Abraham — en man med tro

”[Abraham var] far till alla som har tro.” — ROMARNA 4:11.

1, 2. a) Vad tänker sanna kristna i första hand på när det gäller Abraham? b) Varför kallas Abraham ”far till alla som har tro”?

HAN var förfader till en mäktig nation och var profet, affärsman och ledare. Men det kanske inte är något av detta som nutida kristna i första hand tänker på när det gäller denne man, Abraham, utan i stället hans aldrig sviktande tro, som fick Jehova Gud att betrakta honom som sin vän. (Jesaja 41:8; Jakob 2:23) Han omnämns i Bibeln som ”far till alla som har tro”. — Romarna 4:11.

² Visade inte sådana män som Abel, Enok och Noa, vilka levde före Abraham, också tro? Jo, men det var med Abraham som förbundet om att välsigna alla nationer på jorden hade slutits. (1 Moseboken 22:18) Han blev således i bildlig bemärkelse far till alla som satte tro till den utlovade Säden. (Galaterna 3:8, 9) Ja, genom att vi efterliknar den tro som Abraham visade kan han i viss mening vara vår far. På grund av sin tro kunde Abraham utstå många prövningar under sitt liv. Ja, långt innan Abraham ställdes på sitt största trosprov, befallningen att offra sin son Isak, visade han tro i många mindre prövningar. (1 Moseboken 22:1, 2) Låt oss nu betrakta några av dessa tidiga trosprov och se vilka lärdomar vi kan dra av dem.

Befallningen att lämna Ur

3. Vad säger Bibeln oss om Abrams bakgrund?

³ Första gången Bibeln nämner Abraham, då känd som Abram, är i 1 Moseboken 11:26, där vi läser: ”Tera levde så i sjuttio år, varefter han blev far till Abram, Nahor och Haran.” Abram var avkomling till den gudfruktige Sem. (1 Moseboken 11:10–24) Enligt 1 Moseboken 11:31 bodde Abram och hans släkt i ”kaldéernas Ur”, en blomstrande stad som en gång låg öster om floden Eufrat.a Han växte således inte upp som en nomad som bodde i tält, utan som en stadsbo i en stad som erbjöd mycket lyx och överflöd. I Urs basarer kunde man köpa importerade varor, och stadens gator kantades av vitkalkade hus med 14 rum och sanitära anläggningar.

4. a) Hur utgjorde livet i staden Ur en utmaning för tillbedjare av den sanne Guden? b) Hur kom Abram att sätta tro till Jehova?

⁴ Trots alla sina materiella fördelar utgjorde livet i staden Ur en utmaning för den som önskade tjäna den sanne Guden. Det var en stad som var fylld av avgudadyrkan och vidskepelse. Stadsbilden dominerades av en hög ziggurat, tillägnad månguden Nanna. Abram utsattes säkert för påtryckningar, kanske också av en del släktingar, att ta del i denna avskyvärda dyrkan. Enligt vissa judiska traditioner tillverkade även Abrams far, Tera, avgudar. (Josua 24:2, 14, 15) Hur det nu än var med den saken, så utövade inte Abram någon förnedrande falsk tillbedjan. Hans åldrige förfader Sem levde fortfarande och hade säkert förmedlat den kunskap han hade om den sanne Guden. Och detta hade lett till att Abram satte tro till Jehova och inte till Nanna! — Galaterna 3:6.

Ett trosprov

5. Vilken befallning och vilket löfte gav Gud Abram medan denne fortfarande var kvar i Ur?

⁵ Abrams tro skulle sättas på prov. Gud visade sig för honom och befallde: ”Gå du i väg ut ur ditt land och från dina släktingar och från din fars hus till det land som jag kommer att visa dig; och jag kommer att göra dig till en stor nation, och jag kommer att välsigna dig, och jag skall göra ditt namn stort; och visa dig vara en välsignelse. Och jag skall välsigna dem som välsignar dig, och den som nerkallar ont över dig kommer jag att förbanna, och alla markens familjer kommer sannerligen att välsigna sig genom dig.” — 1 Moseboken 12:1–3; Apostlagärningarna 7:2, 3.

