Människor — Vad är vi?

DET verkar som om vi människor har problem med vår identitet. Som evolutionisten Richard Leakey uttrycker det: ”I århundraden har filosofer diskuterat frågan om mänsklighet och mänskligheten. Men överraskande nog finns det ingen vedertagen definition på vad mänsklighet innebär.”

Köpenhamns Zoo besvarade för en tid sedan den här frågan på sitt eget sätt genom en speciell utställning i aphuset. Britannica Book of the Year för år 1997 förklarar: ”Ett danskt par flyttade in i en tillfällig bostad i djurparken för att påminna besökare om deras nära släktskap med aporna.”

Uppslagsböcker hävdar ofta att det råder sådan nära släktskap mellan människan och vissa djur. Det sägs till exempel i The World Book Encyclopedia: ”Tillsammans med apor, lemurer och spökdjur ingår människosläktet i den däggdjursordning som kallas primater.”

Men faktum är att människan har en mängd unika drag som man inte finner hos djuren. Några sådana särdrag är kärlek, samvete, moral, andlighet, rättvisa, barmhärtighet, humor, kreativitet, tidsmedvetande, självmedvetenhet, skönhetssinne, intresse för framtiden, förmåga att vidarebefordra kunskap från generation till generation och hoppet att döden inte är det definitiva slutet på vår existens.

I ett försök att få dessa drag att passa in på djuren hänvisar somliga källor till evolutionspsykologin, som är ett konglomerat av evolutionism, psykologi och samhällsvetenskap. Har då evolutionspsykologin kunnat sprida ljus över människans natur?

Vad är meningen med livet?

”Evolutionspsykologins premisser är mycket enkla”, säger evolutionisten Robert Wright. ”I likhet med alla andra organ har människans hjärna till syfte att överföra gener till nästa generation, och de känslor och tankar som den frambringar kan bäst förstås mot denna bakgrund.” Livets själva syfte, såsom det styrs av våra gener och återspeglas i hjärnans funktion, är med andra ord att säkra artens fortplantning.

Enligt evolutionspsykologin bottnar således den mänskliga naturen till stor del i ”hänsynslös genetisk egennytta”. Boken The Moral Animal förklarar: ”Det naturliga urvalet ’vill’ att män skall ha sexuellt umgänge med ett oändligt antal kvinnor.” Enligt denna evolutionistiska modell betraktas promiskuitet under vissa förhållanden som något normalt också för kvinnor. Även en förälders kärlek till sitt barn betraktas som ett genetiskt knep för att säkra avkommans överlevnad. Man vill således med detta synsätt framhålla nedärvda genetiska faktorers betydelse när det gäller att trygga människosläktets fortbestånd.

En del populärpsykologiska handböcker har nu börjat rida på dessa nya evolutionistiska strömningar. En sådan bok beskriver den mänskliga naturen som ”föga annorlunda än schimpansens, gorillans eller babianens”. Det sägs vidare: ”I evolutionära sammanhang ... är det fortplantningen som betyder något.”

Bibeln, däremot, lär att Gud skapade människan för ett högre syfte än att blott och bart säkra släktets fortbestånd. Den visar att vi skapades till Guds ”avbild”, med förmåga att återspegla hans egenskaper — i synnerhet kärlek, rättvisa, vishet och kraft. Om vi dessutom tänker på de unika drag som nämndes tidigare, är det lätt att förstå varför Bibeln tillskriver människan en högre ställning än djuren. Bibeln visar i själva verket att Gud inte bara skapade oss människor med en inneboende önskan att leva för evigt, utan också kommer att göra det möjligt för oss att få denna önskan uppfylld i den nya, rättfärdiga värld som han har utlovat. — 1 Moseboken 1:27, 28; Psalm 37:9–11, 29; Predikaren 3:11; Johannes 3:16; Uppenbarelseboken 21:3, 4.

Det vi tror påverkar vårt liv

Frågan om människans natur och ursprung är inte enbart av akademiskt intresse, för det vi tror i fråga om detta kan i hög grad påverka vårt liv. Historikern H. G. Wells beskriver hur många reagerade sedan Charles Darwins bok Om arternas uppkomst publicerats år 1859:

”Följden blev en verklig avmoralisering. ... En verklig tillbakagång i tro ägde rum efter 1859. ... De maktägande vid slutet av det nittonde århundradet trodde sig hava fått sin ställning i kraft av ’kampen för tillvaron’, i vilken de starka och sluga besegra de svaga och förtroendefulla. ... Människan är, slöto de, ett sällskapligt djur liksom den indiska jakthunden. ... Det [tycktes] vara rätt att de stora hundarna i det mänskliga kopplet skulle tyrannisera de små.”

