”Klyftan mellan präster och lekmän ökar”

”KLYFTAN mellan präster och lekmän ökar i de protestantiska kyrkorna i USA”, konstaterar Robert K. Johnston, professor i teologi och kultur. I Ministerial Formation, en tidskrift som utges av Kyrkornas världsråd, nämner han några av de faktorer som är orsaken till detta främlingskap: På grund av ökade påtryckningar från familjen vill prästerna ha arbetsscheman ”med roterande helgtjänst, precis som läkarna har”. Om en präst arbetar över, räknar han med att få kompensation för mödan. Professorn tillägger att ”de ökande kraven på etik och rätt uppförande” gör att de teologiska seminarierna för att hjälpa studenterna att undvika problem ger dem rådet att ”ha nära vänner enbart inom ’klubben’, det vill säga bara bland andra präster”, och att betrakta sina församlingsmedlemmar som ”kunder”. Det är inte förvånande att många församlingsmedlemmar, i sin tur, betraktar prästerna som en elitklass, främmande för den vanlige kyrkobesökarens behov och problem.

Hur skall en präst vara för att klyftan skall minska? I en undersökning som gjorts för att analysera varför präster misslyckas i sin tjänst framkom det att församlingsmedlemmar inte betraktar en prästs akademiska kunskaper och yrkesskicklighet som det avgörande. Kyrkomedlemmarna väntar sig inte en intellektuell storhet, en duktig talare eller en skicklig administratör. Framför allt vill de att deras präst skall vara en ”Guds man”, att han lever som han lär. Om den egenskapen saknas, säger professor Johnston, kan ”ingen som helst kunskap eller skicklighet” överbrygga klyftan.

Vad är enligt Bibeln kraven för att bli äldste i församlingen? ”Tillsyningsmannen skall därför vara oförvitlig, en enda hustrus man, måttlig i sina vanor, sund i sinnet, ordningsam, gästfri, kvalificerad att undervisa, inte en drucken grälmakare, inte en våldsman, utan resonlig, inte stridslysten, inte penningkär, en man som presiderar i sitt eget hushåll på utmärkt sätt och har barn som är honom undergivna med allt allvar. ... Därtill skall han också ha utmärkt vitsord från utomstående, för att han inte skall råka ut för kritik och en Djävulens snara.” — 1 Timoteus 3:2–4, 7.