Vart har de troende tagit vägen?

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I SPANIEN

”Ingenting är så ödesdigert för religionen som likgiltighet.”

EDMUND BURKE, BRITTISK STATSMAN SOM LEVDE PÅ 1700-TALET.

PÅ EN vindpinad slätt i norra Spanien ligger den lilla medeltidsstaden Caleruega. Staden domineras av ett imponerande kloster i romansk stil, uppfört för 700 år sedan för att hedra minnet av Domingo de Guzmán, dominikanerordens grundare, som föddes i den staden. I sju århundraden har klostret bebotts av nunnor som valt att leva ett liv i stillhet och avskildhet.

Klostrets tak läcker, och de gamla murarna börjar vittra sönder. Men abbedissan oroar sig mest över ett allvarligare slag av förfall — det som sker inom religionen som sådan. ”När jag kom till klostret för närmare 30 år sedan, fanns det 40 nunnor här”, förklarar hon. ”Nu är vi bara 16. Inga av dem är unga. Det religiösa kallet tycks vara något som tillhör det förgångna.”

Det som sker i Caleruega är symptomatiskt för stora delar av Europa. Det har inte förekommit några starka antireligiösa strömningar, utan bara ett tyst och obevekligt avfall. Europas stora katedraler betjänar nu turister snarare än de ”rättrogna” på platsen. Den en gång så starka kyrkan har gripits av apati — både den protestantiska och den katolska. Det är inte längre religiösa intressen som dominerar människors liv, utan världsliga — en trend som kyrkans talesmän kallar sekularisering. Religionen tycks helt enkelt inte ha något inflytande på människor längre. Är kanske det religiösa klimatet i Europa en försmak av en liknande tillbakagång i andra delar av världen?

Vad har hänt med kyrksamheten?

I Nordeuropa är det här fenomenet inte något nytt. I Skandinavien är det bara 5 procent av dem som tillhör den evangelisk-lutherska kyrkan som är regelbundna kyrkobesökare. I Storbritannien är det endast 3 procent av dem som bekänner sig till den anglikanska kyrkan som besöker högmässan på söndagarna. Nu verkar det emellertid som om katolikerna i Sydeuropa har börjat följa deras exempel.

I Frankrike, där det stora flertalet bekänner sig till den katolska tron, är det bara var tionde invånare som går i kyrkan en gång i veckan. I Spanien har andelen personer som betraktar sig som ”aktiva katoliker” minskat från 83 procent till 31 procent de 25 senaste åren. År 1992 sade den spanske ärkebiskopen Ramon Torrella vid en presskonferens: ”Spanien är inte längre ett katolskt land; folk går och tittar på processionerna under passionsveckan och går i mässan på juldagen — men inte varje söndag.” När påven Johannes Paulus II besökte Madrid år 1993, sade han varnande att Spanien skulle behöva ”återvända till sina kristna rötter”.

Denna irreligiösa anda har påverkat både lekmän och präster. I Frankrike förekom år 1988 bara 140 prästvigningar (mindre än hälften så många som år 1970), och i Spanien har omkring 8.000 präster lämnat sitt ämbete för att gifta sig. Å andra sidan är det många av dem som fortsätter att betjäna sina hjordar som hyser tvivel beträffande sitt budskap. Det är till exempel bara 24 procent av prästerna i Svenska kyrkan som menar sig kunna predika om himmel och helvete ”med gott samvete”, medan en fjärdedel av de franska prästerna till och med tvivlar på Jesu uppståndelse.

Nöjen och njutningar går före tillbedjan av Gud

Vad är då orsaken till det minskade intresset för religion? I många hem har olika former av rekreation tagit religionens plats. På söndagarna åker hela familjen till stranden eller upp i bergen i stället för att gå i kyrkan. ”Det är tråkigt att gå i mässan”, sade Juan, en typisk spansk tonåring, och ryckte på axlarna. Mässor och andra gudstjänster kan inte konkurrera med fotbollsmatcher eller popgalor — evenemang som lockar stora folkskaror och fyller idrottsarenorna till sista plats.

Den minskade kyrksamheten är inte det enda tecknet på religiöst förfall. Många européer vill själva bestämma vad de skall tro på, och kyrkans officiella dogmer har i många fall knappast någon likhet med anhängarnas personliga uppfattningar och föreställningar. De flesta européer — såväl katoliker som protestanter — tror inte längre på ett liv efter döden, och över 50 procent av katolikerna i Frankrike, Italien och Spanien tror inte heller på underverk.