Det är följaktligen viktigt att vi har en rätt syn på frågan om människans natur och ursprung. Som en evolutionist uttryckte det: ”Om den gamla vanliga darwinismen ... berövade den västerländska civilisationen dess moraliska styrka, hur skall det då gå när den nya versionen [av evolutionspsykologi] har sjunkit in i människors medvetande?”

Eftersom det vi tror i den här frågan påverkar vår grundläggande livssyn och vår uppfattning om vad som är rätt och orätt, är det viktigt att vi tar reda på hur det verkligen förhåller sig.

Till Guds eller djurens avbild?

DEN första människan, Adam, kallades ”son av Gud”. (Lukas 3:38) Inget djur har någonsin fått den hedersbenämningen. Bibeln visar emellertid att människan har en hel del gemensamt med djuren. Den förklarar till exempel att både människor och djur är själar. När Gud skapade Adam, ”blev [människan] en levande själ”, sägs det i 1 Moseboken 2:7. Samma tanke kommer fram i 1 Korinthierna 15:45, där det sägs: ”Den första människan, Adam, blev en levande själ.” Människor är själar, så själen kan inte vara något skugglikt väsen som överlever kroppens död.

Beträffande djuren sägs det i 1 Moseboken 1:24: ”Må jorden frambringa levande själar enligt deras arter, varje husdjur och annat djur som rör sig och vilt djur på jorden enligt dess art.” Så även om Bibeln upphöjer människan genom att visa att vi skapades till Guds avbild, påminner den oss också om vår enkla ställning som jordiska själar, vilken vi delar med djuren. Det finns emellertid en annan sak som djur och människor har gemensamt.

Bibeln förklarar: ”Det finns en slutlig händelse vad människosönerna angår och en slutlig händelse vad djuren angår, och det är samma slutliga händelse för dem. Som den ene dör, så dör den andre ... , så att det inte finns någon överlägsenhet hos människan gentemot djuret. ... Alla går till en plats. De har alla blivit till av stoftet, och de vänder alla åter till stoftet.” Ja, människor och djur dör på samma sätt. De återvänder ”till marken”, ”till stoftet”, det som de kom ifrån. — Predikaren 3:19, 20; 1 Moseboken 3:19.

Men varför känner då vi människor sådan sorg inför döden? Varför drömmer vi om att leva för evigt? Och varför måste vi ha ett uppsåt i livet? Visst skiljer vi oss mycket från djuren!

Skillnaden mellan människor och djur

Skulle du vara tillfreds med tillvaron om du inte hade något annat mål i livet än att äta, sova och frambringa avkomma? Även övertygade evolutionister finner den tanken motbjudande. Evolutionisten T. Dobzhansky skriver: ”Den moderna människan, denna upplysta skeptiker och agnostiker, kan inte låta bli att, åtminstone i hemlighet, grubbla över de urgamla frågorna: Har mitt liv någon mening och något annat mål än att hålla mig själv vid liv och föra släktet vidare? Har det universum som jag lever i någon mening?”

Att förneka existensen av en Skapare stillar inte en människas längtan efter en mening med livet. Richard Leakey citerar i en av sina böcker historikern Arnold Toynbee och skriver: ”Denna, hans andliga läggning, dömer honom till en livslång kamp för att förlika sig med det universum till vilket han fötts.”

De fundamentala frågorna om människans natur, ursprung och andlighet pockar på ett svar. Det är tydligt att det finns en enorm klyfta mellan människan och djuren. Hur stor är denna klyfta?

Är klyftan för stor för att kunna överbryggas?

Ett av de största problemen inom evolutionsteorin är den jättelika klyfta som skiljer människan från djuren. Hur djup är egentligen denna klyfta? Låt oss se vad en del evolutionister själva har sagt om saken.

En av evolutionsteorins mest kända förespråkare på 1800-talet, Thomas H. Huxley, skrev: ”Ingen är mer övertygad än jag om djupet av klyftan som skiljer människan från resten av naturen ... för det är han ensam som besitter den enastående förmågan till begripligt och rationellt tal [och] står på det som på en bergstopp, långt över sina ödmjuka släktingar.”

