Steg det henne åt huvudet och gjorde henne stolt?

Långt ifrån! Ester fortsatte att lyssna på sin styvfar och följa hans råd. Hon berättade inte om sin judiska bakgrund. Och när Mordokaj avslöjade en sammansvärjning som gick ut på att döda Ahasveros, så vidarebefordrade Ester hans meddelande till kungen så att de skyldiga fick sitt straff. (Ester 2:20–23) Hon visade att hon hade stark tro på Gud genom att vara blygsam och resonlig. Att vara lydig och foglig ses knappast som en fördel i dag. Det är snarare trots och upproriskhet som gäller. Men om man har stark tro, som Ester, så värdesätter man lydnad.

Mordokaj skickade ett meddelande till drottningen och uppmanade henne att gå in till kungen för att försvara ”sitt eget folk”. (Ester 4:4–8)

Ester måste ha blivit som bedövad inombords när hon fick meddelandet. Det här var den största utmaningen för hennes tro hittills. Hon var rädd, och det erkände hon villigt när hon svarade Mordokaj. Hon påminde honom vad som stod i kungens lag. Det innebar dödsstraff att gå in till kungen utan att vara kallad. Det var bara om kungen räckte ut sin gyllene spira som man blev benådad. Och varför skulle kungen visa henne ynnest? Hon tänkte kanske på Vasti och kungens reaktion när Vasti vägrade komma på hans befallning. Ester berättade för Mordokaj att kungen inte hade sänt bud efter henne på en hel månad! Kungen hade försummat henne, och det gav henne tillräcklig anledning att misstänka att den lynnige kungen inte var så vänligt inställd längre.d (Ester 4:9–11)

Mordokaj ville motivera Ester att visa tro och var mycket uppriktig mot henne. Han förklarade rakt på sak att vare sig hon gjorde något eller inte, så skulle judarna bli räddade på något sätt. Men kunde hon själv vara säker på att klara sig när förföljelsen väl satte i gång? Här visade Mordokaj sin orubbliga tro på Jehova, som aldrig skulle låta sitt folk utrotas eller svika sina löften. (Josua 23:14) Mordokaj frågade Ester: ”Vem vet om det inte är för en tid som denna som du har uppnått kunglig värdighet?” (Ester 4:12–14) Mordokaj förtröstade fullständigt på sin Gud, Jehova. Gör vi också det? (Ordspråksboken 3:5, 6)

Tro som övervinner dödsfruktan

Nu var det avgörande ögonblicket inne. Ester meddelade Mordokaj sin önskan att hon och alla judarna i Susa skulle fasta i tre dagar. Och så avslutar Ester med några ord som nästan blivit bevingade i all sin enkelhet. De speglar verkligen hennes tro och mod: ”Om jag skall förgås, så må jag förgås.” (Ester 4:15–17) Hon hade nog aldrig bett så intensivt som under de tre dagarna. Men så var stunden inne. Hon klädde sig i sin vackraste kungliga skrud och gjorde allt för att vara till kungens behag. Sedan gick hon i väg.

Som det beskrevs i början av den här artikeln så gick hon till kungens hov. Vi kan bara föreställa oss vilken oro och vilka intensiva böner som fyllde hennes sinne och hjärta. Hon kom in på förgården där hon kunde se Ahasveros sitta på sin tron. Hon kanske försökte avläsa hans ansiktsuttryck bakom det trimmade, närmast symmetriska skägget och de välskötta lockarna vid tinningarna. Om hon var tvungen att vänta så måste det ha känts som en hel evighet. Men så fäste Ahasveros blicken på henne, och det fanns inte längre någon återvändo. Han blev säkert överraskad att se henne. Men hans ansikte veknade, och han räckte ut sin gyllene spira! (Ester 5:1, 2)

Ester beviljades audiens. Kungen ville höra hennes ärende. Ester ställde sig på Guds och sitt folks sida och visade stark tro. Hon blev ett föredöme för alla Guds tjänare genom tiderna.