I en broschyr som gavs ut av National Academy of Sciences (NAS) i USA 1999 sägs det: ”Ett särskilt övertygande exempel på artbildning gäller de 13 arterna av finkar som Darwin studerade på Galápagosöarna och som nu är kända som darwinfinkar.”

På 1970-talet började en forskargrupp ledd av Peter och Rosemary Grant studera de här finkarna och upptäckte att efter ett år av torka hade finkar med något större näbb bättre möjligheter att överleva än finkar med mindre näbb. Eftersom storleken och formen på näbbarna är ett av de främsta sätten att artbestämma finkarna, antog man att denna upptäckt var betydelsefull. I broschyren sägs det vidare: ”Makarna Grant har beräknat att om det uppstår torka på öarna ungefär en gång vart tionde år kan en ny finkart uppstå på bara 200 år.”

Men broschyren från NAS tar inte med en del viktiga men besvärande fakta. Under åren efter torkan dominerade finkar med mindre näbb återigen populationen. Peter Grant och doktoranden Lisle Gibbs skrev därför i den vetenskapliga tidskriften Nature 1987 att de hade sett ”urvalets riktning vända om”. År 1991 skrev Grant att ”populationen, underkastad naturligt urval, pendlar fram och tillbaka” allteftersom klimatet förändras. Forskarna lade också märke till att några av de olika ”arterna” av finkar parade sig med varandra och fick avkomma som klarade sig bättre än föräldrarna. Peter och Rosemary Grant drog slutsatsen att om finkarterna fortsatte att para sig med varandra skulle det kunna leda till att två ”arter” blev bara en inom 200 år.

Nej, darwinfinkarna är inte på väg att bli ”något nytt”. De är fortfarande finkar. Och det förhållandet att de parar sig med varandra ger rum för tvivel angående de metoder vissa evolutionister använder när de definierar en art.