6. Varför krävdes det verklig tro av Abram att lämna Ur?

⁶ Hur skulle Abram, som var gammal och barnlös, kunna göras till ”en stor nation”? Och var låg egentligen det där landet som Gud befallde honom att bege sig till? Det fick han inte veta. Därför krävdes det verklig tro av Abram att lämna det bekväma livet i det blomstrande Ur. I boken Family, Love and the Bible konstateras det angående forna tider: ”Det värsta straff man kunde ge en släkting som hade gjort sig skyldig till ett allvarligt brott var att fördriva honom, beröva honom hans ’medlemskap’ i släkten. ... Den obetingade lydnad och förtröstan på Gud som Abraham visade, då han på Guds befallning lämnade inte bara sitt land, utan också sin släkt, var enastående.”

7. Hur kan de kristna nu möta liknande prövningar som Abram?

⁷ Som kristna kan vi få möta liknande prövningar. Vi kanske i likhet med Abram känner en press att sätta materiella intressen före de teokratiska. (1 Johannes 2:16) Vi kanske får motstånd från icke troende familjemedlemmar, inbegripet uteslutna släktingar, som försöker locka in oss i ett osunt umgänge. (Matteus 10:34–36; 1 Korinthierna 5:11–13; 15:33) Abram är därför ett fint föredöme för oss. Han satte sin vänskap med Jehova framför allt annat, ja till och med familjebanden. Han visste inte exakt hur, när och var Guds löften skulle uppfyllas. Och ändå var han villig att bygga sitt liv på dessa löften. Vilken fin uppmuntran för oss att sätta Guds kungarike främst i vårt liv! — Matteus 6:33.

8. Vilken verkan hade Abrams tro på hans närmaste anhöriga, och vad skulle de kristna kunna lära av detta?

⁸ Hur var det då med Abrams närmaste anhöriga? De hade av allt att döma påverkats mycket av Abrams tro och övertygelse, för både Abrams hustru, Saraj, och hans faderlöse brorson Lot var villiga att lyda Guds befallning att lämna Ur. Och Abrams bror Nahor och några av dennes avkomlingar lämnade senare Ur och slog sig ner i Haran, där de tillbad Jehova. (1 Moseboken 24:1–4, 10, 31; 27:43; 29:4, 5) Ja, till och med Abrams far, Tera, samtyckte till att bege sig av tillsammans med sin son! Därför uttrycker Bibeln det som om det var Tera som i sin egenskap av familjeöverhuvud tog initiativet till att bege sig till Kanaan. (1 Moseboken 11:31) Vi kanske också kan få en viss framgång genom att taktfullt vittna för våra släktingar.

9. Vilka förberedelser måste Abram göra för sin färd, och varför kan det ha inneburit uppoffringar?

⁹ Abram hade mycket att bestyra innan han kunde bege sig ut på sin färd. Han måste sälja vissa av sina ägodelar och köpa tält, kameler, mat och annan nödvändig utrustning. Det kan ha inneburit ekonomiska förluster att så snabbt behöva avveckla saker och ting, men han var glad över att lyda Jehova. Det måste ha varit en stor dag, när allt så var klart och Abrams karavan stod utanför Urs murar, redo att bege sig av! Karavanen följde floden Eufrat och färdades åt nordväst. Efter att ha färdats i veckor och tillryggalagt omkring 100 mil kom den så fram till staden Haran i norra Mesopotamien, där karavaner brukade stanna till.

10, 11. a) Vad var antagligen orsaken till att Abram stannade kvar i Haran en tid? b) Vilken uppmuntran kan ges åt kristna som tar hand om åldrande föräldrar?

¹⁰ Abram slog sig ner i Haran, antagligen av hänsyn till sin åldrige far, Tera. (3 Moseboken 19:32) På liknande sätt tänker många nutida kristna på sina åldrande och sjuka föräldrar och har i vissa fall måst göra förändringar för att kunna ta hand om dem. De kan vara förvissade om att deras kärleksfulla uppoffringar är ”välbehagliga i Guds ögon”. — 1 Timoteus 5:4.

¹¹ Tiden gick. ”Teras dagar blev två hundra fem år. Sedan dog Tera i Haran.” Abram sörjde säkert sin fars bortgång, men när sorgetiden var över begav han sig omedelbart i väg. ”Abram var sjuttiofem år gammal när han drog ut från Haran. Så Abram tog sin hustru Saraj och sin brorson Lot och alla ägodelar som de hade samlat och de själar som de hade skaffat sig i Haran, och de drog i väg ut för att gå till Kanaans land.” — 1 Moseboken 11:32; 12:4, 5.

