Verkningarna av evolutionsteorin

I BÖRJAN av 1800-talet hade religionen och vetenskapen ganska vänskapliga relationer till varandra. Bara två år innan Om arternas uppkomst kom ut skrev biologen och Harvardprofessorn Louis Agassiz att livet på jorden återspeglar ”förutseende, vishet och storhet” och att ett av naturalhistoriens främsta syften var att utforska ”Skaparens tankar”.

Agassiz’ inställning var inte ovanlig. Många människor ansåg att vetenskapen och religionen var helt förenliga. Vetenskapliga upptäckter betraktades ofta som bevis för en mästerlig Skapare. Men en spricka började så sakteliga uppstå mellan religion och vetenskap.

Skepticismen börjar slå rot

Charles Lyells bok Principles of Geology, vars första del utkom år 1830, drog Bibelns skapelseberättelse i tvivelsmål. Lyell hävdade att skapelsen omöjligen kunde ha fullbordats på sex bokstavliga dagar. Fysikern Fred Hoyle skriver: ”Det var till stor del Lyells böcker som övertygade den stora allmänheten om att Bibeln kunde ha fel, åtminstone i vissa avseenden — en dittills omöjlig tanke.”a

Nu hade grunden lagts till en skeptisk inställning. Enligt mångas uppfattning kunde man inte längre få Bibeln och vetenskapen att stämma överens. I valet mellan de båda föredrog många att tro på vetenskapen. ”Lyells verk hade dragit de första kapitlen i Gamla testamentet i tvivelsmål”, skriver Fred Hoyle, ”och Darwins bok kom som en uppföljare.”

Om arternas uppkomst kom vid en mycket läglig tidpunkt för dem som inte ville godta Bibeln som Guds ord. En romans hade redan spirat upp mellan människan och vetenskapen. En bedårad värld lockades av vetenskapens löften och bedrifter. Likt en galant kavaljer överöste den mänskligheten med nymodiga gåvor — teleskopet, mikroskopet och ångmaskinen — och längre fram elektriciteten, telefonen och bilen. Tekniken hade redan gett upphov åt en industriell revolution som försåg gemene man med materiella fördelar av aldrig förut skådat slag.

Religionen kom däremot att betraktas som ett hinder för framåtskridande. Somliga menar att den passiviserade människor och att den inte kunde hålla jämna steg med den snabba tekniska utvecklingen. Ateister började öppet och högröstat ge uttryck åt sina uppfattningar. Som Richard Dawkins uttryckte det: ”Darwin [gjorde] det möjligt att vara en intellektuellt tillfredsställd ateist.” Vetenskapen blev mänsklighetens nya hopp.

De religiösa ledarna opponerade sig till en början mot evolutionsteorin, men med tiden böjde sig det stora flertalet präster för den allmänna opinionen och godtog en blandning av evolution och skapelse. År 1938 tillkännagav en rubrik i The New York Times: ”Engelska kyrkan försvarar i en rapport den evolutionistiska synen på skapelsen.” I rapporten, som sammanställts av en kommission under ledning av ärkebiskopen av York, kunde man läsa: ”Inga invändningar kan på grundval av de två skapelseberättelserna i Genesis 1 och 2 resas mot läran om en utveckling, eftersom de flesta bildade kristna är överens om att dessa är mytiska till sitt ursprung och att deras värde för oss är av symbolisk natur snarare än historisk.” Rapporten avslutades med orden: ”Man kan tro vad man vill och ändå vara kristen.”

Sådana försök att sammanjämka Bibeln och evolutionsteorin gjorde bara att Bibeln blev ännu mindre trovärdig i många människors ögon. Resultatet blev en utbredd skepsis mot Bibeln, och denna inställning lever kvar än i dag, även bland vissa religiösa ledare. Ett typiskt exempel är en biskop i den kanadensiska episkopalkyrkan, som hänvisade till att Bibeln skrevs före den vetenskapliga eran och hävdade att den därför vittnar om fördomsfullhet och okunnighet. Han sade att Bibeln innehåller ”historiska felaktigheter” och ”våldsamma överdrifter” beträffande Jesu födelse och uppståndelse.

Många människor, däribland präster, har följaktligen varit snara att misskreditera Bibeln. Men vad har denna skeptiska inställning lett till? Vilket annat hopp har man haft att erbjuda? Somliga av dem som tappat tron på Bibeln har satt sin tillit till filosofi och politik.

Hur politiken och filosofin påverkats

Boken Om arternas uppkomst presenterade en ny syn på det mänskliga beteendet. Varför lyckas en viss nation erövra en annan nation? Varför får en viss ras övertaget över en annan ras? Med sitt betonande av det naturliga urvalet och de bäst rustades överlevnad besvarade boken Om arternas uppkomst dessa frågor på ett sätt som väckte starka känslor hos 1800-talets ledande filosofer.

Friedrich Nietzsche (1844—1900) och Karl Marx (1818—1883) var två filosofer som i hög grad påverkade politiken. Båda var fascinerade av evolutionsteorin. ”Darwins bok är mycket viktig”, sade Marx, ”och passar mig som grundval för historiens klasskamp.” Historikern Will Durant kallade Nietzsche ”ett Darwins barn”. Boken Philosophy—An Outline-History sammanfattar en av Nietzsches teser på följande sätt: ”De starka, modiga, dominerande och stolta är bäst lämpade för morgondagens samhälle.”

