”Se! Dagen är på väg!”

13. Varför skulle Hesekiel ligga först på sin vänstra sida och sedan på sin högra sida?

¹³ Förutom att Hesekiel förutsade hur Jerusalem skulle förstöras, så visade han också när det skulle hända. Jehova befallde att Hesekiel skulle ligga på sin vänstra sida i 390 dagar och på sin högra sida i 40 dagar. Varje dag representerade ett år. (Läs Hesekiel 4:4–6; 4 Mos. 14:34) Hesekiel behövde säkert inte ligga på det här sättet dygnet runt, men iscensättningen pekade fram emot det exakta år då Jerusalem skulle förstöras. De 390 åren av Israels synd började uppenbarligen år 997 f.v.t., då tolvstammarsriket delades i två delar. (1 Kung. 12:12–20) De 40 åren av Judas synd började sannolikt år 647, vilket var det år då Jeremia fick i uppdrag att vara profet och tydligt förvarna Judas rike om dess kommande undergång. (Jer. 1:1, 2, 17–19; 19:3, 4) Båda tidsperioderna skulle alltså sluta år 607, just det år då Jerusalem föll och blev ödelagt, precis som Jehova hade förutsagt.b

14. a) Hur visade Hesekiel att han litade på att Jehova skulle hålla tiden? b) Vad skulle hända innan Jerusalem förstördes?

¹⁴ När Hesekiel fick höra profetian om de 390 dagarna och de 40 dagarna kanske han inte kunde räkna ut exakt vilket år slutet för Jerusalem skulle komma. Men under de år som ledde fram till det varnade han judarna gång på gång och sa att Jehova skulle döma dem. ”Nu är slutet över dig”, förkunnade han. (Läs Hesekiel 7:3, 5–10.) Han var helt säker på att Jehova skulle hålla tiden. (Jes. 46:10) Hesekiel förutsade också vad som skulle hända innan Jerusalem förstördes: ”Den ena katastrofen efter den andra ska komma.” Det i sin tur skulle leda till att myndighetsstrukturer såväl som sociala och religiösa strukturer kollapsade. (Hes. 7:11–13, 25–27)

15. Vilka delar av Hesekiels profetia började uppfyllas år 609?

¹⁵ Några år efter att Hesekiel hade kungjort att Jerusalem skulle förstöras började den profetian uppfyllas. År 609 fick Hesekiel höra att babylonierna hade inlett sitt angrepp mot Jerusalem. Vid den tiden ljöd en trumpetsignal som uppmanade invånarna att försvara sin stad, men som Hesekiel hade förutsagt var det ingen som gjorde det. (Hes. 7:14) Nej, Jerusalems invånare gick inte samman för att försvara staden och strida mot fienden. En del judar trodde kanske att Jehova skulle rädda dem, som han hade gjort tidigare. När assyrierna hotade att inta Jerusalem dödade ju en ängel nästan hela deras armé. (2 Kung. 19:32) Men den här gången kom ingen ängel till deras hjälp. Snart liknade den belägrade staden en gryta som var ställd ”på elden”, och invånarna var fångade som ”köttbitar” i grytan. (Hes. 24:1–10) Efter en kvalfylld belägring som varade i 18 månader förstördes Jerusalem.