Förberedd på förföljelse

År 1974 var det politiska oroligheter i Etiopien som ledde till att många greps av polisen eller mördades, och det var allmänt kaos. Efter ett tag kunde vi inte gå i tjänsten från hus till hus längre, och vi kunde bara ha möten i små grupper. Mina föräldrar började förbereda mig och mina syskon på ännu värre förföljelse. Principer i Bibeln hjälpte oss att förstå vad det innebär att vara neutral på riktigt. Vi förstod att Jehova skulle hjälpa oss att veta vad vi skulle säga om vi blev förhörda och i vilka situationer vi inte skulle säga något alls. (Matteus 10:19; 27:12, 14)

AFP PHOTO

När jag hade gått ut skolan började jag jobba för Ethiopian Airlines. En dag när jag kom till jobbet sa mina kollegor att jag hade blivit utvald att leda en parad under ett jubileum för regeringen. De gratulerade mig, men jag sa på en gång till min chef att jag inte skulle kunna vara med på det eftersom jag ville vara politiskt neutral.

Nästa dag jobbade jag som vanligt på flygplatsen. Långt borta såg jag män med gevär som gick mot biljettdisken. Jag antog att de skulle gripa någon som försökte fly landet. Men plötsligt ser jag att de pekar på mig! Vad vill de mig? En helt vanlig arbetsdag skulle snart utvecklas till något helt annat.

Hjälp i fängelset

Soldaterna tog med mig till ett kontor och förhörde mig i flera timmar. ”Vem finansierar Jehovas vittnen? Arbetar du för Eritreanska befrielsefronten? Arbetar du eller din pappa för USA:s regering?” Det här hade kunnat vara otroligt jobbigt, men med Jehovas hjälp kände jag mig lugn. (Filipperna 4:6, 7)

Efter förhöret körde soldaterna mig till ett hus som användes som fängelse. De satte mig i ett rum på 28 kvadratmeter där det fanns ungefär 15 unga kvinnor som var politiska fångar.

Den natten låg jag på det hårda golvet, fortfarande klädd i min jobbuniform, och grubblade över hur oroliga mina föräldrar och syskon måste vara. De visste att jag hade blivit gripen, men de visste inte var jag var. Jag bad Jehova hjälpa min familj att få reda på var jag fanns.

När jag vaknade nästa morgon kände jag igen en ung vakt. Han såg helt chockad ut när han såg mig, och han sa: ”Aster, vad gör du här?” Jag bad honom att gå hem till mina föräldrar och berätta för dem var jag var. Senare samma dag fick jag ett paket med mat och kläder från mina föräldrar. Vakten hade berättat för dem var jag fanns. Jehova hade svarat på min bön! Det blev tydligt för mig att jag inte var ensam.

Jag fick inte ha någon bibel eller någon litteratur, och familj och vänner fick inte komma och hälsa på. Men Jehova uppmuntrade mig genom de andra fångarna. Jag vittnade för dem varje dag, och det jag berättade om Guds rike gjorde intryck på dem. De sa ofta: ”Vi kämpar för en regering som består av vanliga människor, men du kämpar för Guds regering. Vik aldrig ner dig, inte ens om de hotar att döda dig!”

Ibland brukade fängelsevakterna förhöra och misshandla fångar. En kväll vid elvatiden kom de och hämtade mig. När vi kom in i förhörsrummet kastade de ur sig en massa anklagelser. De sa att jag inte stöttade regeringen, och när jag vägrade att upprepa en politisk slogan började två manliga vakter misshandla mig. Det här hände många gånger. Varje gång bad jag intensivt till Jehova, och jag kände att han hjälpte mig.

Efter ungefär tre månader kom plötsligt en av vakterna och sa att jag var fri och kunde åka hem. Jag blev överraskad och väldigt glad, men en liten del av mig blev ändå besviken, för jag gillade verkligen att vittna för de andra kvinnorna i fängelset.

Några månader efter det, en dag när jag inte var hemma, kom soldater och grep alla mina syskon som var i tonåren. De grep två av mina systrar och en bror. Då insåg jag att det var bäst för mig att lämna landet. Bara tanken på att inte vara tillsammans med min familj gjorde att jag gick sönder, men mamma sa att jag skulle vara stark och lita på Jehova. Snart klev jag på ett flyg som skulle ta mig till USA, och samma kväll kom soldater hem till oss för att gripa mig igen. När jag inte var där skyndade de till flygplatsen, men innan de hann fram hade mitt flyg redan lyft.

Hemma i Etiopien utsattes min familj för brutal förföljelse, och det påverkade mig väldigt mycket. Mina tre syskon som greps satt fortfarande i fängelse.b Min mamma fick laga och lämna mat till dem varje dag, för det fanns ingen mat i fängelset.

Det var en tuff period. Jehova var min trygghet, och betelfamiljen tröstade och stöttade mig. (Markus 10:29, 30) En dag kom broder John Booth fram till mig och sa: ”Vi är så glada för att du är här på Betel. Det hade varit helt omöjligt om Jehova inte hade välsignat dig.”c De snälla orden blev en bekräftelse för mig på att Jehova hade välsignat mitt beslut att fly från Etiopien och att han skulle ta hand om min familj.