måste förstå och erkänna Jesu Kristi uppgift i förverkligandet av Guds avsikter. (Kol 1:9, 10; 2:2, 3) De kristna i Kolossai måste se upp, så att ingen som använde övertalande argument förde bort dem som sitt byte genom ett mänskligt tänkande eller synsätt. En sådan filosofi skulle vara ”i överensstämmelse med världens elementära ting [stoikheia]”, dvs. de principer eller grundsatser och motiverande faktorer som är rådande i världen, ”och inte i överensstämmelse med Kristus”. (Kol 2:4, 8)

När aposteln Paulus var i Athen diskuterade han med ”de epikureiska” och ”de stoiska” filosoferna, och de kallade honom ”pratmakare”. (Apg 17:18) Detta uttryck är en återgivning av det grekiska ordet spermolọgos, som i sin bokstavliga betydelse betecknar en fågel som plockar upp sädes- eller frökorn. Ordet kan också användas om en människa som snappar upp upplysningar här och där och upprepar dem lösryckta ur sitt sammanhang. Dessa filosofer ringaktade Paulus och hans budskap. Den epikureiska filosofin gick i huvudsak ut på att upplevelsen av njutning, särskilt sinnesro, var livets mål. (1Kor 15:32) Epikuréerna trodde visserligen på gudar, men de menade att dessa inte befattade sig med människornas angelägenheter. Den stoiska filosofin betonade ödet eller försynen; man skulle leva ett liv i dygd och sträva efter att inte påverkas av vare sig smärta eller njutning. Varken epikuréerna eller stoikerna trodde på uppståndelsen. I sitt tal till dessa män betonade Paulus den enskildes förhållande till och ansvar inför Skaparen och förband detta med Kristi uppståndelse och den ”garanti” som den gav människorna. För grekerna, som sökte ”vishet”, var budskapet om Kristus ”en dårskap” (1Kor 1:22, 23), och när Paulus nämnde uppståndelsen var det flera av dem som lyssnade till honom som började göra sig lustiga, men några kom till tro. (Apg 17:22–34)

I sina inspirerade brev framhöll Paulus flera gånger att världens vishet och den ”kunskap” som med orätt kallas så är dårskap inför Gud och skall undvikas av de kristna. (1Kor 1:18–31; 2:6–8, 13; 3:18–20; 1Ti 6:20)