Hon vann ”ynnest hos alla som såg henne”

Ester kastades in i en värld som var fullständigt okänd och främmande. Hon var tillsammans med ”många unga kvinnor” som hade kommit dit från alla delar av det stora perserriket. Deras kulturer, språk och sätt att uppföra sig var nog väldigt olika. Under uppsikt av Hegaj, en ämbetsman vid hovet, fick de unga kvinnorna gå på skönhetsbehandlingar under ett helt år. De fick till exempel massage med väldoftande oljor. (Ester 2:8, 12) I den här miljön kunde nog de unga kvinnorna bli väldigt utseendefixerade, och dessutom var det säkert vanligt med både fåfänga och rivalitet. Hur påverkades Ester av det?

Ingen brydde sig mer om Ester än Mordokaj. Dag efter dag gick Mordokaj så nära kvinnornas hus han kunde för att försöka ta reda på hur det gick för Ester. (Ester 2:11) Och när han lyckades få fram lite information, kanske tack vare hjälpsamma tjänare i kungens hushåll, så fick han säkert anledning att stolt sträcka på sig. Varför det?

Ester hade gjort sådant intryck på Hegaj att han visade henne stor omtanke och tillgivenhet. Han gav henne sju unga kvinnliga tjänare och den bästa platsen i kvinnornas hus. Bibeln berättar: ”Under tiden vann Ester ständigt ynnest hos alla som såg henne.” (Ester 2:9, 15) Var det bara hennes skönhet som gjorde intryck? Nej, så enkelt var det inte.

Nu var tiden inne för Ester att visas upp för kungen. Hon fick möjligheten att välja något som hon ville ha, precis vad som helst. Kanske något som skulle göra henne ännu vackrare. Men hon var blygsam och följde Hegajs råd. Hon bad inte om något annat än det han föreslog. (Ester 2:15) Hon insåg säkert att enbart skönhet inte skulle vinna kungens hjärta och att egenskaper som blygsamhet och ödmjukhet var sällsynta där vid hovet. Hade hon rätt?

Berättelsen fortsätter: ”Kungen kom att älska Ester mer än alla de andra kvinnorna, ja, hon vann hans ynnest och tillgivenhet framför alla de andra jungfrurna. Han satte därför den kungliga huvudprydnaden på hennes huvud och gjorde henne till drottning i Vastis ställe.” (Ester 2:17)