12. Vad gjorde Abram medan han bodde i Haran?

¹² Det är intressant att lägga märke till att Abram hade samlat ”ägodelar” medan han var i Haran. Han hade fått göra materiella uppoffringar när han lämnade Ur, men nu kunde han lämna Haran som en rik man. Det är uppenbart att detta var tack vare Guds välsignelse. (Predikaren 5:19) Även om Gud inte lovar sina nutida tjänare rikedom, håller han sitt löfte att sörja för deras behov som lämnar hem, bröder eller systrar för Guds kungarikes skull. (Markus 10:29, 30) Abram skaffade sig också ”själar”, dvs. en tjänarskara. Jerusalemtargumen och den kaldeiska parafrasen säger att Abram värvade proselyter. (1 Moseboken 18:19) Får din tro dig att tala med dina grannar, arbetskamrater eller skolkamrater? Abram hade inte slagit sig till ro i Haran, utan utnyttjat tiden där väl och kommit ihåg Guds befallning, och nu var tiden inne för uppbrott. ”Då gick Abram i väg, alldeles som Jehova hade sagt honom.” — 1 Moseboken 12:4.

Över Eufrat

13. När gick Abram över floden Eufrat, och hur var detta betydelsefullt?

¹³ Än en gång måste Abram bege sig av. Hans karavan lämnade Haran och begav sig omkring nio mil västerut. Den stannade kanske till vid floden Eufrat mitt emot det forntida handelscentrumet Karkemish, där det var vanligt att karavaner gick över.b När korsade Abrams karavan floden? Bibeln visar att det var 430 år före judarnas uttåg ur Egypten den 14 nisan 1513 f.v.t. Andra Moseboken 12:41 lyder: ”Det hände sig vid slutet av de fyra hundra trettio åren, ja det hände sig just på den dagen att alla Jehovas härar drog ut ur Egyptens land.” Av allt att döma trädde det abrahamitiska förbundet i kraft den 14 nisan 1943 f.v.t., då Abram lydigt gick över Eufrat.

14. a) Vad kunde Abram se med trons ögon? b) I vilken bemärkelse är Guds folk nu mer välsignat än Abram?

¹⁴ Abram hade lämnat en blomstrande stad bakom sig. Men han kunde nu för sin inre syn se ”staden som har de verkliga grundvalarna” — en rättfärdig regering över mänskligheten. (Hebréerna 11:10) Ja, Abram kunde, med den lilla information han hade fått, börja se konturerna av Guds uppsåt att återlösa den döende mänskligheten. Vi har nu välsignats med en långt klarare förståelse av Guds uppsåt än vad Abram hade. (Ordspråken 4:18) ”Staden”, eller Guds kungarikes regering, som Abram hoppades på, är nu en verklighet, upprättad i himlen sedan 1914. Bör då inte vi handla på ett sätt som visar tro och förtröstan på Jehova?

Vistelsen i det utlovade landet börjar

15, 16. a) Varför krävdes det mod av Abram att bygga ett altare åt Jehova? b) Hur kan nutida kristna i likhet med Abram vara modiga?

¹⁵ I Första Moseboken 12:5, 6 läser vi: ”Slutligen kom de till Kanaans land. Och Abram drog vidare genom landet ända till platsen för Sikem, nära Mores stora träd.” Sikem låg cirka fem mil norr om Jerusalem i en bördig dal, som har beskrivits som ”det heliga landets paradis”. Men ”vid den tiden var kanaanéen i landet”. Då kanaanéerna var mycket omoraliska, måste Abram se till att skydda sin familj mot deras fördärvliga inflytande. — 2 Moseboken 34:11–16.

