Förlorad tro

Det finns mycket som kan få människor att förlora den tro de en gång hade, till exempel hemska upplevelser och svårigheter i det dagliga livet. Professor Michael Goulder, till exempel, var församlingspräst i Manchester vid tiden för den tragiska flygolyckan i München 1958, då många av spelarna i Manchester United omkom. I ett TV-program förklarade programledaren Joan Bakewell att Goulder ”kände sig hjälplös när han såg hur djupt människor sörjde”. Det fick honom att ”förlora sin tro på en Gud som ingriper i människors öde”. Goulder sade att ”Bibeln inte är ... Guds ofelbara ord”, utan snarare ”människors felande ord, som kanske har inspirerats av Gud här och var”.

Ibland kanske tron helt enkelt vissnar bort. Det var vad som hände för författaren och reportern Ludovic Kennedy. Han säger att hans ”osäkerhet och tvivel” när det gällde Gud ända från barndomen ”kommit och gått och gjort att ... [hans] misstro växte”. Det verkade som om ingen kunde ge förnuftiga svar på de frågor han hade. Hans redan mycket svaga tro försvagades ännu mer när hans far dog till sjöss. Bönerna till Gud – ”bevara oss från havets faror och från fiendens våld” – förblev obesvarade när fartyget anfölls och sänktes av tyska krigsfartyg under andra världskriget. (All in the Mind—A Farewell to God)

En del säger att en sådan tro bara är inbillning. Ludovic Kennedy frågar: ”Vad mer är livet efter detta än en tro som de osäkra har – att de vid den sista trumpetstöten skall få leva i lyx, med champagne och kaviar, och att de kan få uppleva lyckliga tider i en frodig Edens lustgård tillsammans med dem som redan är där och med dem som kommer dit?” Men vi måste ställa en motfråga: Vilket är förståndigast – att tro att ”det här livet är allt vi har, så att vi måste göra det bästa av det”, som Kennedy menar, eller att tro på Gud och hans löfte om att de döda skall få liv igen?