Evolutionisten Michael C. Corballis konstaterar att ”det råder en slående diskontinuitet mellan människan och övriga primater. ... ’Vår hjärna är tre gånger så stor som man skulle kunna förvänta hos en primat av vår storlek.’” Neurologen Richard M. Restak säger likaså: ”[Den mänskliga] hjärnan är det enda organ i det kända universum som försöker förstå sig själv.”

Richard Leakey erkänner: ”Medvetandet ställer forskarna inför ett dilemma som en del anser vara olösligt. Den känsla av självmedvetande som vi alla förnimmer är så stark att den präglar allt vi ser och gör.” Han säger också: ”Det talade språket [skiljer] Homo sapiens [människan] från alla andra varelser.”

Peter Russell pekar på en annan förunderlig sinnesfunktion och skriver: ”Minnet är utan tvivel en av de viktigaste mänskliga funktionerna. Utan det skulle man inte kunna lära av erfarenheterna, inte kunna fungera intellektuellt och inte lära sig tala eller över huvud taget agera på ett sätt som vi i allmänhet förknippar med att vara människa.”

En annan skillnad mellan människor och djur är att djuren saknar andlighet. Harvardbiologen Edward O. Wilson förklarar: ”Benägenheten till religiös tro är den mest komplicerade och starka kraften i den mänskliga hjärnan och troligtvis en oundviklig del av människans natur.”

”Människans beteende rymmer många andra darwinistiska mysterier”, erkänner evolutionisten Robert Wright. ”Vilken funktion fyller humor och skratt? Varför avlägger människor bekännelser på sin dödsbädd? ... Vad har egentligen sorgen för funktion? ... När personen i fråga väl är död, hur kan då sörjandet vara till någon nytta, genetiskt sett?”

Evolutionisten Elaine Morgan skriver: ”Fyra av de mest anmärkningsvärda mysterierna med mänskliga varelser är: 1) Varför går de på två ben? 2) Varför har de ingen päls? 3) Varför har de utvecklat så stora hjärnor? 4) Varför har de lärt sig att tala?”

Hur besvarar evolutionister dessa frågor? Elaine Morgan förklarar: ”De vedertagna svaren på dessa frågor är: 1) ’Vi vet ännu inte’; 2) ’Vi vet ännu inte’; 3) ’Vi vet ännu inte’ och 4) ’Vi vet ännu inte’.”

En bräcklig teori

Författaren till boken The Lopsided Ape förklarar att hans syfte ”var att ge en allmän översikt över människans utveckling genom tidernas gång. Många av slutsatserna är spekulativa och grundar sig främst på några få gamla tänder, benbitar och stenar.” Inte ens Darwins egen ursprungliga teori är allmänt accepterad bland evolutionister. Richard Leakey säger: ”Darwins version av vår evolutionshistoria dominerade den antropologiska vetenskapen tills för några år sedan och den visade sig vara fel.”

Enligt Elaine Morgan har många evolutionister ”tappat tron på de svar som de trodde att de hade funnit för trettio år sedan”. Det är därför inte förvånande att en del av deras teorier har rasat samman.

Sorgliga konsekvenser

Vissa undersökningar visar att antalet honor som en djurhane parar sig med är relaterat till storleksskillnaden könen emellan. En del forskare har därför dragit slutsatsen att människans sexvanor bör likna schimpansens, eftersom schimpanshanen, i likhet med sin mänskliga motsvarighet, är endast obetydligt större än honan. Somliga menar därför att människor, precis som schimpanser, bör få ha mer än en sexpartner. Och det är också vad många har i våra dagar.

Men det som tycks fungera bra för schimpanser har i allmänhet visat sig vara katastrofalt för människor. Fakta visar att promiskuitet är en väg som leder till misär och är kantad med många olyckor, till exempel splittrade familjer, aborter, sjukdomar, psykiskt och känslomässigt trauma, svartsjuka, våld i familjen och vanvårdade barn som växer upp till missanpassade vuxna och fortsätter den onda cirkeln. Om djurmodellen är tillämplig på människan, varför blir resultatet då så olyckligt?

Ett evolutionistiskt tänkesätt drar också människolivets helgd i tvivelsmål. Varför skulle människolivet vara heligt, om det inte finns någon Gud och vi inte är något annat än högre stående djur? På grund av vårt överlägsna intellekt, kanske? I så fall skulle den fråga som ställs i boken The Human Difference verkligen vara på sin plats: ”Är det rätt att betrakta människor som mer värda än hundar och katter bara därför att vi hade turen på vår sida [i evolutionsprocessen]?”