¹⁶ Jehova visade sig nu för andra gången för Abram och sade: ”Åt din säd ämnar jag ge detta land.” Så spännande! Det krävdes tro av Abram för att han skulle kunna glädja sig åt något som skulle bli verklighet långt senare för hans framtida avkomlingar. Abrams reaktion på denna händelse var att bygga ”ett altare där åt Jehova, som hade visat sig för honom”. (1 Moseboken 12:7) En bibelkännare säger följande om detta: ”Att Abram byggde ett altare i landet var faktiskt ett formellt sätt att ta det i besittning, grundat på den rätt han tillförsäkrat sig genom att utöva tro.” Då det altare han byggde helt säkert var ett sådant som senare beskrevs i Lagen och bestod av enbart naturliga (ohuggna) stenar, krävdes det mod att bygga det, eftersom det måste ha skilt sig markant från kanaanéernas altaren. (2 Moseboken 20:24, 25) Ja, genom att Abram på så sätt modigt visade att han tillbad den sanne Guden, Jehova, riskerade han att bli utsatt för illvilja och kanske fysisk fara. Hur är det då med oss i våra dagar? Underlåter somliga av oss, framför allt ungdomar, att tala om för grannar eller skolkamrater att vi tillber Jehova? Må Abrams modiga handlande uppmuntra oss alla att vara stolta över att vi är Jehovas tjänare!

17. Hur visade sig Abram vara en förkunnare av Guds namn, och vad påminner detta nu de kristna om?

¹⁷ Vart Abram än begav sig, satte han alltid tillbedjan av Jehova på första plats. ”Längre fram flyttade han därifrån till bergstrakten öster om Betel och slog upp sitt tält med Betel i väster och Aj i öster. Sedan byggde han där ett altare åt Jehova och började anropa Jehovas namn.” (1 Moseboken 12:8) Den hebreiska frasen ”anropa (någons) namn” betyder också ”förkunna (någons) namn”, ”predika (någons) namn”. Abram förkunnade säkert modigt Jehovas namn bland sina kanaaneiska grannar. (1 Moseboken 14:22–24) Detta påminner oss om vår skyldighet att ha största möjliga andel i att ”offentligt bekänna hans namn”. — Hebréerna 13:15; Romarna 10:10.

18. Hurdant var Abrams förhållande till invånarna i Kanaan?

¹⁸ Abram stannade inte länge på varje plats. ”Efteråt bröt Abram läger och färdades så från lägerplats till lägerplats åt Negev till”, det ökenliknande området söder om Judas berg. (1 Moseboken 12:9) Genom att Abram hela tiden flyttade och på varje ny plats gjorde sig känd som en tillbedjare av Jehova, ”bekände” han och hans hushåll ”offentligt att de var utlänningar och tillfälliga inbyggare i landet”. (Hebréerna 11:13) De undvek också att bli alltför bekanta med sina hedniska grannar. På liknande sätt får vi som kristna inte bli ”någon del av världen”. (Johannes 17:16) Även om vi är vänliga och tillmötesgående mot våra grannar och arbetskamrater, ser vi till att inte bli indragna i ett uppförande som återspeglar andan i den här världen som är främmande för Gud. — Efesierna 2:2, 3.

19. a) Varför måste nomadlivet ha medfört utmaningar för Abram och Saraj? b) Vilka ytterligare utmaningar väntade?

¹⁹ Vi måste komma ihåg att det inte kan ha varit så lätt för vare sig Abram eller Saraj att anpassa sig till det hårda nomadlivet. Deras mat kom inte från Urs välsorterade basarer, utan bestod av produkter från deras hjordar, och de bodde inte i välbyggda hus, utan i tält. (Hebréerna 11:9) Abram hade mycket att göra med att sköta sina hjordar och förestå sina tjänare. Och Saraj skötte säkert de sysslor som kvinnorna i den kulturen traditionellt utförde: hon knådade deg, bakade bröd, spann ull och sydde kläder. (1 Moseboken 18:6, 7; 2 Kungaboken 23:7; Ordspråken 31:19; Hesekiel 13:18) Men nya prövningar väntade. Abram och hans hushåll skulle snart komma att ställas inför en situation som satte deras liv på spel! Skulle Abram ha tro nog att möta den utmaningen?

Ha tro lik Abrahams!

”De som håller sig till tro, dessa är Abrahams söner.” — GALATERNA 3:7.

