Omkring 2 000 år senare skrev aposteln Paulus så här om Abrahams och Saras tro: ”Om de nu verkligen hade fortsatt att påminna sig det som de hade dragit ut ifrån, skulle de ha haft tillfälle att vända tillbaka.” (Hebréerna 11:8, 11, 15) Varken Abraham eller Sara gick och tänkte på det som hade varit. Om de hade gjort det hade de kunnat besluta sig för att återvända hem. Då hade de gått miste om de underbara välsignelser Jehova ville ge dem, och ingen i dag hade förmodligen vetat vilka de var. Men de visade tro och blev historiska förebilder som berört miljontals människor.

Sara blickade inte bakåt, utan framåt. Och hon fortsatte att vara ett stöd för Abraham. Hon hjälpte till att packa ihop, flytta hjordarna och sätta upp lägret – om och om igen. Situationen kan ha blivit ännu mer påfrestande när Jehova upprepade sitt löfte till Abraham, för inte heller den gången sa han ett ord om Sara. (1 Moseboken 13:14–17; 15:5–7)

Till slut bestämde hon sig för att prata med Abraham om en plan som tagit form i hennes huvud. Det var förmodligen med blandade känslor hon sa: ”Nu vill jag be dig! Jehova har tillslutit mig, så att jag inte kan föda barn.” Sedan bad hon honom att i stället skaffa barn med hennes tjänsteflicka Hagar. Tänk så hemskt det måste ha känts att be sin man om något sådant. I dag kanske det låter som ett märkligt önskemål, men på den tiden var det inte ovanligt att en man tog sig en bihustru för att kunna få en arvinge.b Sara kanske tänkte att det här var enda sättet för Jehova att ge Abraham barn, som sedan kunde bli en stor nation. Oavsett hur hon resonerade var hon inställd på att det fick kosta vad det kosta ville. Hur reagerade Abraham? I Bibeln står det att han lyssnade på henne. (1 Moseboken 16:1–3)

Det var inte Jehova som gav Sara den här idén. Men hon var bara människa. Hon trodde att Gud låg bakom hennes problem och kunde inte föreställa sig att han hade en annan lösning. Saras lösning skulle innebära sorg och problem för henne, men samtidigt visade hon att hon var otroligt självuppoffrande. Hennes osjälviskhet står i skarp kontrast till den inställning vi ser hos många i dag som sätter sina egna önskningar före allt annat. Vi kan efterlikna Saras tro om vi är beredda att låta Guds vilja gå före vår egen.

En av änglarna upprepade Guds löfte om att ge Sara en son. När ängeln sa det här var Sara inne i tältet, men hon hörde vad han sa. Bara tanken på att föda barn i hennes ålder var så absurd att hon skrattade för sig själv och tänkte: ”Skall jag verkligen känna lust sedan jag har blivit utsliten och min herre dessutom är gammal?” Då vände sig ängeln till Sara och frågade: ”Är någonting för svårt för Jehova?” Det här kändes säkert pinsamt, och Sara slog ifrån sig: ”Jag skrattade inte!” Det är bara att konstatera att den reaktionen var väldigt mänsklig. Ängeln svarade: ”Jo, visst skrattade du.” (1 Moseboken 18:9–15)

Ska man tolka Saras skratt som att hon hade fått svag tro? Nej. Bibeln säger: ”Genom tron fick också Sara själv kraft att bli havande med en avkomma, till och med då hon var förbi åldersgränsen, eftersom hon höll honom för trofast som hade gett löftet.” (Hebréerna 11:11) Sara kände Jehova, och hon visste att inget kunde hindra honom från att hålla vad han lovat. Vem skulle inte vilja ha en lika stark tro som Sara hade? Det kan vi få om vi läser Guds ord och därigenom lär känna honom bättre. Då kommer vi att inse att Sara gjorde helt rätt som litade på Jehova. Han är lojal och står alltid vid sitt ord. Och ibland kan hans löften uppfyllas på ett så oväntat sätt att vi i ren förvåning brister ut i skratt.