Präglad av tron på Gud i ett kommunistiskt land
BERÄTTAT AV ONDREJ KADLEC
SOMMAREN 1966 guidade jag en grupp besökare under en sightseeingtur i min hemstad — Prag i Tjeckoslovakien. Med brinnande nit för min nyvunna tro talade jag om Gud, medan jag visade gruppen vår stads imponerande kyrkobyggnader.
”Är du ett Jehovas vittne?” frågade en amerikansk professor i ekonomi.
”Nej”, svarade jag. ”Jag har aldrig hört talas om Jehovas vittnen. Jag är katolik.”
Jag börjar tro på Gud
Jag uppfostrades av föräldrar som var framstående på utbildningens, politikens och medicinens områden. Kort efter min födelse år 1944, och strax efter andra världskrigets slut året därpå, blev min far kommunist. Han var med och grundade den kommunistiska reformrörelsen, och år 1966 blev han rektor för handelshögskolan i Prag. Några år senare utnämndes han till utbildningsminister i Tjeckoslovakien, som då var ett kommunistiskt och ateistiskt land.
Mor var en alltigenom ärlig, begåvad kvinna. Hon var ögonkirurg och hade rykte om sig att vara den bästa i landet. Ändå erbjöd hon sina tjänster åt behövande utan att ta betalt. Hon brukade säga: ”De gåvor man har fått skall man använda till nytta för samhället och för nationen.” Hon tog inte ens mammaledigt när jag föddes, utan ville finnas till hands på sin klinik.
Jag förväntades vara bäst i skolan. Far brukade fråga: ”Är det någon som är bättre än du?” Jag kom att tycka om att tävla med andra, eftersom jag ofta fick premier i skolan för mina prestationer. Jag lärde mig ryska, engelska och tyska och reste runt både i och utanför den kommunistiska världen. Jag fann nöje i att vederlägga religiösa uppfattningar och avfärdade dem som orimlig vidskepelse. Men trots att jag var övertygad ateist, kom jag att hata det sätt på vilket ateismen tog sig uttryck i det politiska livet.
En resa till England år 1965, när jag var bara 21 år, påverkade mig djupt. Jag träffade människor som med övertygelse och logik försvarade sin tro på ett Högsta väsende. Sedan jag hade återvänt till Prag, föreslog en katolsk bekant: ”Läs inte om kristendomen. Läs Bibeln.” Det var vad jag gjorde. Det tog mig tre månader att läsa igenom Bibeln.
Det som gjorde intryck på mig var bibelskribenternas sätt att presentera sitt budskap på. De var uppriktiga och självkritiska. Jag kom att inse att den fantastiska framtid som de talade om var något som endast en personlig Gud skulle kunna utlova och införa.
Efter flera månaders privat bibelläsning och meditation kände jag mig beredd att konfronteras med min far och mina vänner. Jag visste att de skulle ifrågasätta min nyvunna tro. Jag blev sedan en entusiastisk proselytvärvare. Vem som än var i min närhet — till exempel den amerikanske professorn som jag nämnde i inledningen — utsattes för mina proselytvärvningsförsök. Jag hängde till och med ett krucifix på väggen ovanför min säng för att göra alla uppmärksamma på min tro.
Min mor opponerade sig emellertid och sade att jag knappast kunde vara en kristen, eftersom jag var så lik min far, en entusiastisk kommunist. Men jag framhärdade. Jag läste Bibeln en andra och en tredje gång. Vid det här laget insåg jag att jag behövde vägledning om jag skulle kunna göra ytterligare framsteg.
Mitt sökande blir belönat
Jag kontaktade katolska kyrkan och träffade en ung präst som huvudsakligen var intresserad av att lära mig kyrkans dogmer, som jag helt och fullt godtog. År 1966 blev jag döpt — till skam för min far. Sedan prästen hade stänkt vatten på mig, föreslog han att jag skulle läsa Bibeln, men tillade: ”Påven har redan godtagit evolutionsteorin, så du behöver inte oroa dig; vi skall skilja vetet från agnarna.” Jag blev chockerad över att den bok som hade gett mig min tro skulle ifrågasättas.
