Men i Europa mer än två tusen år senare hade processen att utvälja eliten, dem som var bäst kvalificerade att härska, inte mycket med ”förmåga och moralisk förträfflighet” att göra. Harvardprofessorn Carl J. Friedrich framhåller att ”eliten i det aristokratiska England på 1700-talet var en elit som i första hand var grundad på härstamning och rikedom. Samma förhållanden rådde i Venedig.” Han tillägger: ”I vissa länder, som 1700-talets Preussen, var eliten grundad på härstamning och militära framgångar.”

Tanken att de goda egenskaperna hos ”bättre folk” vidarebefordrades till deras avkomlingar förklarar hur monarkerna förr i tiden valde sina gemåler. Under medeltiden var idén om biologisk överlägsenhet förhärskande. Att gifta sig med en av folket var detsamma som att späda ut ättens ädla egenskaper, ett brott mot Guds lag. Monarker var förpliktade att gifta sig endast med personer av ädel börd. Den här tanken om biologisk överlägsenhet fick senare lämna rum för en mer rationell förklaring — den om en överlägsenhet grundad på bättre möjligheter, utbildning, talanger eller prestationer.

En princip som kom att kallas ”noblesse oblige” var avsedd att säkra aristokratins framgång. Detta uttryck betyder ordagrant ”adelskap förpliktar”, och det betecknade ”den förpliktelse att uppföra sig ärbart, generöst och med ansvar som är förbunden med hög ställning eller börd”. På grund av sin ”överlägsenhet” var personer av ädel börd förpliktade att på ett ansvarsfullt sätt fylla andras behov. Denna princip återfanns i sådana aristokratier som den som rådde i det gamla Sparta, vars krigare var förpliktade att sätta andras intressen framför sina egna, och i Japan bland krigarkasten, samurajerna.

Under de följande cirka 1.200 åren var aristokratiska regeringar regel i Europa, även om de till namnet var monarkier. Med tiden ledde många politiska, ekonomiska och kulturella förändringar till att systemet gradvis förändrades. Men under hela perioden förblev den europeiska adeln mäktig, i stånd att behålla sina landområden och bevara sitt järngrepp om de militära ämbetena, medan den blev alltmer parasiterande, extravagant, arrogant och lättsinnig.

Under 1780-talet led aristokratin ett allvarligt nederlag. Ludvig XVI av Frankrike, som befann sig i penningknipa, vädjade till medlemmar av den franska adeln att avstå från några av sina skatteprivilegier. Men i stället för att stödja honom drog de nytta av hans svårigheter i hopp om att underminera monarkin och återvinna något av sin egen förlorade makt. ”Missnöjda med att kungen regerade över folket för aristokratin ville de [aristokraterna] att aristokratin skulle regera över folket för aristokratin”, förklarar Herman Ausubel, professor i historia vid Columbia University i USA.