Darwin trodde — och skrev i ett brev till en vän — att ”otaliga lägre stående raser [i framtiden] kommer att ha eliminerats av de mer civiliserade raserna i världen”. Han framhöll européernas erövringar som ett exempel och hänförde dessa till ”kampen för tillvaron”.

De mäktiga i världen var snabba att slå mynt av sådana uttalanden. H. G. Wells skriver i sin Världshistoria: ”De maktägande vid slutet av det nittonde århundradet trodde sig hava fått sin ställning i kraft av ’kampen för tillvaron’, i vilken de starka och sluga besegra de svaga och förtroendefulla. Och yttermera trodde de att de måste vara starka, energiska, hänsynslösa, ’praktiska’ och egennyttiga.”

Teorin om ”de bäst rustades överlevnad” antog följaktligen filosofiska, sociala och politiska övertoner, ofta i en omfattning som trotsade allt förnuft. ”För somliga blev krig ’en biologisk nödvändighet’”, förklarar boken Milestones of History. Samma bok konstaterar också att Darwins idéer längre fram blev ”en integrerande del av Hitlers herrefolkslära”.

Darwin, Marx och Nietzsche levde naturligtvis inte länge nog för att se hur deras idéer skulle komma att tillämpas — eller missbrukas. De trodde i själva verket att kampen för tillvaron skulle förbättra människans lott i livet. Darwin skrev i sin bok Om arternas uppkomst att ”utvecklingen ... [strävar] mot fulländningen på både det fysiska och det psykiska planet”. Samma uppfattning framfördes längre fram av prästen och biologen Pierre Teilhard de Chardin, som menade att hela människosläktet så småningom skulle utvecklas dithän att alla endräktigt arbetade tillsammans mot ett gemensamt mål.

Degeneration, inte evolution

Har du lagt märke till en sådan utveckling? Boken Clinging to a Myth säger beträffande de Chardins optimism: ”de Chardin måste helt ha glömt bort människans blodbefläckade historia och sådana rasistiska system som apartheid i Sydafrika. Det låter som om han kom från en annan värld.” I stället för att gå framåt mot större endräkt har mänskligheten under det här århundradet upplevt större splittring mellan raser och nationer än någonsin tidigare.

Förhoppningen att mänskligheten skulle gå framåt mot fulländning, som det uttrycktes i Om arternas uppkomst, eller åtminstone åstadkomma en bättre värld, har fullständigt grusats. Detta hopp har i stället förbleknat med tiden, för sedan evolutionsteorin blivit allmänt godtagen har den mänskliga familjen alltför ofta hemfallit åt barbariska handlingar. Tänk på att över 100 miljoner människor har dödats i krig under det här århundradet — drygt 50 miljoner enbart under andra världskriget. Tänk också på de etniska utrensningar som på senare tid ägt rum i sådana länder som Rwanda och det tidigare Jugoslavien.

Betyder detta att det inte förekom krig och brutalitet förr i tiden? Nej, verkligen inte. Men sådana allmänt accepterade evolutionistiska idéer som ”kampen för tillvaron” och ”de bäst rustades överlevnad” har inte förbättrat människans lott. Så även om evolutionsteorin naturligtvis inte bär skulden för alla människans problem, har den varit en bidragande orsak till att den mänskliga familjen sjunkit allt djupare ner i våld, brott, hat, omoraliskhet och förnedring. Eftersom den populära uppfattningen är att människan kommer från djuren, är det inte förvånande att fler och fler människor uppför sig som djur.

Evolutionen och du

DARWINS bok Om arternas uppkomst övertygade under 1800-talet massor av människor om att mänskligheten hade överlevt utan gudomligt ingripande och skulle göra det även i fortsättningen. Hänförda över vetenskapens och teknikens framsteg ansåg många att det inte längre behövdes någon Gud och att vetenskapen var mänsklighetens räddare. I Boken Age of Progress heter det att 1800-talet ”besjälades av övertygelsen att rationellt organiserade mänskliga insatser kunde förvandla världen”.

Mot slutet av århundradet började emellertid till och med Charles Darwin vackla i sin optimism. Enligt en historiker fruktade Darwin att evolutionsteorin ”hade dödat Gud, med oöverskådliga konsekvenser för människans framtid”. Alfred Russel Wallace, en yngre samtida till Darwin, sade senare: ”Under mitt sista samtal med Darwin [kort före Darwins död] gav han uttryck åt en mycket dyster syn på människans framtid.”

Vad har åstadkommits genom mänskliga ansträngningar?

Nittonhundratalets historia har visat att Darwins dystra aningar hade fog för sig. De tekniska framsteg som gjorts sedan dess har bara tjänat som ett kamouflage för det faktum att vårt århundrade har visat sig vara den mörkaste och mest våldspräglade epoken i människans hela historia. Vi lever mitt uppe i något som historikern H. G. Wells beskrev som ”en verklig avmoralisering”.

Sedan Wells gjorde det uttalandet (för cirka 75 år sedan) har ”avmoraliseringen” fortsatt i oförminskad takt. Ingenting som vetenskapsmän, ekonomer, sociala myndigheter eller den här världens religiösa system har prövat har kunnat avhjälpa situationen eller ens bromsa demoraliseringen. Förhållandena i världen fortsätter att försämras.