Efraim nämns flera gånger i det här sammanhanget, och Efraims stam betecknar ofta hela det norra riket, Israel. (Jer 31:6, 9, 18, 20) En del bibelkommentatorer menar därför att den här profetian syftar på att folket i det norra riket skulle föras i landsflykt av assyrierna. (2Ku 17:1–6; 18:9–11) Men den kan också syfta på att både Israel och Juda skulle föras i landsflykt (Juda fördes i landsflykt av babylonierna). I det första fallet skulle Rakel vara en passande symbol eftersom hon var stammoder till Efraim (genom Josef), den mest framträdande stammen i det norra riket. Men också i det andra fallet skulle Rakel vara en passande symbol. Hon var ju inte bara mor till Josef, utan också till Benjamin, och Benjamins stam var en del av det södra riket, Juda. Rakel kunde därför vara en passande symbol för mödrarna i hela Israel, som nu tycktes ha fött söner till ingen nytta.

En del forskare menar att orden i Jeremia 31:15 just syftar på att man samlade judarna i Rama (där några kanske också dödades) innan de fördes i landsflykt. Den versen lyder: ”I Rama hörs en röst, veklagan och bitter gråt; Rakel gråter över sina söner. Hon har vägrat att låta trösta sig över sina söner, eftersom de inte längre är till.” Jakobs hustru Rakel ville så gärna ha barn att hon betraktade sig själv som ”död” om hon inte hade några. (1Mo 30:1) Därför omtalas Rakel kanske bildligt som om hon gråter över förlusten av de judar som dödas eller förs i landsflykt. Jeremias ord skulle också kunna betyda att det särskilt var Ramas benjaminitiska invånare som Rakel grät över, eftersom hon var mor till Benjamin. Jeremia förklarade vidare att det fanns hopp, för de landsflyktiga skulle få återvända. (Jer 31:16)