”Oreducerbar komplexitet” — en stötesten för evolutionsteorin?

När Darwin lade fram sin teori, visste forskare praktiskt taget ingenting om den förbluffande komplexitet som kännetecknar den levande cellen. Den moderna biokemin, dvs. studiet av livet och livsprocesserna på molekylär nivå, har emellertid avslöjat en del av dess hemligheter. Den har också väckt frågor och allvarliga tvivel angående Darwins evolutionsteori.

Cellens olika delar består av molekyler. Cellerna är i sin tur de byggstenar som alla levande varelser är uppbyggda av. Professor Behe är katolik och tror att en evolutionsprocess är förklaringen till de högre djurens utveckling, men han betvivlar starkt att den är förklaringen till cellens existens. Han talar om molekylära maskiner som ”transporterar gods från en plats i cellen till en annan på ’landsvägar’ som består av andra molekyler. ... Cellerna förflyttar sig maskinmässigt, tillverkar kopior av sig själva maskinmässigt, intar föda maskinmässigt. Kort sagt: ytterst raffinerade molekylära maskiner kontrollerar alla processer i cellen. Livets minsta beståndsdelar är således fint avstämda, och dess maskineri är oerhört komplicerat.”

I vilken skala sker då all denna verksamhet? En typisk cell är bara 2,5 hundradels millimeter i diameter! På detta ofattbart lilla utrymme äger ett stort antal komplicerade och livsviktiga processer rum. (Se bilden på sidorna 8 och 9.) Det är därför inte så underligt att en forskare säger: ”Kontentan är att cellen — själva grundvalen för liv — är förbluffande komplex.”

Behe hävdar att cellen kan fungera endast som en komplett enhet. Den kan följaktligen inte vara funktionsduglig medan den långsamt utvecklas genom gradvis skeende förändringar i en evolutionsprocess. För att belysa sitt resonemang jämför han cellen med en råttfälla. Denna enkla apparat kan inte fungera förrän samtliga komponenter är på plats. De olika delarna — träplattan, fjädern, bygeln och spärrhaken — är i sig själva ingen råttfälla och kan inte fungera som en sådan. Alla delar behövs samtidigt och måste sammanfogas på rätt sätt för att det skall bli en användbar råttfälla. På liknande sätt kan en cell inte fungera förrän alla komponenter är på plats. Han använder denna illustration för att förklara något som han kallar ”oreducerbar komplexitet”.b

Detta utgör ett stort problem för en förment evolutionsprocess, som ju inbegriper ett gradvist förvärvande av nyttiga egenskaper. Darwin visste att hans teori om en gradvis utveckling genom naturligt urval skulle kunna ifrågasättas, när han sade: ”Om någon kunde påvisa förekomsten av ett organ som definitivt inte kunnat bildas genom ett stort antal på varandra följande små förändringar, då skulle min teori bryta samman helt.” — Om arternas uppkomst.

Den oreducerbara komplexiteten hos den levande cellen är en stor stötesten för tron på Darwins evolutionsteori. För det första kan den inte förklara det enorma språnget från livlös materia till levande. För det andra har den ingen förklaring till den första komplicerade cellen, som måste ha tillkommit i ett enda svep som en integrerad enhet. Cellen (eller råttfällan) måste, med andra ord, ha dykt upp ur tomma intet, fix och färdig!

Blodets koagulation — ett exempel på oreducerbar komplexitet

Ett annat exempel på oreducerbar komplexitet är en process som de flesta av oss tar för given när vi råkar skära oss — blodets förmåga att koagulera eller levra sig. I normala fall rinner en vätska genast ut ur ett trasigt kärl och slutar inte att rinna förrän kärlet är tomt. Men om vi får en rispa eller skåra i huden, tätas läckan snabbt genom att blodet koagulerar. Läkare är medvetna om att ”blodkoagulationen är ett mycket komplicerat och sinnrikt system, i vilket ett stort antal av varandra beroende proteiner ingår”. Dessa proteiner påverkar varandra och utlöser en så kallad kaskadreaktion. Detta komplicerade självläkningssystem ”är i avgörande grad beroende av att de olika reaktionerna inträffar vid rätt tidpunkt och med rätt hastighet”. Annars skulle det kunna hända att allt blod i kroppen koagulerade och övergick i fast form, eller också skulle personen i fråga kunna förblöda. Tidsfaktorn och hastigheten i förloppet är följaktligen mycket viktiga.

Biokemiska studier har visat att blodkoagulationen inbegriper många faktorer, som alla är nödvändiga för att processen skall kunna äga rum. Behe ställer frågan: ”När koagulationsprocessen väl har börjat, vad är det då som hindrar den från att fortsätta tills allt blod ... har övergått i fast form?” Han förklarar att ”det sätt varpå ett blodkoagel bildas, begränsas, stärks och avlägsnas” utgör ett integrerat biologiskt system. Om någon del strejkar, strejkar hela systemet.

Russell Doolittle, evolutionist och professor i biokemi vid University of California, säger: ”Hur i all världen kunde detta komplicerade och väl avvägda system utvecklas? ... Det paradoxala var att om varje protein måste aktiveras av ett annat, hur skulle då processen någonsin ha kunnat uppkomma? Och till vilken nytta skulle de olika delarna vara utan det kompletta systemet?” Doolittle försöker sedan förklara processens uppkomst med hjälp av evolutionistiska argument. Professor Behe framhåller emellertid att det skulle krävas ”en enorm portion tur för att få de rätta genbitarna på rätt plats”. Han visar att det bakom Doolittles lättvindiga förklaringar döljer sig problem av ofantliga mått.

En av de viktigaste invändningarna mot den evolutionistiska modellen är följaktligen den oöverstigliga barriär som den oreducerbara komplexiteten utgör. Behe förklarar: ”Jag vill betona att det naturliga urvalet, själva motorn i den darwinistiska evolutionen, fungerar endast om det finns något att välja — något som är användbart just nu, inte någon gång i framtiden.”