Under tiden, hösten 1966, talade jag med en vän, som kom från en katolsk familj, och berättade för honom om min tro. Han kände också till Bibeln, och han talade med mig om Harmageddon. (Uppenbarelseboken 16:16) Han sade att han hade kontakt med Jehovas vittnen, som jag för första gången hade hört talas om ett par månader tidigare, när jag guidade besökare under den sightseeingtur som jag nämnde tidigare. Jag tyckte emellertid att hans grupp var oansenlig i jämförelse med min mäktiga och rika katolska kyrka med alla sina medlemmar.
Under våra fortsatta diskussioner granskade vi tre brännande frågor. För det första: Är katolska kyrkan arvtagare till det första århundradets kristendom? För det andra: Vad skulle vara den slutgiltiga auktoriteten, min kyrka eller Bibeln? Och för det tredje: Vilken har rätt, Bibelns skapelseberättelse eller evolutionsteorin?
Eftersom Bibeln var grunden till tron för oss båda, hade min vän inga svårigheter att övertyga mig om att katolska kyrkans läror skiljer sig avsevärt från de första kristnas läror. Jag fick till exempel veta att till och med katolska källor erkänner att kyrkans framträdande lära om treenigheten inte grundar sig på Jesu Kristi och hans apostlars undervisning.
Detta ledde oss fram till den närbesläktade frågan om vad som skulle vara vår slutgiltiga auktoritet. Jag hänvisade till ett citat hämtat från sankt Augustinus: ”Roma locuta est; causa finita est”, vilket betyder ”Rom har talat, och därmed är saken avgjord”. Men min vän hävdade att Guds ord, Bibeln, skulle vara vår högsta auktoritet. Jag var tvungen att instämma i aposteln Paulus’ ord: ”Låt Gud befinnas sannfärdig, om också varje människa befinns vara en lögnare.” — Romarna 3:4.
Till slut gav min vän mig ett illa medfaret, handskrivet exemplar av en broschyr med titeln Evolutionen kontra den nya världen. Eftersom Jehovas vittnen hade blivit förbjudna i Tjeckoslovakien i slutet av 1940-talet, gjorde de avskrifter av sina publikationer och var försiktiga med vem de lämnade ut dem till. När jag hade läst den här broschyren, förstod jag att den innehöll sanningen. Min vän satte i gång ett bibelstudium med mig. Han lånade mig flera sidor åt gången av bibelstudiehjälpredan ”Låt Gud vara sannfärdig”, och sedan resonerade vi om dessa sidor tillsammans.
Strax efter det att vi hade börjat våra diskussioner — julen 1966 — kom vänner från Västtyskland till Prag för att hälsa på mig. När vi satt och diskuterade vid ett tillfälle, kallade de hånfullt de kristna för skrymtaktiga krigshetsare. ”Som soldater i NATO-länder skulle vi kunna strida mot dig som bekänner dig till kristendomen i ett kommunistiskt land i Warszawapakten”, sade de. Deras slutsats var: ”Det är bättre att vara cynisk än skrymtaktig.” Jag tyckte att de nog hade rätt. Vid nästa bibelstudium frågade jag därför min vän hur de sanna kristna ställer sig till krig och militärutbildning.
Beslut jag måste fatta
Jag blev som bedövad av min väns klara och tydliga förklaring. Men om jag skulle rätta mig efter Bibeln, som säger att Guds tjänare ”måste smida sina svärd till plogbillar”, skulle det få en dramatisk inverkan på mitt liv och min tilltänkta karriär. (Jesaja 2:4) Inom fem månader skulle jag utexamineras från medicinska högskolan, och sedan väntade en inkallelse till värnpliktstjänstgöring. Vad skulle jag göra? Jag befann mig i ett chocktillstånd. Jag bad därför till Gud.