Den katolska hierarkin tycks vara oförmögen att förhindra denna underström av vantro. Ingenstans har detta kommit tydligare till uttryck än i Vatikanens kampanj mot födelsekontroll. År 1990 uppmanade påven Johannes Paulus II katolska apotekare att inte sälja preventivmedel. Han hävdade att sådana produkter är ”emot naturlagarna och kränker en människas värdighet”. Katolska kyrkans nyutgivna katekes påstår likaså att ”den äktenskapliga kärleken mellan man och kvinna är underordnad det tvåfaldiga kravet på trohet och fruktsamhet”.

Trots dessa uttryckliga direktiv går de flesta katolska par obekymrat sin egen väg. Familjer med mer än två barn hör nu till undantagen bland Sydeuropas katoliker. Kondomer — som nästan var en svartabörsvara för ett tjugotal år sedan — annonseras nu regelbundet i den spanska TV-reklamen, och i Frankrike är det bara 3 procent av kvinnorna som säger sig dela den officiella katolska synen på födelsekontroll.

Av det som sagts här ovan framgår tydligt att Europas invånare i allt större utsträckning vänder kyrkorna och deras läror ryggen. Ärkebiskopen av Canterbury i England, George Carey, ger en målande beskrivning av situationen inom den anglikanska kyrkan: ”Vi håller på att förblöda”, säger han, ”och detta är ett mycket allvarligt problem som vi måste ta itu med.”

Inte sedan reformationens stormiga dagar har det religiösa etablissemanget i Europa förefallit så bräckligt. Varför är så många européer likgiltiga för religion? Har religionen någon framtid?

Varför håller kyrkan på att förlora sitt inflytande?

”Varje stoiker var en stoiker, men var i kristenheten finns den kristne?”

RALPH WALDO EMERSON, AMERIKANSK POET OCH ESSÄIST SOM LEVDE PÅ 1800-TALET.

”JAG är katolik — men jag går inte i kyrkan”, förklarar en ung mamma. ”Jag är inte ett dugg intresserad av religion”, tillägger en tonåring. Deras kommentarer är typiska för den yngre generationen européer. Även om deras föräldrar — eller kanske snarare deras far- och morföräldrar — fortfarande går i kyrkan, har deras religion inte lyckats överbrygga generationsklyftan.

Varför har religiösa sedvänjor som omhuldats i generationer nu övergetts?

Fruktan är inte längre en återhållande faktor

I hundratals år har fruktan för helvetet eller skärselden utövat ett betydande inflytande på Europas invånare. Svavelpredikningar och detaljerade kyrkmålningar av en outsläcklig helveteseld övertygade lekmännen om att det enda som kunde rädda dem från evig fördömelse var att plikttroget gå i kyrkan. Katolska kyrkans nyutgivna katekes framhåller också att ”kyrkan ålägger de rättrogna ’att delta i gudstjänsten på söndagar och helgdagar’”.a I synnerhet på landsbygden var också det sociala trycket mycket starkt — alla förväntades gå i kyrkan på söndagarna.

Men tiderna har förändrats. I dag känner sig människor fria att göra vad de vill. Fruktan är inte längre en återhållande faktor för dem. Helvetet har i all tysthet sopats under mattan, eftersom de flesta katoliker i Europa ändå inte tror på det.

Att hoppa över mässan på söndagen betraktas i själva verket inte som någon större ”synd”. Tirso Vaquero, en katolsk präst som bor i Madrid, erkänner: ”Om en kristen [en katolik] inte kommer till mässan på söndagen, blir vi uppriktigt ledsna, därför att han går miste om denna stund av gemenskap med Gud och sina bröder — inte därför att han har begått en synd. Det är av underordnad betydelse.”

Fruktan är följaktligen inte något som gör människor religiösa. Hur är det då med den moraliska auktoritet som kyrkan och dess ledare utgör — kan prästerna därigenom tillvinna sig sina hjordars lojalitet?

En förtroendekris

Samtidigt som människors fruktan för helvetet försvunnit har det skett en markant försämring av kyrkans moraliska status. ”I hundratals år har vi haft ... många lärare i moral men få moraliska lärare”, säger den italienske historikern Giordano Bruno Guerri beklagande. Denna brist på moralisk vägledning kom tydligt till synes under de två världskrig som har skakat kristenheten. Europas kyrkor var oförmögna att hindra sina hjordar från att ta del i blodsutgjutelsen. Och vad värre var: kyrkorna blev aktivt inblandade i krigsansträngningen — på båda sidor.

