Till Guds eller djurens avbild?
DEN första människan, Adam, kallades ”son av Gud”. (Lukas 3:38) Inget djur har någonsin fått den hedersbenämningen. Bibeln visar emellertid att människan har en hel del gemensamt med djuren. Den förklarar till exempel att både människor och djur är själar. När Gud skapade Adam, ”blev [människan] en levande själ”, sägs det i 1 Moseboken 2:7. Samma tanke kommer fram i 1 Korinthierna 15:45, där det sägs: ”Den första människan, Adam, blev en levande själ.” Människor är själar, så själen kan inte vara något skugglikt väsen som överlever kroppens död.
Beträffande djuren sägs det i 1 Moseboken 1:24: ”Må jorden frambringa levande själar enligt deras arter, varje husdjur och annat djur som rör sig och vilt djur på jorden enligt dess art.” Så även om Bibeln upphöjer människan genom att visa att vi skapades till Guds avbild, påminner den oss också om vår enkla ställning som jordiska själar, vilken vi delar med djuren. Det finns emellertid en annan sak som djur och människor har gemensamt.
Bibeln förklarar: ”Det finns en slutlig händelse vad människosönerna angår och en slutlig händelse vad djuren angår, och det är samma slutliga händelse för dem. Som den ene dör, så dör den andre ... , så att det inte finns någon överlägsenhet hos människan gentemot djuret. ... Alla går till en plats. De har alla blivit till av stoftet, och de vänder alla åter till stoftet.” Ja, människor och djur dör på samma sätt. De återvänder ”till marken”, ”till stoftet”, det som de kom ifrån. — Predikaren 3:19, 20; 1 Moseboken 3:19.
Men varför känner då vi människor sådan sorg inför döden? Varför drömmer vi om att leva för evigt? Och varför måste vi ha ett uppsåt i livet? Visst skiljer vi oss mycket från djuren!
Skillnaden mellan människor och djur
Skulle du vara tillfreds med tillvaron om du inte hade något annat mål i livet än att äta, sova och frambringa avkomma? Även övertygade evolutionister finner den tanken motbjudande. Evolutionisten T. Dobzhansky skriver: ”Den moderna människan, denna upplysta skeptiker och agnostiker, kan inte låta bli att, åtminstone i hemlighet, grubbla över de urgamla frågorna: Har mitt liv någon mening och något annat mål än att hålla mig själv vid liv och föra släktet vidare? Har det universum som jag lever i någon mening?”
Att förneka existensen av en Skapare stillar inte en människas längtan efter en mening med livet. Richard Leakey citerar i en av sina böcker historikern Arnold Toynbee och skriver: ”Denna, hans andliga läggning, dömer honom till en livslång kamp för att förlika sig med det universum till vilket han fötts.”
De fundamentala frågorna om människans natur, ursprung och andlighet pockar på ett svar. Det är tydligt att det finns en enorm klyfta mellan människan och djuren. Hur stor är denna klyfta?
Är klyftan för stor för att kunna överbryggas?
Ett av de största problemen inom evolutionsteorin är den jättelika klyfta som skiljer människan från djuren. Hur djup är egentligen denna klyfta? Låt oss se vad en del evolutionister själva har sagt om saken.
En av evolutionsteorins mest kända förespråkare på 1800-talet, Thomas H. Huxley, skrev: ”Ingen är mer övertygad än jag om djupet av klyftan som skiljer människan från resten av naturen ... för det är han ensam som besitter den enastående förmågan till begripligt och rationellt tal [och] står på det som på en bergstopp, långt över sina ödmjuka släktingar.”
Evolutionisten Michael C. Corballis konstaterar att ”det råder en slående diskontinuitet mellan människan och övriga primater. ... ’Vår hjärna är tre gånger så stor som man skulle kunna förvänta hos en primat av vår storlek.’” Neurologen Richard M. Restak säger likaså: ”[Den mänskliga] hjärnan är det enda organ i det kända universum som försöker förstå sig själv.”
Richard Leakey erkänner: ”Medvetandet ställer forskarna inför ett dilemma som en del anser vara olösligt. Den känsla av självmedvetande som vi alla förnimmer är så stark att den präglar allt vi ser och gör.” Han säger också: ”Det talade språket [skiljer] Homo sapiens [människan] från alla andra varelser.”
Peter Russell pekar på en annan förunderlig sinnesfunktion och skriver: ”Minnet är utan tvivel en av de viktigaste mänskliga funktionerna. Utan det skulle man inte kunna lära av erfarenheterna, inte kunna fungera intellektuellt och inte lära sig tala eller över huvud taget agera på ett sätt som vi i allmänhet förknippar med att vara människa.”