Efter att i flera dagar ha tänkt igenom saken ingående kunde jag inte finna någon ursäkt för att jag inte skulle rätta mig efter kravet att de sanna kristna skall vara fredsstiftare. Jag bestämde mig för att efter examen från högskolan godta en tjänst på ett sjukhus tills jag blev dömd för min vägran att göra värnplikt på grund av samvetsbetänkligheter. Men sedan fick jag veta vad Bibeln säger om att de kristna skall avhålla sig från blod. Jag insåg att mitt arbete skulle kunna medföra att jag fick ge blodtransfusioner, och därför bestämde jag mig för att sluta arbetet på sjukhuset. (Apostlagärningarna 15:19, 20, 28, 29) Mitt beslut resulterade i att jag råkade i allmänt vanrykte.
Sedan min far hade förvissat sig om att jag inte var ute efter att ställa till bråk för att försöka förstöra hans politiska karriär, ingrep han och fick min värnpliktstjänstgöring uppskjuten ett år. Sommaren 1967 var svår för mig. Tänk dig in i min situation: Jag hade nyligen börjat studera Bibeln, och den som undervisade mig, det enda vittne som jag fram till dess hade haft kontakt med, var bortrest över sommaren. Han hade gett mig bara några få kapitel ur boken ”Låt Gud vara sannfärdig” som jag skulle studera själv. De här kapitlen och min bibel var mina enda källor till andlig vägledning.
Längre fram blev jag bekant med andra Jehovas vittnen, och den 8 mars 1968 symboliserade jag mitt överlämnande åt Jehova Gud genom vattendop. Året därpå blev jag erbjuden att genomgå en tvåårig forskarutbildning vid Oxforduniversitetet i England. Några föreslog att jag skulle ta emot erbjudandet och resa till England, där jag skulle kunna gå framåt andligen i ett land där Jehovas vittnen inte var förbjudna. Samtidigt kunde jag förbereda mig för en fin yrkeskarriär. En kristen äldste sade emellertid till mig att mina tjänster inte behövdes lika mycket i England som i Tjeckoslovakien. Jag bestämde mig därför för att tacka nej till erbjudandet om vidareutbildning, och jag stannade kvar i Tjeckoslovakien för att hjälpa till i vår underjordiska förkunnarverksamhet.
År 1969 blev jag inbjuden att ta del i en kurs i Skolan i Rikets tjänst som gav speciell undervisning åt kristna tillsyningsmän. Samma år fick jag ett stipendium som den bäste unge farmakologen i Tjeckoslovakien, vilket gjorde att jag var med vid en kongress som International Union of Pharmacology höll i Schweiz.
En forskare ändrar åsikt
Under en föreläsning som jag var med på år 1970 förklarade en forskare vid namn František Vyskočil den komplicerade frågan hur nervimpulserna överförs. Han sade att närhelst ett behov uppstod i en organism, tillhandahölls en enastående lösning. ”Naturen, trollkvinnan, har en lösning på det”, slutade han.
Efter föreläsningen gick jag fram till honom och frågade: ”Tycker du inte att Gud bör få äran för den fantastiska formgivningen hos levande varelser?” Min fråga överrumplade honom, eftersom han var ateist. Han svarade med några motfrågor. Han frågade: ”Var kommer ondskan ifrån?” och: ”Vem bär skulden för att så många barn är föräldralösa?”
När jag gav honom förnuftiga svar grundade på Bibeln, väcktes hans intresse. Men han undrade varför Bibeln inte ger specificerade vetenskapliga upplysningar, till exempel en beskrivning av cellens struktur, så att människor lätt skulle kunna inse att dess författare måste vara Skaparen. ”Vad är svårast”, svarade jag, ”att beskriva eller att skapa?” Jag lånade honom boken Blev människan till genom evolution eller genom skapelse?
Efter en ytlig läsning av boken dömde František ut den som naiv och ovederhäftig. Han kritiserade också vad Bibeln säger om polygami, Davids äktenskapsbrott och hans mord på en oskyldig man. (1 Moseboken 29:23—29; 2 Samuelsboken 11:1—25) Jag motbevisade hans invändningar och framhöll att Bibeln ärligt redovisar till och med Guds tjänares fel och brister och deras direkta överträdelser.