1. Hur hanterade Abram en ny prövning i Kanaan?

ABRAM hade i lydnad för Jehovas befallning lämnat ett bekvämt liv i Ur och hade under de följande åren fått uppleva en del prövande situationer, men dessa var bara en försmak av det trosprov som han skulle möta i Egypten. Bibelns berättelse lyder: ”Nu uppstod hungersnöd i landet.” I stället för att känna bitterhet över sin situation vidtog Abram praktiska åtgärder för att dra försorg om sin familj. ”Abram begav sig ner mot Egypten för att bo där som främling, eftersom hungersnöden var svår i landet.” Abrams stora hushåll kunde knappast undgå uppmärksamhet i Egypten. Skulle Jehova uppfylla sina löften och skydda Abram mot skada? — 1 Moseboken 12:10; 2 Moseboken 16:2, 3.

2, 3. a) Varför dolde Abram sin hustrus rätta identitet? b) Hur behandlade Abram sin hustru i den här situationen?

² Vi läser i 1 Moseboken 12:11–13: ”Det hände sig, när han hade kommit fram och skulle dra in i Egypten, att han då sade till sin hustru Saraj: ’Nu vill jag be dig! Jag vet mycket väl att du är en kvinna med vackert utseende. Därför blir det säkert så att egyptierna kommer att få se dig och kommer att säga: ”Detta är hans hustru.” Och de kommer helt visst att dräpa mig, men dig kommer de att bevara vid liv. Var snäll och säg att du är min syster, för att det må gå mig väl för din skull och min själ säkert kommer att få leva tack vare dig.’” Trots att Saraj var över 65 år, var hon fortfarande mycket vacker, något som satte Abrams liv i fara.a (1 Moseboken 12:4, 5; 17:17) Med tanke på Jehovas löfte att alla nationer på jorden skulle välsigna sig genom Abrams säd eller avkomma och Abram fortfarande var barnlös, var det viktigt att han förblev vid liv. — 1 Moseboken 12:2, 3, 7.

³ Abram talade nu med sin hustru om att använda en taktik som de tidigare hade kommit överens om, nämligen att säga att hon var hans syster. Lägg märke till att han inte missbrukade sin myndighet som patriark, utan i stället fick henne att vilja samarbeta och ge honom sitt stöd. (1 Moseboken 12:11–13; 20:13) Abram gav därigenom äkta män ett fint exempel på hur man kärleksfullt utövar ledarskap, och Saraj är ett exempel för hustrur i fråga om att underordna sig. — Efesierna 5:23–28; Kolosserna 4:6.

4. Hur bör trogna Guds tjänare handla när deras bröders liv är i fara?

⁴ Saraj kunde faktiskt säga att hon var Abrams syster, eftersom hon var hans halvsyster. (1 Moseboken 20:12) Dessutom var Abram inte skyldig att ge upplysningar åt människor som inte var berättigade att få dem. (Matteus 7:6) Trogna Guds tjänare i vår tid lyder Bibelns befallning att vara redbara eller ärliga. (Hebréerna 13:18) De skulle till exempel aldrig ljuga under ed i en domstol. Men då deras bröders fysiska eller andliga liv är i fara, till exempel i tider av förföljelse eller oroligheter, lyder de Jesu råd att ”vara försiktiga som ormar och ändå oskyldiga som duvor”. — Matteus 10:16; se Vakttornet för 1 november 1996, sidan 18, paragraf 19.

5. Varför var Saraj villig att lyda Abrams begäran?

⁵ Hur reagerade Saraj för Abrams begäran? Då Saraj hörde till de kvinnor om vilka aposteln Petrus säger att de ”hoppades på Gud”, så insåg hon situationens allvar. Dessutom älskade och respekterade hon sin man. Saraj valde därför att ”underordna sig” sin man och dölja att hon var gift. (1 Petrus 3:5) Detta utsatte henne naturligtvis för risker. ”Så hände det sig då att egyptierna, så snart Abram drog in i Egypten, fick se kvinnan och såg att hon var mycket vacker. Och Faraos furstar fick också se henne, och de började lovprisa henne inför Farao, och så hämtades kvinnan till Faraos hus.” — 1 Moseboken 12:14, 15.

Befriad av Jehova

6, 7. I vilken svår situation befann sig Abram och Saraj, och hur befriade Jehova Saraj?