Allteftersom den nya versionen av evolutionistiskt tänkande griper omkring sig, kommer den ”oundvikligen att få en djupgående inverkan på människors moraluppfattning”, sägs det i boken The Moral Animal. Men det är en grym moral som bygger på förutsättningen att vi människor har kommit till genom ”naturligt urval”, en process i vilken ”de starka och sluga besegra de svaga och förtroendefulla”, som H. G. Wells uttryckte det.

Betecknande nog har många av de evolutionistiska teorier som har undergrävt moralen under årens lopp raserats innan nästa generation tänkare har hunnit dyka upp. Men det tragiska är att de skador som dessa teorier har åstadkommit består.

Skall man dyrka det skapade eller Skaparen?

Evolutionister vänder sig neråt, till skapelsen, för att få svar, inte till Skaparen. Bibeln, däremot, riktar våra blickar uppåt, mot den sanne Guden, för att få vägledning i moraliska frågor och en mening med vårt liv. Den förklarar också varför vi måste kämpa för att göra det som är rätt och varför endast människan känner sådan sorg inför döden. Dess förklaring av varför vi har en benägenhet att göra det som är ont har sanningens klang och tillfredsställer både hjärta och sinne. Vi vill inbjuda dig att ta del av denna tillfredsställande förklaring.

Blicka uppåt, inte neråt, för att få svar

EVOLUTIONSTEORIN lär att en serie gradvisa förändringar har gjort att vi utvecklats till ett högre stående djur. Bibeln, däremot, lär att vi skapades fullkomliga, till Guds avbild, men att ofullkomligheten en kort tid därefter kom in i bilden och människan började degenereras.

Det var våra första föräldrar, Adam och Eva, som började denna färd utför, när de valde en oberoende kurs och sårade sina samveten genom sin uppsåtliga olydnad mot Gud. Det var som om de avsiktligt hade kört ett fordon rätt igenom det skyddsräcke som Guds lag utgjorde och störtat ner i den avgrund som vi befinner oss i nu, när vi drabbas av sjukdom, ålderdom och död — för att inte tala om rasfördomar, religiösa motsättningar och fruktansvärda krig. — 1 Moseboken 2:17; 3:6, 7.

Djurgener eller defekta gener?

Bibeln ger naturligtvis inte en komplicerad vetenskaplig förklaring till vad som hände med Adams och Evas fullkomliga kroppar när de syndade. Bibeln är inte någon lärobok i naturvetenskap, precis som instruktionsboken till en bil inte är någon lärobok i ingenjörsvetenskap. Men i likhet med instruktionsboken är Bibeln exakt och tillförlitlig; den är inte någon sagobok.

När Adam och Eva överskred den skyddande barriär som Guds lag utgjorde, blev deras kroppar defekta, och de började långsamt brytas ner för att så småningom dö. I enlighet med genetikens lagar fick deras avkomlingar, den mänskliga familjen, ofullkomlighet i arv. Därför dör också de. — Job 14:4; Psalm 51:5; Romarna 5:12.

Tragiskt nog inbegriper detta arv också en benägenhet för synd, som tar sig uttryck i själviskhet och omoraliskhet. Sexuellt umgänge är naturligtvis ingen synd, så länge det hålls på sin rätta plats. Gud befallde det första människoparet: ”Var fruktsamma och bli många och uppfyll jorden.” (1 Moseboken 1:28) Och som den kärleksfulle Skapare han är gjorde han det till en njutning för man och hustru att fullgöra denna befallning. (Ordspråken 5:18) Människans ofullkomlighet har emellertid lett till ett missbruk av de sexuella förmågorna. Ofullkomligheten berör i själva verket alla sidor av vårt liv, inbegripet våra mentala och fysiska funktioner, vilket vi alla är väl medvetna om.

Att vi är ofullkomliga betyder dock inte att vi har förlorat all moralisk känsla. Om vi verkligen vill, kan vi ta tag i ”ratten” och undvika livets fallgropar genom att bekämpa tendensen att vika av från vägen och synda. Det finns naturligtvis ingen ofullkomlig människa som lyckas helt i denna kamp, och Gud tar barmhärtigt hänsyn till detta. — Psalm 103:14; Romarna 7:21–23.

Varför vi inte vill dö

Bibeln sprider också ljus över en annan gåta, som evolutionsteorin inte har någon tillfredsställande förklaring till: de flesta människors ovilja att acceptera döden, trots att den kan förefalla naturlig och oundviklig.

