Människor — Vad är vi?
DET verkar som om vi människor har problem med vår identitet. Som evolutionisten Richard Leakey uttrycker det: ”I århundraden har filosofer diskuterat frågan om mänsklighet och mänskligheten. Men överraskande nog finns det ingen vedertagen definition på vad mänsklighet innebär.”
Köpenhamns Zoo besvarade för en tid sedan den här frågan på sitt eget sätt genom en speciell utställning i aphuset. Britannica Book of the Year för år 1997 förklarar: ”Ett danskt par flyttade in i en tillfällig bostad i djurparken för att påminna besökare om deras nära släktskap med aporna.”
Uppslagsböcker hävdar ofta att det råder sådan nära släktskap mellan människan och vissa djur. Det sägs till exempel i The World Book Encyclopedia: ”Tillsammans med apor, lemurer och spökdjur ingår människosläktet i den däggdjursordning som kallas primater.”
Men faktum är att människan har en mängd unika drag som man inte finner hos djuren. Några sådana särdrag är kärlek, samvete, moral, andlighet, rättvisa, barmhärtighet, humor, kreativitet, tidsmedvetande, självmedvetenhet, skönhetssinne, intresse för framtiden, förmåga att vidarebefordra kunskap från generation till generation och hoppet att döden inte är det definitiva slutet på vår existens.
I ett försök att få dessa drag att passa in på djuren hänvisar somliga källor till evolutionspsykologin, som är ett konglomerat av evolutionism, psykologi och samhällsvetenskap. Har då evolutionspsykologin kunnat sprida ljus över människans natur?
Vad är meningen med livet?
”Evolutionspsykologins premisser är mycket enkla”, säger evolutionisten Robert Wright. ”I likhet med alla andra organ har människans hjärna till syfte att överföra gener till nästa generation, och de känslor och tankar som den frambringar kan bäst förstås mot denna bakgrund.” Livets själva syfte, såsom det styrs av våra gener och återspeglas i hjärnans funktion, är med andra ord att säkra artens fortplantning.
Enligt evolutionspsykologin bottnar således den mänskliga naturen till stor del i ”hänsynslös genetisk egennytta”. Boken The Moral Animal förklarar: ”Det naturliga urvalet ’vill’ att män skall ha sexuellt umgänge med ett oändligt antal kvinnor.” Enligt denna evolutionistiska modell betraktas promiskuitet under vissa förhållanden som något normalt också för kvinnor. Även en förälders kärlek till sitt barn betraktas som ett genetiskt knep för att säkra avkommans överlevnad. Man vill således med detta synsätt framhålla nedärvda genetiska faktorers betydelse när det gäller att trygga människosläktets fortbestånd.
En del populärpsykologiska handböcker har nu börjat rida på dessa nya evolutionistiska strömningar. En sådan bok beskriver den mänskliga naturen som ”föga annorlunda än schimpansens, gorillans eller babianens”. Det sägs vidare: ”I evolutionära sammanhang ... är det fortplantningen som betyder något.”
Bibeln, däremot, lär att Gud skapade människan för ett högre syfte än att blott och bart säkra släktets fortbestånd. Den visar att vi skapades till Guds ”avbild”, med förmåga att återspegla hans egenskaper — i synnerhet kärlek, rättvisa, vishet och kraft. Om vi dessutom tänker på de unika drag som nämndes tidigare, är det lätt att förstå varför Bibeln tillskriver människan en högre ställning än djuren. Bibeln visar i själva verket att Gud inte bara skapade oss människor med en inneboende önskan att leva för evigt, utan också kommer att göra det möjligt för oss att få denna önskan uppfylld i den nya, rättfärdiga värld som han har utlovat. — 1 Moseboken 1:27, 28; Psalm 37:9–11, 29; Predikaren 3:11; Johannes 3:16; Uppenbarelseboken 21:3, 4.
Det vi tror påverkar vårt liv
Frågan om människans natur och ursprung är inte enbart av akademiskt intresse, för det vi tror i fråga om detta kan i hög grad påverka vårt liv. Historikern H. G. Wells beskriver hur många reagerade sedan Charles Darwins bok Om arternas uppkomst publicerats år 1859:
”Följden blev en verklig avmoralisering. ... En verklig tillbakagång i tro ägde rum efter 1859. ... De maktägande vid slutet av det nittonde århundradet trodde sig hava fått sin ställning i kraft av ’kampen för tillvaron’, i vilken de starka och sluga besegra de svaga och förtroendefulla. ... Människan är, slöto de, ett sällskapligt djur liksom den indiska jakthunden. ... Det [tycktes] vara rätt att de stora hundarna i det mänskliga kopplet skulle tyrannisera de små.”
Det är följaktligen viktigt att vi har en rätt syn på frågan om människans natur och ursprung. Som en evolutionist uttryckte det: ”Om den gamla vanliga darwinismen ... berövade den västerländska civilisationen dess moraliska styrka, hur skall det då gå när den nya versionen [av evolutionspsykologi] har sjunkit in i människors medvetande?”
Eftersom det vi tror i den här frågan påverkar vår grundläggande livssyn och vår uppfattning om vad som är rätt och orätt, är det viktigt att vi tar reda på hur det verkligen förhåller sig.
[Infälld text på sidan 4]
Historikern H. G. Wells beskrev hur många reagerade sedan Charles Darwins bok Om arternas uppkomst hade publicerats år 1859: ”Följden blev en verklig avmoralisering. ... En verklig tillbakagång i tro ägde rum efter 1859”