⁶ Detta måste verkligen ha varit en svår situation för både Abram och Saraj. Det verkade som om Saraj skulle komma att bli kränkt. Och Farao, som inte visste att Saraj var gift, överöste Abram med gåvor, så att denne ”fick får och nötkreatur och åsnor och tjänare och tjänarinnor och åsninnor och kameler”.b (1 Moseboken 12:16) Vilken avsky Abram måste ha känt för dessa gåvor! Men Jehova hade inte övergett Abram, även om situationen såg mörk ut.

⁷ ”Sedan lät Jehova stora plågor drabba Farao och hans hushåll för Sarajs, Abrams hustrus, skull.” (1 Moseboken 12:17) På något sätt som inte nämns fick Farao reda på vem som var upphov till dessa ”plågor”. Han reagerade omedelbart: ”Därvid kallade Farao på Abram och sade: ’Vad är det du har gjort mot mig? Varför talade du inte om för mig att hon är din hustru? Varför sade du: ”Hon är min syster”, så att jag just skulle ta henne till hustru åt mig? Och nu, här är din hustru. Ta henne och gå!’ Och Farao utfärdade befallningar till sina män angående honom, och de började ledsaga honom och hans hustru och allt vad han hade.” — 1 Moseboken 12:18–20; Psalm 105:14, 15.

8. Vad slags skydd lovar Jehova de kristna i våra dagar?

⁸ Jehova garanterar inte oss i den här tiden skydd mot att drabbas av död, brottslighet, hungersnöd eller naturkatastrofer. Vi har löftet att Jehova alltid kommer att skydda oss mot sådant som skulle kunna äventyra vårt förhållande till honom. (Psalm 91:1–4) Detta gör han i första hand genom att i rätt tid varna oss genom sitt ord och ”den trogne och omdömesgille slaven”. (Matteus 24:45) Hur är det då med hotet att bli dödad på grund av förföljelse? Även om individer kan tillåtas dö, kommer Gud aldrig att tillåta att hans folk utrotas. (Psalm 116:15) Och om några av hans trogna tjänare skulle dö, kan vi vara övertygade om att de får uppstå. — Johannes 5:28, 29.

Uppoffringar för att bevara friden

9. Vad visar att Abram inte blev bofast i Kanaan?

⁹ När hungersnöden i Kanaan var över, ”drog Abram upp från Egypten, han och hans hustru och allt vad han hade, och Lot med honom, till Negev [det regnfattiga området söder om Judas berg]. Och Abram var rikligt försedd med boskapshjordar och silver och guld.” (1 Moseboken 13:1, 2) Landets invånare kunde därför betrakta honom som en mäktig och inflytelserik hövding. (1 Moseboken 23:6) Abram hade ingen som helst önskan att bli bofast och engagerad i kanaaneisk politik. Han fortsatte i stället ”sin färd från lägerplats till lägerplats från Negev och till Betel, till den plats där hans tält först hade varit mellan Betel och Aj”. Och överallt dit han kom satte han alltid tillbedjan av Jehova främst. — 1 Moseboken 13:3, 4.

10. Vilket problem uppstod mellan Abrams och Lots herdar, och varför måste det lösas snabbt?

¹⁰ ”Nu ägde också Lot, som färdades med Abram, får och nötkreatur och tält. Så landet tillät dem inte att bo alla tillsammans, eftersom deras ägodelar hade blivit många och de inte förmådde bo alla tillsammans. Och ett gräl uppstod mellan Abrams boskapsherdar och Lots boskapsherdar; och vid den tiden var kanaanéen och perisséen bosatta i landet.” (1 Moseboken 13:5–7) Då det inte fanns tillräckligt med vatten och bete för både Abrams och Lots hjordar i landet, uppstod det ett spänt och fientligt förhållande mellan deras herdar. Det var inte passande att de som tillbad den sanne Guden uppträdde på det sättet. Om de fortsatte att kivas, skulle klyftan mellan dem kunna bli bestående. Hur skulle då Abram hantera den här situationen? Han hade adopterat Lot, sedan dennes far hade dött, och hade kanske uppfostrat honom som sin egen son. Var inte Abram i egenskap av den äldre av dem berättigad att själv ta den bästa delen?

11, 12. Vilket generöst erbjudande gav Abram Lot, och varför var Lots val oförståndigt?

