Det största provet på Abrahams tro kom cirka 20 år senare. Enligt judisk tradition var Isak nu 25 år. (Antiquitates Judaicae [Den forntida judiska historien], I, 227 [xiii, 2]) I lydnad för Jehovas befallning tog Abraham Isak med sig och begav sig norrut från Beersheba i Negev till berget Moria, som låg strax norr om Salem. Där byggde han ett altare och gjorde förberedelser för att offra Isak, den utlovade avkomman, som ett brännoffer. Abraham ”så gott som offrade Isak”, eftersom ”han räknade med att Gud till och med kunde uppväcka honom från de döda”. Inte förrän i sista ögonblicket ingrep Jehova och tillhandahöll en bagge som kunde offras i stället för Isak. Det var Abrahams djupa, orubbliga tro i förening med hans fullständiga lydnad som fick Jehova att bekräfta sitt förbund med Abraham genom en svuren ed, en särskild laglig garanti. (1Mo 22:1–18; Heb 6:13–18; 11:17–19)

På Abrahams tid var staden Ur genomsyrad av babylonisk avgudadyrkan och tillbedjan av månguden Sin, som var dess skyddsgud. (Jos 24:2, 14, 15) Abraham däremot trodde, liksom sina förfäder Sem och Noa, på Jehova Gud. Han kom därför att kallas ”far till alla som har tro medan de är i ett oomskuret tillstånd”. (Rom 4:11) Eftersom sann tro bygger på exakt kunskap, kan det tänkas att Abraham fick sin kunskap genom personlig kontakt med Sem. (De levde samtidigt i 150 år.) Abraham kände till Jehovas namn och använde det. Han sade: ”Jehova, Gud den Högste, som har frambringat himmel och jord”, ”Jehova, himlens Gud och jordens Gud”. (1Mo 14:22; 24:3)

Medan Abraham fortfarande bodde i Ur, ”innan han bosatte sig i Haran”, uppmanade Jehova honom att bege sig till ett främmande land, bort från sina vänner och släktingar. (Apg 7:2–4; 1Mo 15:7; Neh 9:7) I det land som Gud skulle visa Abraham skulle han göra honom till en stor nation. Abraham var då gift med sin halvsyster Sara, men de hade inga barn och var båda gamla. Det krävdes därför stor tro att lyda, men Abraham lydde.

Vistelsen i Kanaan. Den vid den tidpunkten 75-årige Abraham lämnade Haran med sitt hushåll och begav sig till Kanaans land, där han under de återstående 100 åren av sitt liv bodde i tält som främling och kringflyttande inbyggare. (1Mo 12:4)

Här visade sig Jehova återigen för Abraham och bekräftade och utvidgade sitt förbundslöfte genom att förklara: ”Åt din avkomma skall jag ge detta land.” (1Mo 12:7) Abraham byggde här ett altare åt Jehova, och allteftersom han drog söderut genom landet byggde han ytterligare altaren längs vägen och anropade Jehovas namn. (1Mo 12:8, 9) Efter en tid blev Abraham tvungen att tillfälligt flytta till Egypten på grund av en svår hungersnöd, och för att skydda sitt liv sade han att Sara var hans syster. Följden blev att farao lät hämta den vackra Sara till sig i sitt hus för att hon skulle bli hans hustru, men innan han hann kränka henne fick Jehova honom att lämna tillbaka henne. Abraham återvände sedan till Kanaan, till lägerplatsen mellan Betel och Aj, där han återigen ”anropade ... Jehovas namn”. (1Mo 12:10–13:4)

När fyra allierade kungar, anförda av den elamitiske kungen Kedorlaomer, hade lyckats slå ner ett uppror som anstiftats av fem kanaaneiska kungar, plundrade de Sodom och Gomorra och tog Lot till fånga och tog alla hans ägodelar som byte. Då Abraham fick höra detta bådade han snabbt upp 318 av sina övade män, som var tjänare i hans hushåll. Tillsammans med sina bundsförvanter Aner, Eskol och Mamre satte han efter erövrarna och förföljde dem norrut ända till en plats på andra sidan Damaskus, en sträcka på kanske 300 km. Med Jehovas hjälp besegrade han fiendens långt talrikare styrka. På så sätt befriades Lot, och de stulna ägodelarna togs tillbaka. (1Mo 14:1–16, 23, 24) När Abraham var på väg tillbaka efter denna stora seger kom Melkisedek, som var kung i Salem och ”präst åt Gud den Högste”, honom till mötes och välsignade honom, och Abraham i sin tur ”gav honom en tiondel av allt”. (1Mo 14:17–20)

Den utlovade avkomman framträder. Eftersom Sara fortfarande var ofruktsam, såg det ut som om det var Elieser, den trogne tjänaren från Damaskus, som skulle ärva Abraham. Men Jehova försäkrade återigen Abraham om att hans egna avkomlingar skulle bli oräkneliga, som himlens stjärnor, och Abraham ”trodde på Jehova; och han [Jehova] tillräknade honom det som rättfärdighet”, fastän detta inträffade flera år innan Abraham blev omskuren. (1Mo 15:1–6; Rom 4:9, 10)

Abraham, som hade en så enastående tro, vandrade verkligen med Gud och fick genom syner och drömmar budskap från honom. Han tog också gästfritt emot Guds änglabudbärare. (1Mo 12:1–3, 7; 15:1–8, 12–21; 18:1–15; 22:11, 12, 15–18) Han var väl förtrogen med Guds namn, även om Jehova vid den tidpunkten ännu inte hade uppenbarat den fulla innebörden i sitt namn. (2Mo 6:2, 3) Gång på gång byggde Abraham altaren och frambar offer i sin Guds, Jehovas, namn och till hans ära och förhärligande. (1Mo 12:8; 13:4, 18; 21:33; 24:40; 48:15)