Predikoarbete på Färöarna

I maj samma år, 1954, hade två pionjärer med särskilt uppdrag blivit sända till Färöarna, en liten ögrupp i norra Atlanten. Men de var inte de första förkunnarna på öarna. Så långt tillbaka som sommaren 1935 hade två pionjärsystrar rest dit. Inom loppet av tre månader hade de hunnit sprida ett stort antal böcker och broschyrer, innan prästerskapet lyckades få dem utvisade. Från år 1948 hade en del predikoarbete åter utförts på öarna, men motgångar av olika slag hade begränsat arbetet.

Nu skulle de två pionjärerna med särskilt uppdrag, Svend Aage Nielsen och Edmund Onstad, försöka organisera arbetet bättre. De lyckades snabbt få tag på en lägenhet i Tórshavn och inredde ett rum till Rikets sal. När de hade predikat i hela staden, började de bege sig ut till de små byarna.

Eftersom färingarna i allmänhet är präglade av öarnas karga natur — de är lite inbundna, avvaktande och misstrogna mot främlingar — krävdes det tid och tålamod att komma dem in på livet. När den första nyfikenheten hade stillats, möttes pionjärerna ofta av stängda dörrar. När de kom till en by kunde det hända att inte en enda öppnade för dem. Först när de ”försvann” från området och en stund senare började om från början i byn, var det möjligt att få kontakt med folk, eftersom man då trodde att ”faran” var över. Människofruktan var stor. Böcker och tidskrifter returnerades ofta; ibland låg de till och med på postkontoret i Tórshavn redan innan pionjärerna hade hunnit tillbaka till staden.

Ett annat problem var att det blev helt omöjligt att få tag på nattlogi i byarna. Det betydde fler sjöturer för bröderna, eftersom det nästan bara gick att göra dagsturer mellan Tórshavn och byarna. Och det var bara broder Nielsen som tålde sjön. Men de kom på en lösning. En broder från Danmark som hade anslutit sig till dem i pionjärtjänsten hade en skräddarverkstad, och med förenade resurser och ansträngningar lyckades de tillverka ett litet tält. Utrustade med ryggsäckar, sovsäckar, tält och tjänsteväskor kunde de sedan gå över fjällen från by till by och alltid ha skydd för natten.

Under oroligheterna i Klaksvík

Senare det året flyttade broder Nielsen till Klaksvík. Han hade nätt och jämnt kommit till staden, förrän en långvarig strid nådde sin kulmen. Invånarna hade vägrat att godkänna de danska myndigheternas val av ny överläkare till stadens sjukhus, och det hade utlöst våldsamma oroligheter. På kvällarna kastade man ofta järnkedjor över elledningarna, så att allt lyse i staden slocknade. Och ve de danskar som vågade sig ut ensamma efter mörkrets inbrott!

Men hur kunde broder Nielsen gå från dörr till dörr när hela staden var som en surrande bikupa? Han berättar: ”Jo, jag kom plötsligt på en idé när jag skulle ut första dagen, en idé som jag inte har praktiserat vare sig förr eller senare. Jag bar helt enkelt Bibeln öppet i handen från det jag gick ut till det jag kom hem. Det gjorde att jag hela tiden fick långa samtal med folk, även om de inte vågade be mig stiga in. ... En fru frågade mig: ’Vet Ni vad folk säger? De säger att Er kan ingen göra någon skada, för Ni går med Bibeln i handen hela tiden.’”

[Bilder på sidan 111]

Svend Aage Nielsen och Edmund Onstad vandrade över fjällen på Färöarna. För att försäkra sig om nattlogi i byarna sydde de sig ett tält