¹¹ Men ”Abram [sade] till Lot: ’Jag ber dig, låt inget gräl fortsätta mellan mig och dig och mellan mina herdar och dina herdar, för vi män är bröder. Är inte hela landet tillgängligt för dig? Var snäll och skilj dig från mig. Om du går åt vänster, då skall jag gå åt höger; men om du går åt höger, då skall jag gå åt vänster.’” I närheten av Betel ligger vad som har kallats ”en av de bästa utsiktsplatserna i Palestina”. Det var kanske därifrån som Lot ”lyfte ... upp sina ögon och såg hela Jordandistriktet, att det överallt var ett välbevattnat område innan Jehova fördärvade Sodom och Gomorra, såsom Jehovas trädgård, såsom Egyptens land ända till Soar”. — 1 Moseboken 13:8–10.

¹² Trots att Bibeln beskriver Lot som ”rättfärdig”, tog han i det här fallet av någon anledning inte hänsyn till Abram, och det verkar inte heller som om han rådfrågade honom. (2 Petrus 2:7) ”Lot [utvalde] åt sig hela Jordandistriktet, och Lot flyttade sitt läger österut. Så skildes de från varandra. Abram bodde i Kanaans land, men Lot bodde bland städerna i Distriktet. Slutligen slog han upp sina tält nära Sodom.” (1 Moseboken 13:11, 12) Sodom var en blomstrande stad som erbjöd många materiella fördelar. (Hesekiel 16:49, 50) Även om Lots val kan ha verkat förståndigt materiellt sett, så var det inte förståndigt andligt sett. Varför inte? Jo, därför att ”Sodoms män var usla och var stora syndare mot Jehova”, läser vi i 1 Moseboken 13:13. Lots beslut att flytta dit skulle så småningom vålla hans familj mycket bekymmer.

13. Hur är Abrams exempel till hjälp för kristna som skulle kunna bli indragna i en tvist om pengar?

¹³ Men Abram, som trodde på Jehovas löfte att hans säd eller avkomma till slut skulle komma att äga hela landet, bråkade inte om en liten del av det. Han handlade frikostigt i enlighet med den princip som vi finner i 1 Korinthierna 10:24: ”Var och en må fortsätta att söka den andres fördel i stället för sin egen.” Detta är en bra påminnelse för dem som kan bli indragna i en tvist om pengar med en medtroende. I stället för att följa rådet i Matteus 18:15–17 har somliga dragit sina bröder inför rätta. (1 Korinthierna 6:1, 7) Abrams exempel visar att det är bättre att lida ekonomisk förlust än att dra vanära över Jehovas namn eller störa friden i den kristna församlingen. — Jakob 3:18.

14. Hur skulle Abram bli välsignad för sin frikostighet?

¹⁴ Abram skulle bli välsignad för sin frikostighet. Gud förklarade: ”Jag skall göra din säd lik stoftkornen på jorden, så att, om en människa skulle förmå räkna stoftkornen på jorden, då skulle din säd kunna räknas.” Detta löfte måste verkligen ha varit till stor uppmuntran för den barnlöse Abram! Därefter befallde Gud: ”Stå upp, färdas omkring i landet efter dess längd och efter dess bredd, för åt dig ämnar jag ge det.” (1 Moseboken 13:16, 17) Nej, Abram skulle inte få slå sig ner i en stad för att där leva ett bekvämt liv. Han skulle förbli avskild från kanaanéerna. Nutida kristna måste också hålla sig avskilda från världen, inte för att de betraktar sig som förmer än andra, utan för att de inte vill ha ett nära umgänge med någon som skulle kunna locka dem att handla i strid med Bibeln. — 1 Petrus 4:3, 4.

15. a) Vilken betydelse kan det ha haft att Abram färdades omkring i landet? b) Hur var Abram ett föredöme för kristna familjer i våra dagar?

¹⁵ På Bibelns tid hade en person rätt att inspektera ett område innan han tog det i besittning. Genom att färdas omkring kan Abram på så sätt ständigt ha blivit påmind om att det här landet en dag skulle komma att tillhöra hans avkomlingar. Abram fortsatte lydigt ”att bo i tält. Senare kom han och uppehöll sig bland Mamres stora träd, som är i Hebron; och där grep han sig an med att bygga ett altare åt Jehova.” (1 Moseboken 13:18) Abram visade än en gång hur viktig han ansåg att tillbedjan var. Är studium, bön och möten av stor vikt i din familj?

