Det var utan tvivel många judar som då lämnade Egypten för att återvända till sitt hemland (Jes 11:11–16; Hos 11:11; Sak 10:10, 11), men en del stannade kvar i Egypten. Det fanns en judisk koloni på Elefantine (egyptiska: Jebu), en ö i Nilen vid Assuan, 690 km söder om Kairo. Ett värdefullt papyrusfynd belyser hur förhållandena var där på 400-talet f.v.t., omkring den tid då Esra och Nehemja verkade i Jerusalem. Dokumenten, som är på arameiska, omtalar Sanballat i Samaria (Neh 4:1, 2) och översteprästen Johanan (Neh 12:22). Av intresse är ett officiellt påbud utfärdat under Darius II:s regering (423–405 f.v.t.) om att ”det osyrade brödets högtid” (2Mo 12:17; 13:3, 6, 7) skulle firas i kolonin. Det är också värt att lägga märke till att man ofta använde namnet Jahu, en form av namnet Jehova (eller Jahve; jfr Jes 19:18), även om det också finns många vittnesbörd om att man hade påverkats av hednisk gudsdyrkan.

Trots Jeremias kraftiga varningar (Jer 42:7–22) flydde Judas kvarvarande invånare till Egypten, där de tydligen slöt sig till en judisk befolkning som redan fanns där. (Jer 24:1, 8–10) Det nämns särskilt att dessa judar bosatte sig i Tachpanches, uppenbarligen en befäst deltastad (Jer 43:7–9), i Migdol och i Nof, som anses vara identiskt med Memfis, en tidig huvudstad i Nedre Egypten (Jer 44:1; Hes 30:13). Så kom det sig att ”Kanaans språk” (uppenbarligen hebreiska) nu talades i Egypten, närmare bestämt av de här flyktingarna. (Jes 19:18) I Egypten fortsatte de dåraktigt nog med samma avgudadyrkan som hade dragit Jehovas dom över Juda. (Jer 44:2–25) Men Jehovas profetior uppfylldes på dem när Nebukadnessar marscherade mot Egypten och erövrade landet. (Jer 43:8–13; 46:13–26)