”Första världskriget, ett inbördeskrig som omfattade olika kristna sekter, inledde en period av sorg och skam för kristenheten”, konstaterar historikern Paul Johnson och tillägger: ”Andra världskriget var ännu mer förödande för kristendomens moraliska status än första världskriget. Det avslöjade den flata attityd som präglade kyrkorna i Tyskland, reformationens vagga, samt påvestolens feghet och själviskhet.”

Vatikanens konkordat med Hitlers nazistiska regim och Mussolinis och Francos fascistregimer skadade också kyrkans moraliska anseende. Sådan politisk opportunism ledde i det långa loppet till en förtroendeklyfta.

Kyrka och stat — en förening i upplösning

Under 1900-talets lopp har de flesta europeiska länder slutgiltigt klippt av banden mellan kyrka och stat. I dag finns det inte ett enda större land i Europa som erkänner katolicismen som sin officiella religion.

Även om de större kyrkosamfunden fortfarande har statsunderstöd på många håll, har de förlorat det politiska inflytande som de en gång hade. Det har inte alltid varit så lätt för prästerna att finna sig i denna nya situation. Den kände spanske jesuiten José María Díez-Alegría skriver: ”[Den katolska] kyrkans ledare tror — många av dem i all uppriktighet — att de inte kan utöva sin prästerliga plikt utan en mänsklig plattform av ’makt’.”

Denna ”mänskliga plattform av ’makt’” har emellertid nu kollapsat. Spanien, som hade en ”nationell katolsk regering” ända fram till år 1975, är ett typiskt exempel. De senaste åren har den katolska hierarkin där i landet utkämpat ständiga strider med den socialistiska regeringen angående finansieringen av kyrkans verksamhet. Biskopen av Teruel klagade nyligen för sina församlingsbor och sade att han känner sig ”förföljd som katolik” därför att den spanska regeringen inte ger kyrkan tillräckligt mycket understöd.

År 1990 sade de spanska biskoparna i ett offentligt uttalande att det spanska samhället hade drabbats av en ”allvarlig kris vad beträffar moral och samvete”. Vem gav de skulden för denna moraliska kris? Enligt biskoparna var en av de främsta orsakerna den ”dubbelmoral som ofta främjas av de offentliga myndigheterna [den spanska regeringen]”. Tydligen väntade sig biskoparna att regeringen skulle hjälpa dem såväl ideologiskt som ekonomiskt.

Lever prästerna som de lär?

De enorma rikedomar som katolska kyrkan besitter har alltid varit en källa till förlägenhet för präster som arbetar i fattiga områden. Ännu mer genant var det när en med Vatikanen nära förbunden bank blev inblandad i något som tidskriften Time kallar ”den värsta ekonomiska skandalen i efterkrigstidens Italien”. År 1987 utfärdade italienska magistratsledamöter en häktningsorder för tre av Vatikanens banktjänstemän, en ärkebiskop och två andra präster. På grund av Vatikanens speciella ställning som suverän stat häktades emellertid aldrig de anklagade prästerna. Banken bedyrade att inga oegentligheter hade begåtts men kunde inte radera ut intrycket att kyrkans män inte lever som de lär. — Jämför Matteus 23:3.

Massmediernas rapporter om sexuella övergrepp har varit till ännu större skada för kyrkan. En irländsk biskop, känd som en ivrig förespråkare för det prästerliga celibatet, bad i maj 1992 sitt stift att ”förlåta honom” och ”be för honom”. Han tvingades avgå sedan det visat sig att han var far till en 17-årig pojke och hade använt kyrkans medel till att finansiera sonens utbildning. En månad tidigare hade en katolsk präst framträtt i tysk TV tillsammans med sin ”sambo” och deras två barn. Han sade att han ville ”få till stånd en dialog” angående de fria förbindelser som så många präster har i hemlighet.