Angrepp från fienden

16. a) Varför har inledningsorden i 1 Moseboken 14:1 en olycksbådande ton? b) Varför företog de fyra kungarna från öster en invasion?

¹⁶ ”Nu hände det sig i de dagar då Amrafel var kung i Sinar, Arjok kung i Ellasar, Kedorlaomer kung i Elamc och Tidal kung i Gojim att dessa förde krig.” I den hebreiska grundtexten har de inledande orden (”Nu hände det sig i de dagar då ...”) en olycksbådande ton och ”används om en period av prövningar som slutar med välsignelser”. (1 Moseboken 14:1, 2, fotnot i NW, studieutgåvan) Prövningen började då dessa fyra kungar från öster och deras härar gjorde sin förödande invasion i Kanaan. Vad var deras mål? Att krossa det uppror som utbrutit i de fem städerna Sodom, Gomorra, Adma, Sebojim och Bela. ”Som allierade” marscherade de ”till Siddimlågslätten, det är Salthavet”, och krossade allt motstånd. Lot och hans familj bodde i närheten. — 1 Moseboken 14:3–7.

17. Varför var tillfångatagandet av Lot ett trosprov för Abram?

¹⁷ De kanaaneiska kungarna gjorde våldsamt motstånd mot inkräktarna, men de led ett förödmjukande nederlag. ”Sedan tog segrarna allt lösöret i Sodom och Gomorra och all deras mat och drog vidare på sin väg. De tog också Lot, Abrams brorson, och hans ägodelar och fortsatte på sin väg. Han var då bosatt i Sodom.” Berättelsen lyder vidare: ”Därpå kom en man som hade sluppit undan och berättade det för Abram, hebréen. Han hade då sin tältboning bland de stora träden som tillhörde amoréen Mamre, Eskols bror och Aners bror; och de var Abrams bundsförvanter. På så sätt fick Abram höra att hans broder hade tagits till fånga.” (1 Moseboken 14:8–14) Vilket trosprov! Skulle det nu visa sig att Abram hyste agg mot sin brorson för att denne hade tagit den bästa delen av landet? Kom också ihåg att dessa invaderande kungar kom från hans hemland, Sinar. Om han stred mot dem, skulle han inte längre ha någon möjlighet att återvända dit. Och vad skulle Abram kunna göra mot en här som Kanaans förenade stridskrafter inte hade kunnat besegra?

18, 19. a) Hur kunde Abram befria Lot? b) Vem fick äran för den här segern?

¹⁸ Än en gång satte Abram helt sin förtröstan till Jehova. ”Då bådade han upp sina övade män, tre hundra arton slavar födda i hans hushåll, och tog till att förfölja dem upp till Dan. Och om natten grep han sig an med att dela sina styrkor, han och hans slavar, mot dem, och på så sätt besegrade han dem och fortsatte att förfölja dem upp till Hoba, som är norr om Damaskus. Och vidare tog han tillbaka allt lösöret, och han tog även tillbaka sin broder Lot och hans ägodelar och även kvinnorna och folket.” (1 Moseboken 14:14–16) I full förtröstan på Jehova ledde Abram sin numerärt underlägsna skara till seger och befriade Lot och hans familj. Abram mötte nu Melkisedek, kung och präst i Salem. ”Melkisedek, kungen i Salem, förde ut bröd och vin, och han var präst åt Gud den Högste. Sedan välsignade han honom och sade: ’Välsignad vare Abram som tillhör Gud den Högste, honom som har frambringat himmel och jord; och välsignad vare Gud den Högste, som har överlämnat dina förtryckare i din hand!’ Därpå gav Abram honom en tiondel av allt.” — 1 Moseboken 14:18–20.

¹⁹ Ja, segern tillhörde Jehova. Tack vare sin tro hade Abram än en gång fått uppleva räddning från Jehova. Guds nutida folk tar inte del i bokstavlig krigföring, men de möter verkligen många prövningar och utmaningar. I följande artikel skall vi se hur Abrams exempel kan hjälpa oss att klara av dem framgångsrikt.