En broschyr som gavs ut av National Academy of Sciences (NAS) i USA 1999 hänvisar till ”de 13 finkarter som Darwin studerade på Galápagosöarna och som nu är kända som darwinfinkar”.²³

På 1970-talet började en forskargrupp ledd av Peter och Rosemary Grant vid Princeton University studera de här finkarna. Efter ett år av torka visade det sig att finkar med något större näbb hade bättre möjligheter att överleva än finkar med mindre näbb. Eftersom näbbens storlek och form är ett av de främsta kriterierna för att artbestämma finkarna, antog man att detta var en betydelsefull upptäckt. I broschyren från NAS sägs det: ”Makarna Grant har beräknat att om det blir torka på öarna ungefär vart tionde år kan en ny finkart uppstå på bara 200 år.”²⁴

Men broschyren nämner inte att finkar med mindre näbb återigen började dominera populationen åren efter torkan. Forskarna lade märke till att när klimatet på ön förändrades dominerade finkar med större näbb ett år, men sedan blev finkar med mindre näbb dominerande igen. De såg också att några av de olika ”arterna” parade sig med varandra och fick avkomma som klarade sig bättre än föräldrarna. De drog slutsatsen att om finkarterna fortsatte att para sig med varandra skulle det kunna leda till att två ”arter” blev en enda ”art”.²⁵

Nej, darwinfinkarna håller inte på att bli ”något nytt”. De är fortfarande finkar. Och det faktum att de parar sig med varandra gör att man kan ifrågasätta de metoder vissa evolutionister använder för att definiera en art. Dessutom avslöjar det här exemplet att till och med ansedda vetenskapsakademier kan rapportera fakta på ett vinklat sätt.