”Abba, Fader”
DET arameiska ordet ʼab·bạʼ motsvarar den emfatiska eller bestämda formen av det hebreiska ʼav och betyder ordagrant ”fadern” eller ”o Fader!”. Det var det förtroliga uttryck som barn använde när de talade med sina fäder. Det förenar något av förtroligheten i ordet ”pappa” och värdigheten i ordet ”fader” och är både informellt och respektfullt. Det var därför ett tilltalsord som uttryckte ömhet och tillgivenhet snarare än en titel, och det var ett av de första ord ett barn lärde sig säga.
Detta arameiska ord förekommer tre gånger i Bibelns grekiska skrifter, varje gång i translittererad form både i den grekiska texten och i svenska översättningar. På alla tre ställena följs uttrycket omedelbart av den grekiska översättningen ho pa·tẹr, som ordagrant betyder ”fadern” eller, i tilltal, ”o Fader!”. Varje gång används det med avseende på den himmelske Fadern, Jehova.
Enligt Markus’ berättelse använde Jesus detta uttryck, när han strax före sin död bad till Jehova Gud i Getsemane: ”Abba, Fader, alla ting är möjliga för dig; ta den här bägaren ifrån mig. Men ändå inte vad jag vill, utan vad du vill.” (Markus 14:36) Detta var en sons innerliga vädjan till en älskad fader, genast följd av en försäkran om att han under alla omständigheter skulle förbli lydig.
De två andra ställena där ordet förekommer finns i Paulus’ brev, i Romarna 8:15 och Galaterna 4:6. På båda ställena används ordet i förbindelse med kristna som är kallade till att vara Guds av anden pånyttfödda söner, och det vittnar om vilket förtroligt förhållande de har till sin Fader. Även om de är ”slavar åt Gud” och har blivit ”köpta med ett pris”, är de också söner i en kärleksfull Faders hus, och de görs tydligt medvetna om denna sin ställning av den heliga anden genom sin Herre, Jesus. — Romarna 6:22; 1 Korinthierna 7:23; Romarna 8:15; Galaterna 4:6.
Somliga menar att användningen av de båda orden ʼAb·bạʼ och ”Fader” tillsammans inte bara skall uppfattas som en översättning från arameiska till grekiska, utan som ett uttryck för barnets tillit och underdånighet, följt av ett moget erkännande av sonförhållandet och det ansvar det medför. Av dessa texter tycks det framgå att de kristna på apostlarnas tid använde uttrycket ʼAb·bạʼ i sina böner till Gud.
Ordet ʼAb·bạʼ kom att användas som en hederstitel för de judiska rabbinerna under de första århundradena v.t. och förekommer som sådan i den babyloniska Talmud. (Berakhot 16b) Den som var vice ordförande i den judiska Sanhedrin bar redan titeln ʼAv, Sanhedrins Fader. Längre fram användes titeln också om biskoparna i de koptiska, etiopiska och syriska kyrkorna. Den förlänades i synnerhet biskopen av Alexandria, som därigenom gjordes till ”pappa” eller ”påve” för hela den delen av den östliga kyrkan. Det svenska ordet ”abbot” kommer av det arameiska ʼab·bạʼ. Hieronymus, som gjorde den latinska Vulgata-översättningen, invände mot att titeln ”abbot” användes om de katolska munkarna på hans tid, eftersom han ansåg att det var en överträdelse av Jesu befallning i Matteus 23:9: ”För övrigt skall ni inte kalla någon på jorden för fader, ty en är er Fader, den himmelske.”