Alla dessa skandaler har naturligtvis satt sina spår. Historikern Giordano Bruno Guerri skriver i sin bok Gli italiani sotto la Chiesa att kyrkan ”i hundratals år har kränkt italienarnas anständighetskänsla”. Detta har enligt Guerri lett till ”ett utbrett prästförakt, även bland de troende”. Indignerade katoliker kan känna sig frestade att ställa sina präster samma frågor som aposteln Paulus ställde till de kristna i Rom: ”Du predikar att man inte skall stjäla till exempel, men är du säker på att du är ärlig själv? Du säger att man inte skall begå äktenskapsbrott, men är du säker på att du själv är ren?” — Romarna 2:21, 22, Phillips.

Klyftan mellan präster och lekmän

Ett mindre påtagligt men kanske ännu mer förödande problem är den djupa klyftan mellan präster och lekmän. Biskoparnas herdabrev tycks irritera snarare än uppbygga församlingsborna. I en spansk enkät var det bara 28 procent av de tillfrågade som ”instämde i biskoparnas uttalanden”. Ungefär lika många uppgav att de ”struntade i dem”, och 18 procent sade att de ”inte förstår vad de [biskoparna] talar om”. Ärkebiskopen Ubeda på Mallorca medger: ”Vi biskopar måste ta på oss en del av skulden för avkristningen — som nu är ett faktum.”

En annan sak som fjärmar lekmännen från prästerna är avsaknaden av ett tydligt, bibelenligt budskap. Tidningen Catholic Herald skriver att ”många präster [i Frankrike] har valt att engagera sig politiskt för att ’vara relevanta’”, trots att de flesta av deras församlingsbor skulle föredra att de koncentrerade sig på andliga ting. Den italienske prästen och sociologen Silvano Burgalassi erkänner: ”De [ungdomarna] har kanske dragit sig bort från Gud på grund av vårt dåliga exempel. Vi har gett dem en ’salig blandning’ av kompromisser, religion och kommersiella intressen, själviskhet och förvanskade läror.” Det är inte underligt att prästerna håller på att förlora sin sociala status. ”Jag är katolik, men jag tror inte på prästerna”, är ett uttryck man ofta hör bland spanska katoliker.

Somliga katoliker har svårt att lita på prästerna, medan andra hyser allvarliga tvivel på kyrkans läror — i synnerhet sådana som de betraktar som orimliga eller opraktiska.

Obegripliga läror

Ett flagrant exempel är katolska kyrkans officiella lära angående helvetet. I den nya katekesen kan man läsa: ”Kyrkans lära bekräftar förekomsten av ett helvete och dess eviga varaktighet.” Färska undersökningar visar emellertid att bara en fjärdedel av de franska katolikerna och en tredjedel av de spanska tror att det finns ett helvete.

Även i moralfrågor har de flesta européer en tendens att vara ”gör-det-själv-kristna”. Mimmi, en ung kvinna som tillhör Svenska kyrkan, anser att i moraliska angelägenheter, till exempel att få barn utan att vara gift, ”måste man få bestämma själv”. De flesta katoliker i Frankrike är av samma uppfattning. I en fransk undersökning förklarade 80 procent att de hellre följer sitt samvete än kyrkan när de ställs inför viktiga beslut i livet.

Förr hade kyrkan sådan makt att den kunde tysta alla oliktänkande. Vatikanen har samma obevekliga inställning i våra dagar. I den nya katekesen sägs det till exempel: ”Allt som har sagts om uttolkning av Bibeln är ytterst underkastat kyrkans bedömning.” Detta auktoritära synsätt har emellertid knappast något stöd bland kyrkomedlemmarna. En spansk professor i statskunskap, Antonio Elorza, klagar över katolska kyrkans ”omstridda maktutövning” och tillägger: ”Kyrkan föredrar att bygga en mur runt sig själv för att slå vakt om sin hävdvunna tradition.” Utanför denna ”mur” fortsätter dess inflytande och auktoritet att minska.

Förutom det andliga förfallet finns det flera viktiga sociala faktorer som bidrar till det minskade intresset för religion. Konsumtionssamhället erbjuder människor en mängd olika nöjen och rekreationsformer — och de flesta européer vill och kan ta del av dem. Att gå i kyrkan kan i jämförelse med detta tyckas vara ett tråkigt sätt att tillbringa en söndagsförmiddag. Dessutom är gudstjänsterna sällan av det slaget att de tillfredsställer människors andliga behov.

Det verkar följaktligen inte särskilt troligt att den traditionella religionen skall återfå sitt forna inflytande över Europas invånare. Är då religionen något förlegat — något som är dömt att gå samma väg som dinosaurierna?