Bibeln visar att döden var en följd av synd, av olydnad mot Gud. Om våra första föräldrar hade fortsatt att vara lydiga, skulle de ha fått leva för evigt — och även deras barn. Gud hade i själva verket programmerat människans hjärna med en önskan att leva för evigt. Han har ”lagt evigheten i människornas hjärtan”, som det sägs i Predikaren 3:11, enligt 1917 års översättning. Deras dödsdom skapade därför en inre konflikt hos människan, en bestående disharmoni.

För att förlika sig med denna inre konflikt och tillfredsställa sin naturliga längtan efter att få leva vidare har människor hittat på alla möjliga läror, från tron på en odödlig själ till reinkarnationsläran. Forskare studerar åldrandets mysterium, därför att även de vill undvika döden eller åtminstone skjuta upp den. Ateistiska evolutionister avfärdar människans längtan efter evigt liv som ett evolutionistiskt knep eller bedrägeri, eftersom den är oförenlig med deras uppfattning att människan bara är ett högre stående djur. Bibelns förklaring att döden är en fiende stämmer däremot överens med vår naturliga önskan att leva. — 1 Korinthierna 15:26.

Finns det då något i människans kropp som tyder på att vi är skapade för att leva för evigt? Ja, det finns det. Enbart hjärnan ger oss överflödande bevis för att vi egentligen skulle leva mycket längre än vi gör.

Danade för att leva för evigt

Hjärnan väger omkring 1,5 kilo och innehåller mellan 10 och 100 miljarder neuroner, av vilka det inte lär finnas två som är exakt lika. Varje neuron kan stå i förbindelse med uppemot 200.000 andra neuroner, vilket innebär att det sammanlagda antalet kopplingar i hjärnan är astronomiskt. Och som om det inte vore nog, är varje neuron i sig själv ”en sofistikerad dator”, förklarar tidskriften Scientific American.

Hjärnan badar i en kemisk soppa, som påverkar neuronernas funktion. Den mänskliga hjärnan är också mycket mer komplicerad än den kraftfullaste dator. ”I varje huvud”, skriver Tony Buzan och Terence Dixon, ”finns ett formidabelt kraftpaket, ett kompakt, effektivt organ, vars kapacitet förefaller oss mer ändlös ju mer vi lär oss om det.” De citerar sedan professor Pjotr Anokhin och säger: ”Det finns ingen människa som kan utnyttja sin hjärnas hela potential. Det är därför vi inte kan acceptera några pessimistiska beräkningar av hjärnans kapacitet. Den är obegränsad.”

Dessa häpnadsväckande fakta rimmar illa med evolutionsmodellen. Varför skulle evolutionen ge enkla grottinnevånare, eller ens våra dagars intellektuella, ett organ med kapacitet att tjäna dem i en miljon eller kanske rentav en miljard livstider? Den enda rimliga förklaringen är att vi är skapade för att leva för evigt! Hur är det då med resten av vår kropp?

Boken Repair and Renewal—Journey Through the Mind and Body förklarar: ”Det sätt varpå skadade skelettben, vävnader och organ reparerar sig själva är ett rent mirakel. Och om vi stannade upp och tänkte på det, skulle vi inse att den nybildning som i tysthet sker av hud, hår och naglar — och även av andra delar av kroppen — är minst sagt häpnadsväckande: Den pågår 24 timmar om dygnet, vecka ut och vecka in, och förnyar oss fullständigt, i biokemiskt avseende, många gånger under vårt liv.”

När Guds rätta tid är inne, kommer det inte att vara några problem för honom att hålla denna mirakulösa förnyelseprocess i gång för evigt. Då, äntligen, ”skall döden göras till intet”. (1 Korinthierna 15:26) Men för att vi skall vara verkligt lyckliga krävs det något mer än ett evigt liv. Vi måste ha frid — frid med Gud och med våra medmänniskor. Sådan frid kan uppnås endast om människor verkligen älskar varandra.

En ny värld byggd på kärlek

”Gud är kärlek”, sägs det i 1 Johannes 4:8. Kärleken är en sådan stark kraft — i synnerhet Jehova Guds kärlek — att den är själva grunden till vårt hopp om evigt liv. Som det uttrycks i Johannes 3:16: ”Gud älskade världen så mycket att han gav sin enfödde Son, för att var och en som utövar tro på honom inte må bli tillintetgjord utan ha evigt liv.”