Under en av våra diskussioner sade jag till slut till František att om en människa inte har rätt motiv, om hon inte har kärlek till sanningen, kan inget argument eller skäl i världen övertyga henne om Guds existens. När jag skulle gå, hejdade han mig och bad om ett bibelstudium. Han sade att han skulle läsa boken Blev människan till genom evolution eller genom skapelse? på nytt — den här gången med ett öppet sinne. Efter detta ändrades hans inställning fullständigt, vilket framgår av följande citat som han tog med i ett av sina brev: ”Jordemänniskans högmod skall böja sig ner, och männens högdragenhet skall bli förnedrad; och Jehova ensam skall bli upphöjd på den dagen.” — Jesaja 2:17.
Sommaren 1973 blev František och hans hustru döpta som Jehovas vittnen. För närvarande tjänar han som äldste i en av församlingarna i Prag.
Vi predikar under förbud
Under förbudet fick vi anvisningar om att utföra vår tjänst på fältet med största försiktighet. Vid ett tillfälle bad ett yngre Jehovas vittne enträget att jag skulle gå med honom i förkunnararbetet. Han tvivlade på att de som hade ledningen i Jehovas vittnens organisation verkligen gick ut i tjänsten själva. Vi hade många trevliga samtal i vår informella tjänst. Men till slut träffade vi en man som, även om jag inte insåg det den gången, kände igen mitt ansikte från ett fotografi i ett album som hemliga polisen hade. Även om jag inte blev arresterad, höll myndigheterna från och med då noggrann uppsikt över mina förehavanden, och detta hindrade mig från att effektivt kunna ta del i den underjordiska förkunnarverksamheten.
Sommaren 1983 organiserade jag en grupp unga Jehovas vittnen som skulle tillbringa några dagar med att vittna informellt i en avlägsen del av landet. Det hade jag gjort också tidigare år. Jag underlät att följa ett förståndigt råd som jag hade fått och körde i egen bil, eftersom det var bekvämare än att använda allmänna transportmedel. När vi stannade en stund för att köpa några saker i en affär, parkerade jag bilen utanför. När jag betalade för varorna, pekade jag på några unga affärsbiträden och sade till en äldre anställd: ”I framtiden kan vi alla bli unga.” Kvinnan log. ”Men det är ingenting som människor kan åstadkomma”, fortsatte jag. ”Det behövs hjälp från ovan.”
Eftersom kvinnan inte kommenterade det jag sagt, gick jag därifrån. Hon misstänkte att jag främjade religiösa intressen, och utan att jag var medveten om det iakttog hon mig genom fönstret när jag ställde in kassen med varorna i bilen. Hon underrättade sedan polisen. Några timmar senare, sedan jag och min kamrat hade vittnat informellt i andra delar av staden, återvände vi till bilen. Plötsligt dök två poliser upp och arresterade oss.
På polisstationen blev vi utfrågade i många timmar, innan man sade åt oss att vi kunde gå. Det första jag tänkte på var vad vi skulle göra med de adresser till intresserade personer som vi hade fått den dagen. Jag gick därför till toaletten för att spola ner anteckningarna. Innan jag hann göra det, hindrades jag av en polismans starka hand. Han tog upp papperen ur toalettstolen och torkade av dem. Detta var ytterligare ett stressmoment, eftersom de människor som hade gett mig sin adress nu var i fara.
Därefter fördes vi alla till vårt hotell, där polisen redan hade sökt igenom vårt rum. Men de hade inte funnit några fler adresser till intresserade personer, trots att vi inte hade gömt anteckningarna så noga. På min arbetsplats som neurofarmakolog fick jag senare en officiell reprimand för att jag hade tagit del i olaglig verksamhet. Jag fick också en tillrättavisning av tillsyningsmannen för predikoarbetet i Tjeckoslovakien. Han hade tidigare varnat mig och sagt att jag inte skulle använda min bil när vi var ute i tjänsten.