En annan skillnad mellan människor och djur är att djuren saknar andlighet. Harvardbiologen Edward O. Wilson förklarar: ”Benägenheten till religiös tro är den mest komplicerade och starka kraften i den mänskliga hjärnan och troligtvis en oundviklig del av människans natur.”
”Människans beteende rymmer många andra darwinistiska mysterier”, erkänner evolutionisten Robert Wright. ”Vilken funktion fyller humor och skratt? Varför avlägger människor bekännelser på sin dödsbädd? ... Vad har egentligen sorgen för funktion? ... När personen i fråga väl är död, hur kan då sörjandet vara till någon nytta, genetiskt sett?”
Evolutionisten Elaine Morgan skriver: ”Fyra av de mest anmärkningsvärda mysterierna med mänskliga varelser är: 1) Varför går de på två ben? 2) Varför har de ingen päls? 3) Varför har de utvecklat så stora hjärnor? 4) Varför har de lärt sig att tala?”
Hur besvarar evolutionister dessa frågor? Elaine Morgan förklarar: ”De vedertagna svaren på dessa frågor är: 1) ’Vi vet ännu inte’; 2) ’Vi vet ännu inte’; 3) ’Vi vet ännu inte’ och 4) ’Vi vet ännu inte’.”
En bräcklig teori
Författaren till boken The Lopsided Ape förklarar att hans syfte ”var att ge en allmän översikt över människans utveckling genom tidernas gång. Många av slutsatserna är spekulativa och grundar sig främst på några få gamla tänder, benbitar och stenar.” Inte ens Darwins egen ursprungliga teori är allmänt accepterad bland evolutionister. Richard Leakey säger: ”Darwins version av vår evolutionshistoria dominerade den antropologiska vetenskapen tills för några år sedan och den visade sig vara fel.”
Enligt Elaine Morgan har många evolutionister ”tappat tron på de svar som de trodde att de hade funnit för trettio år sedan”. Det är därför inte förvånande att en del av deras teorier har rasat samman.
Sorgliga konsekvenser
Vissa undersökningar visar att antalet honor som en djurhane parar sig med är relaterat till storleksskillnaden könen emellan. En del forskare har därför dragit slutsatsen att människans sexvanor bör likna schimpansens, eftersom schimpanshanen, i likhet med sin mänskliga motsvarighet, är endast obetydligt större än honan. Somliga menar därför att människor, precis som schimpanser, bör få ha mer än en sexpartner. Och det är också vad många har i våra dagar.
Men det som tycks fungera bra för schimpanser har i allmänhet visat sig vara katastrofalt för människor. Fakta visar att promiskuitet är en väg som leder till misär och är kantad med många olyckor, till exempel splittrade familjer, aborter, sjukdomar, psykiskt och känslomässigt trauma, svartsjuka, våld i familjen och vanvårdade barn som växer upp till missanpassade vuxna och fortsätter den onda cirkeln. Om djurmodellen är tillämplig på människan, varför blir resultatet då så olyckligt?
Ett evolutionistiskt tänkesätt drar också människolivets helgd i tvivelsmål. Varför skulle människolivet vara heligt, om det inte finns någon Gud och vi inte är något annat än högre stående djur? På grund av vårt överlägsna intellekt, kanske? I så fall skulle den fråga som ställs i boken The Human Difference verkligen vara på sin plats: ”Är det rätt att betrakta människor som mer värda än hundar och katter bara därför att vi hade turen på vår sida [i evolutionsprocessen]?”
Allteftersom den nya versionen av evolutionistiskt tänkande griper omkring sig, kommer den ”oundvikligen att få en djupgående inverkan på människors moraluppfattning”, sägs det i boken The Moral Animal. Men det är en grym moral som bygger på förutsättningen att vi människor har kommit till genom ”naturligt urval”, en process i vilken ”de starka och sluga besegra de svaga och förtroendefulla”, som H. G. Wells uttryckte det.
Betecknande nog har många av de evolutionistiska teorier som har undergrävt moralen under årens lopp raserats innan nästa generation tänkare har hunnit dyka upp. Men det tragiska är att de skador som dessa teorier har åstadkommit består.
Skall man dyrka det skapade eller Skaparen?
Evolutionister vänder sig neråt, till skapelsen, för att få svar, inte till Skaparen. Bibeln, däremot, riktar våra blickar uppåt, mot den sanne Guden, för att få vägledning i moraliska frågor och en mening med vårt liv. Den förklarar också varför vi måste kämpa för att göra det som är rätt och varför endast människan känner sådan sorg inför döden. Dess förklaring av varför vi har en benägenhet att göra det som är ont har sanningens klang och tillfredsställer både hjärta och sinne. Vi vill inbjuda dig att ta del av denna tillfredsställande förklaring.
[Bilder på sidan 7]
Hur stor är klyftan mellan människan och djuren?