Ännu en pionjär — i det gömda riket

Ungefär samtidigt anlände en annan oförskräckt pionjär, Krikor Hatzakortzian, till Etiopien för att sprida andligt ljus på sitt modersmål armeniska såväl som på grekiska och franska. Han hade kommit till ett land som var ovanligt på många sätt.

I denna miljö befann sig broder Hatzakortzian år 1935, utan pionjärkamrat men med full förtröstan på Jehova. Följande utdrag ur ett brev med rapport om hans verksamhet i Etiopien, som publicerades i Vakttornet för 15 november 1935, ger oss en uppfattning om de strapatser han fick utstå:

”Jag anser inte, att något förunderligt vederfares mig, när jag blir förföljd för rättfärdighetens skull, och jag väntar, att jag skall få pröva på mera i den vägen. ... Härskarornas Jehova har beskyddat mig i det flydda och kommer att göra så även i fortsättningen.

En dag, då jag kom från mitt arbete vid middagstiden, kom plötsligt en av Satans hejdukar fram ur sitt gömställe och slog mig två gånger i huvudet med en tjock stav; slaget tog så hårt, att staven gick itu. Men genom Herrens hjälp och till grannarnas förvåning blev det inte något alltför allvarligt sår. Jag behövde endast hålla mig i sängen i två dagar. Vid ett annat tillfälle angrep fiendens representanter mig med knivar, men just i det ögonblick de skulle sticka mig, övade någon okänd makt sitt inflytande på dem, och de kastade ifrån sig knivarna och läto mig vara.

Men ... [de] fortsätta med sin förföljelse. Denna gång gjorde de upp falska anklagelser emot mig och skickade mig till huvudstaden (Addis Abeba) att rannsakas inför kejsaren. Under de fyra månader jag fick uppehålla mig i huvudstaden, gick jag omkring överallt och avgav vittnesbördet från dörr till dörr, även på hotellen och kaféerna. Till sist blev jag så förd fram inför kejsaren. Han hörde min sak, och då han inte kunde finna, att jag hade förbrutit mig, frikände han mig och bjöd, att jag fick begiva mig till mitt hem. Herren vare lovad för denna seger!

Folket lever i fruktan och förvirring, men jag fröjdar mig i Herren. Må den Allsmäktige Jehova välsigna Eder rikligen och styrka Eder till att fullborda det verk han anförtrott åt Eder.

Eder broder i Kristus

K. Hatzakortzian.”

Inga livstecken hördes från broder Hatzakortzian under de oroliga åren kring andra världskriget, men i början av 1950-talet, då Gileadutbildade missionärer anlände till Addis Abeba, fick de ryktesvis höra talas om en man i Diredawa (Dire Dawa) ”som talar som ni”. Haywood Ward begav sig till denna stad i östra Etiopien och träffade en gammal man som inte kunde tala engelska. När missionären talade om vem han var, brast den gamle mannen i tårar, tittade upp mot himlen och mumlade några ord på armeniska, däribland Jehovas namn. Det var broder Hatzakortzian. Den dag han så ivrigt längtat efter hade kommit! Gråtande av glädje omfamnade han broder Ward. Därefter tog han fram några gamla lådor och visade stolt sina vällästa böcker och slitna exemplar av Vakttornet, medan han hela tiden glädjestrålande talade på ett språk som hans besökare inte förstod.

Broder Ward kände sig mycket lycklig över detta sammanträffande och planerade att besöka honom igen, men så blev det inte. När andra missionärer kom dit för att träffa honom, möttes de av sörjande människor. Broder Hatzakortzian hade dött.

För missionärerna var han något av en ”Melkisedek”. (Hebr. 7:1—3) Det fanns många obesvarade frågor: Vem var han egentligen? Varifrån kom han? Var hade han lärt känna sanningen? Hur hade han haft det under de svåra åren under andra världskriget? I alla händelser var han en oförskräckt förkunnare och en av de första pionjärerna i Etiopien.