Den amerikanska tidskriften The Nation uppger att Afrika ”är en ... rik och aldrig sinande källa till livsmedelsprodukter som dagligen konsumeras i de mer utvecklade nationerna”. I samband med den senaste svältkatastrofen i Etiopien blev brittiska medborgare chockerade över att få veta att de åt frukt och grönsaker från Etiopien. Förutom bomull exporterar Afrika te, kaffe, socker, kakao, jordnötter, snittblommor, kött, palmolja, trä och många andra jordbruksprodukter.

”På ett enda år”, hävdar tidskriften Newsweek, ”dog så många som en miljon etiopiska bönder och 500.000 sudanesiska barn.”

I mars 1984 vädjade Etiopien till världen om 450.000 ton spannmål åt de nödlidande. Detta var ingen överdrift, för det verkliga behovet var dubbelt så stort. Men Förenta nationerna och dess medlemsstater fäste föga avseende vid denna vädjan. Den mängd spannmål man erbjöd sig att skicka omfattade mindre än 100.000 ton, och detta vid en tidpunkt då världens spannmålsöverskott uppgick till närmare 190 miljoner ton! Till råga på allt tog det flera månader innan de knappa matransonerna anlände. Under tiden svalt människor ihjäl. Antalet dödsoffer i ett läger uppgick till hundra om dagen.

I oktober 1984 blev emellertid ett engelskt TV-team försenat i väntan på ett flygplansbyte i Etiopien. De använde tiden till att besöka olika läger och filmade människor som höll på att svälta ihjäl. ”Jag grät när jag redigerade denna film”, sade kameramannen Mohammed Amin. ”Jag bröt faktiskt samman och grät.”

Ett dramatiskt gensvar

Filmen visades i BBC:s nyhetsprogram och sändes sedan över 425 TV-stationer runt om i världen. Verkningarna blev dramatiska. Den upprörda allmänheten krävde att regeringarna skulle ingripa. Popmusiker förvandlade sin lukrativa verksamhet till välgörenhetstillställningar, och dessa aktioner har hittills inbringat över hundra miljoner dollar! All denna publicitet resulterade i ett av de största biståndsprojekt som världen någonsin skådat.

Sändningar av överskottsspannmål började strömma in i Afrika. De europeiska ländernas regeringar samarbetade för att åstadkomma en luftbro av livsmedelstransporter till det inre av Sudan. Ännu mer imponerande var de förenade ansträngningar som gjordes för att förse Etiopiens bergsbygder med föda. I sin bok Ethiopia: The Challenge of Hunger beskriver Graham Hancock vad som utspelade sig vid Bole Airport i Addis Abeba: ”Flygplan med ryska, amerikanska, östtyska, brittiska och en brokig samling andra nationalitetsbeteckningar stod uppradade på plattan och lastade nödproviant. ... Det var som om drömmen om alla de upphöjda principer som Förenta nationerna står för plötsligt fått liv, och jag kunde nästan höra hur svärden smiddes till plogbillar.”

Även om det var senkommet sägs världens gensvar till Afrikas behov ha räddat över tre miljoner människoliv! Men sorgligt nog råder det fortfarande brist på föda i Afrika. Enligt senare rapporter hotas miljoner människor i Etiopien, Sudan och Moçambique av svält. ”Men”, kanske du undrar, ”varför kan inte Afrikas stater försörja sig själva?” Och vad som är ännu viktigare: ”Vad är den verkliga lösningen?”

”JAG sådde ... men det kom inget regn”, förklarade Idris, en etiopisk jordbrukare. Allt hans utsäde ruttnade i jorden, vilket gjorde att han tvingades lämna sin gård och börja ett nytt liv i ett läger. ”En gång i tiden”, tillade han, ”hade jag fyra oxar att plöja med, men när vi inte hade något kvar att äta, sålde jag två av dem och slaktade de två övriga för att få kött. ... Jag har ätit upp min framtid.” — Ur boken Ethiopia: The Challenge of Hunger.

I likhet med Idris har många afrikanska jordbrukare svårt att producera tillräckligt med föda. Denna kontinent, som en gång var självförsörjande, måste nu importera stora mängder livsmedel. Varför har det blivit så? Varför måste så många afrikaner gå hungriga till sängs?

Torka

Afrika är ökänt för sina förrädiska torkperioder. Särskilt utsatta är länderna i Sahelbältet, de södra gränstrakterna av Saharaöknen. Sedan 1960 har nederbörden i detta område stadigt minskat till vad tidskriften Ceres kallar en ”ihållande sahelisk torka”. Men många jordbrukare har ändå lyckats överleva.

Under säsongen 1983/1984 producerade fem av länderna i Sahelområdet trots den rådande torkan en rekordstor skörd av bomull. De kläder som du nu bär kanske är tillverkade av denna bomull. Genom exporten av bomull får länderna visserligen in värdefull utländsk valuta, men man får betala ett högt pris för detta. År 1984 var länderna i Sahel tvungna att importera så mycket som 1,77 miljoner ton spannmål. ”Det faktum att man kan odla bomull men inte säd har mer med regeringarnas och deras biståndsorgans politik att göra än med nederbörden”, förklarar Lloyd Timberlake i sin bok Africa in Crisis.

Förutom bomull exporterar Afrika te, kaffe, socker, kakao, jordnötter, snittblommor, kött, palmolja, trä och många andra jordbruksprodukter. ”Afrika”, uppger den amerikanska tidskriften The Nation, ”är en rik och aldrig sinande källa till livsmedelsprodukter som dagligen konsumeras i de mer utvecklade nationerna.” I samband med den senaste svältkatastrofen blev brittiska medborgare chockerade över att få veta att de åt frukt och grönsaker från Etiopien. Det är således tydligt att torkan inte är den enda orsaken till att de afrikanska länderna inte kan försörja sig själva.