Evigt liv! Vilket fantastiskt framtidshopp! Men eftersom vi alla är behäftade med nedärvd synd, har vi ingen rätt till liv. ”Den lön synden betalar ut är död”, sägs det i Bibeln. (Romarna 6:23) Men till all lycka fick kärleken Guds Son, Jesus Kristus, att ge sitt liv för oss. Aposteln Johannes skrev beträffande honom: ”Denne gav ut sin själ för oss.” (1 Johannes 3:16) Ja, han gav sitt fullkomliga mänskliga liv ”till en lösen i utbyte mot många”, så att vi som utövar tro på honom kan få våra synder utplånade och vinna evigt liv. (Matteus 20:28) Bibeln förklarar: ”Gud har sänt ut sin enfödde Son i världen för att vi skulle få liv genom honom.” — 1 Johannes 4:9.

Hur bör vi då påverkas av den kärlek som Gud och hans Son har visat oss? Johannes fortsätter: ”Ni älskade, om det är så Gud har älskat oss, då är vi själva pliktiga att älska varandra.” (1 Johannes 4:11) Vi måste lära oss att visa kärlek, för den egenskapen kommer att bli hörnstenen i Guds nya värld. Många människor i våra dagar har kommit att inse hur viktigt det är med kärlek, något som Jehova Gud själv framhåller i sitt ord, Bibeln.

Boken Love and Its Place in Nature förklarar att ”barn kan dö” om de inte får kärlek. Men vårt behov av kärlek upphör inte när vi blir äldre. En känd antropolog sade en gång: ”Behovet av kärlek ... står i centrum för alla mänskliga behov, alldeles som vår sol står i centrum för vårt solsystem. ... Ett barn som inte har blivit älskat skiljer sig biokemiskt, fysiologiskt och psykologiskt mycket från ett barn som har blivit älskat. Till och med dess tillväxt är annorlunda.”

Kan du föreställa dig hur livet kommer att bli när alla människor på jorden verkligen älskar varandra? Aldrig mer kommer någon att hysa fördomar mot andra därför att de tillhör ett annat folk eller en annan ras eller har en annorlunda hudfärg! Under Guds förordnade kungs, Jesu Kristi, styre kommer jorden att vara uppfylld av kärlek och frid, precis som den inspirerade psalmisten förutsade:

”O Gud, ge dina egna rättsliga beslut åt kungen. ... Må han döma folkets betryckta, må han rädda den fattiges söner, och må han krossa bedragaren. I hans dagar kommer den rättfärdige att spira upp och fred i överflöd, till dess månen inte mer är. Och han kommer att ha undersåtar från hav till hav och från Floden till jordens ändar. Ty han kommer att befria den fattige som ropar på hjälp, också den betryckte och den som ingen hjälpare har. Han kommer att tycka synd om den ringe och den fattige, och de fattigas själar kommer han att rädda.” — Psalm 72:1, 4, 7, 8, 12, 13.

De onda kommer inte att få leva i Guds nya värld. Som det uttrycks i en annan av Bibelns psalmer: ”Ogärningsmännen, de kommer att avskäras, men de som hoppas på Jehova, de kommer att besitta jorden. Och bara en liten tid till, och den ondskefulle är inte mer; och du kommer sannerligen att ge akt på hans plats, och han är inte där. Men de saktmodiga, de kommer att besitta jorden, och de kommer helt visst att finna sin rika förnöjelse i överflödet av frid.” — Psalm 37:9–11.

Då kommer alla lydiga människor, även de som har kommit ut ur gravarna genom en uppståndelse från de döda, att ha blivit botade till kropp och sinne. Till slut kommer alla levande människor att återspegla Guds egenskaper på ett fullkomligt sätt. Den hårda kampen för att göra det som är rätt kommer då att vara till ända. Konflikten mellan vår längtan efter liv och dödens bistra verklighet kommer också att vara över. Ja, vår kärleksfulle Gud ger oss det säkra löftet: ”Döden skall inte vara mer.” — Uppenbarelseboken 21:4; Apostlagärningarna 24:15.

Må du därför aldrig ge upp i din strävan att göra det som är rätt. Lyd Bibelns uppmaning: ”Kämpa trons goda kamp, grip fast tag om det eviga livet.” Det är detta liv i Guds nya värld som Bibeln kallar ”det verkliga livet”. — 1 Timoteus 6:12, 19.

Vi önskar innerligt att du skall komma att inse den bibliska sanningen: ”Jehova är Gud. Det är han som har gjort oss och inte vi själva.” Att du gör det är ett viktigt steg för att bli kvalificerad för liv i Jehovas nya värld, en värld av kärlek och rättfärdighet. — Psalm 100:3; 2 Petrus 3:13.