DEN 30 september 1986 publicerade The New York Times en artikel av en universitetsprofessor i New York, Irving Kristol. Han hävdar att om man i allmänna skolor undervisade om evolutionen som den teori den är, i stället för som det faktum den inte är, skulle den debatt som nu rasar mellan evolution och kreationism inte behöva förekomma. Kristol säger: ”Det råder inte heller något tvivel om att det är denna pseudovetenskapliga dogmatism som har framkallat den allmänt utbredda religiösa reaktionen.”

”Trots att denna teori vanligen lärs ut som en fastslagen vetenskaplig sanning”, säger Kristol, ”är den inte alls det. Den har alltför många luckor. De geologiska vittnesbörden har inte gett oss hela den skala av övergångsformer mellan arterna som vi hade väntat oss. Vidare har laboratorieexperiment uppenbarat hur nära nog omöjligt det är för en art att utvecklas till en annan, även då man tar förädlingsmetodik och en viss genetisk mutation med i beräkningen. ... Gradvis omvandling av en population från en art till en annan är en biologisk hypotes, inte ett biologiskt faktum.”

Denna artikel rörde vid en öm punkt hos Harvardprofessorn Stephen Jay Gould, en som ivrigt försvarar evolutionen som ett faktum och inte bara som en teori. Hans motinlägg publicerades i januarinumret för 1987 av en populärvetenskaplig tidskrift som heter Discover. Det gav uttryck åt själva den dogmatism som Kristol beklagade.

I sin protestessä upprepade Gould ett tiotal gånger påståendet att evolutionen är ett faktum. Några få exempel: Darwin påvisade ”evolutionens faktum”. ”Evolutionens faktum är lika väl fastslaget som allt annat inom vetenskapen (lika säkert som jordens kretslopp kring solen).” Vid tiden för Darwins död ”kom närapå alla tänkande människor att omfatta evolutionens faktum”. ”Evolutionen är lika väl fastslagen som något annat vetenskapligt faktum (jag skall strax ge skälen till det).” ”Evolutionens faktum stöder sig på rikhaltiga uppgifter, som i stora drag faller inom tre större kategorier.”

Inom den första av dessa ”tre större kategorier” av ”rikhaltiga uppgifter” anför Gould som ”direkt bevis” för evolutionen de småskaliga förändringar inom en art som förekommer bland vissa fjärilar, bananflugor och bakterier. Men dessa variationer inom arterna har inte med evolutionen att göra. Evolutionens problem är att kunna förklara hur en art förvandlas till en annan art. Gould hyllar Theodosius Dobzhansky som ”vårt århundrades störste evolutionist”, men det är Dobzhanskys egna uttalanden som kullkastar Goulds ovanstående argument som irrelevanta.

Angående de bananflugor som Gould anför i sin bevisföring säger Dobzhansky att mutationer ”vanligtvis innebär att organ försämras, bryts ner eller försvinner. ... Många mutationer leder faktiskt till att organismen dör. Mutanter som i fråga om livskraft är jämlika med den normala flugan är i minoritet, och mutanter som innebär en betydande förbättring av den normala organismen i den normala miljön är okända.”

Science, den officiella tidskriften för Amerikanska sällskapet för vetenskapens främjande, har också gjort ett uttalande som punkterar Goulds bevisföring: ”Arter har faktiskt förmågan att genomgå smärre modifieringar i fråga om fysiska och andra särdrag, men denna förmåga är begränsad, och i ett längre perspektiv faller dessa förändringar in i en svängningsrörelse kring ett medelvärde.” Hos både växter och djur kommer variationerna inom en art att pendla eller röra sig likt kulor som skakas i en glasburk — variationerna håller sig inom gränserna för arten, alldeles som kulorna är instängda i burken. Som bibelns skapelseberättelse låter oss förstå kan en växt eller ett djur uppvisa variationer, men de är ändå begränsade till att fortplanta sig ”efter deras arter”. — 1 Moseboken 1:12, 21, 24, 25.

I den andra av sina tre kategorier anför Gould stora mutationer: ”Vi har direkta bevis för storskaliga förändringar, som grundar sig på sekvenskedjor i det fossila vittnesbördet.” Genom att säga att förändringarna var storskaliga, att en art övergick till en annan i några få stora språng, kommer han ifrån behovet av de mellanliggande fossilen som inte existerar. Men genom att övergå från små förändringar till stora språng kommer han ur askan i elden.

Kristol gör följande yttrande om detta: ”Vi känner helt enkelt inte till några sådana ’jättesprång’ som skapar nya arter, eftersom de flesta genetiska mutationer motarbetar individens överlevnad.” ”Vårt århundrades störste evolutionist” enligt Gould, Theodosius Dobzhansky, har också gjort utlåtanden som stöder det Kristol säger. Hans påstående att många mutationer leder till döden stämmer i synnerhet in på storskaliga mutationer, som sker i jättesprång; dessutom säger han att ”mutationer som åstadkommer stora förbättringar är okända”. Eftersom det saknas bevis för de storskaliga förändringar Gould talar om, faller han tillbaka på evolutionisternas gamla utslitna bortförklaring: ”Vårt fossila vittnesbörd är så ofullständigt.”

Gould framför emellertid som ett ”direkt bevis för storskaliga förändringar” något som han kallar ett av de ”ypperliga exemplen”, nämligen ”människans utveckling i Afrika”. Men evolutionister erkänner vanligtvis att detta fält är långtifrån ypperligt. Det är en grogrund för stridigheter, ett slagfält där man kämpar om tänder och benbitar, vilka av evolutionister med livlig fantasi förvandlas till hårbeklädda, framåtlutande apmänniskor med buskiga ögonbryn. Inte heller denna gång stöds Goulds påstående av Dobzhansky: ”Även denna jämförelsevis sentida historia [från apa till människa] är full av osäkra faktorer; experterna är ofta oense, både beträffande grundprinciper och beträffande detaljer.”

Irving Kristol drar i sin artikel i The New York Times följande slutsats: ”Den nuvarande evolutionsundervisningen i våra allmänna skolor har faktiskt en ideologiskt betingad aversion mot religiös tro — man lär ut som ’faktum’ vad som bara är en hypotes.