Föremål för tuktan
År 1976 hade jag blivit förordnad att tjäna i den kommitté som övar tillsyn över Jehovas vittnens predikoarbete i Tjeckoslovakien. Men eftersom jag nu hölls under noggrann uppsikt av hemliga polisen på grund av att jag hade brukat dåligt omdöme i sådana sammanhang som jag tidigare nämnt, fråntogs jag privilegiet att tjäna i landskommittén och en del andra uppdrag som jag hade haft. Ett av de privilegier som jag speciellt hade uppskattat var att få undervisa i skolan för resande tillsyningsmän och pionjärer, som heltidsförkunnarna kallas.
Jag underkastade mig den tuktan jag fick, men den här perioden under senare delen av 1980-talet var en svår tid av självrannsakan för mig. Ville jag lära mig att vara försiktigare när jag ägnade mig åt den teokratiska verksamheten och inte göra mig skyldig till fler tanklösheter? I Psalm 30, vers 5, sägs det: ”På kvällen kan gråt komma för att stanna över natten, men på morgonen är det högt fröjderop.” Den morgonen kom för mig i och med kommunistregimens fall i Tjeckoslovakien i november 1989.
Underbara välsignelser
Vilken skillnad det var att fritt få ta del i förkunnartjänsten och att öppet kunna kommunicera med Jehovas vittnens högkvarter i Brooklyn i New York! Det dröjde inte länge förrän jag förordnades som resande tillsyningsman, och jag började i det arbetet i januari 1990.
År 1991 fick jag sedan privilegiet att gå igenom Skolan för förordnade tjänare i Manchester i England. Vilken välsignelse det var att i två månader få vara tillsammans med och få undervisning av mogna kristna män! En stund varje dag fick vi elever utföra praktiskt arbete, som gav oss lite andrum i den intensiva teoretiska undervisningen. Min uppgift blev att tvätta fönster.
Så snart jag hade återvänt från England, började jag hjälpa till med förarbetet inför den stora sammankomst som Jehovas vittnen höll den 9—11 augusti 1991 på det väldiga Strahovstadion i Prag. Vid det tillfället samlades 74.587 människor från många länder för att fritt tillbe sin Gud, Jehova!
Följande år slutade jag mitt arbete som neurofarmakolog. I närmare fyra år har jag nu arbetat på kontoret i Prag, där jag återigen tjänar i den kommitté som övar tillsyn över Jehovas vittnens arbete i Tjeckien. Nyligen byggde man om en ny tio våningar hög byggnad, som hade skänkts till Jehovas vittnen, och började använda den som avdelningskontor. Den 28 maj 1994 överlämnades slutligen den här fina anläggningen åt Jehovas tjänst.
Bland de största välsignelser jag har haft har varit privilegiet att få tala med andra om Bibelns sanningar, däribland mina släktingar. Min far och min mor har ännu inte blivit Jehovas vittnen, men de är nu gynnsamt inställda till min verksamhet. Under de senaste åren har de varit med vid några av våra möten. Min innerliga förhoppning är att de, och ytterligare miljoner ärliga människor, ödmjukt kommer att underordna sig Guds kungarikes styre och få åtnjuta de eviga välsignelser som Gud har i beredskap åt dem som väljer att tjäna honom.
(De publikationer som namngetts i den här artikeln är utgivna av Sällskapet Vakttornet.)
[Bild på sidan 12]
När jag studerade vid högskolan
[Bilder på sidan 13]
Min far, som blev utbildningsminister i Tjeckoslovakien, och min mor, som var en framstående ögonkirurg
[Bild på sidan 15]
František Vyskočil, forskare och ateist, som blev ett Jehovas vittne
[Bild på sidorna 16, 17]
Efter kommunismens fall har Jehovas vittnen hållit många stora sammankomster i Östeuropa. Över 74.000 var närvarande vid den här sammankomsten i Prag år 1991
[Bild på sidan 18]
Min arbetsuppgift när jag gick igenom Skolan för förordnade tjänare i England
[Bild på sidan 18]
Vårt avdelningskontor i Prag, vilket överlämnades den 28 maj 1994