Räddad ur dödens grepp

NÄR jag såg på min hustru Bonnie som låg där i sjukhussängen, kunde jag inte låta bli att tänka på hur fort allting hade gått. Hennes ögonlock var igentejpade, så att inte ens en liten ryckning skulle få beröva henne den lilla energi som ännu fanns kvar i kroppen. Huden var alldeles vit; till och med fräknarna hade förlorat sin färg. Tidigare samma morgon hade doktorn sagt: ”Hon kommer säkert att dö i dag.” En av sköterskorna hade sagt: ”Hon kommer inte att klara sig till eftermiddagen.”

Varför befann sig Bonnie i ett så kritiskt tillstånd? Hur kunde barnafödandets glädje förbytas i en så livshotande situation? Låt mig få berätta om de händelser som ledde fram till min hustrus svåra provsättning.

När Bonnie fick veta att hon väntade barn igen, blev vi glada men ändå en smula oroliga. Vår oro berodde på att vår tioåriga dotter Ashley hade fötts genom kejsarsnitt och att Bonnie sedan dess hade fått två missfall. Förutom dessa oroande fakta fanns också risken att det skulle uppstå problem i samband med blodfrågan. Vi är övertygade om att vår Skapare vet bäst när han i Apostlagärningarna 15:29 ger förmaningen: ”[Fortsätt] att avhålla er ... från blod.”

En plötslig kris

Det var bara omkring fem veckor kvar till den väntade nedkomsten, när vi beslöt att tillbringa följande dag, lördagen den 28 februari 1987, på djurparken i San Diego. Föga anade vi då att barnet skulle födas inom mindre än ett dygn. Ja, redan nästa morgon förbyttes vår glädje i oro, då Bonnie vaknade med blödningar. Vi kontaktade genast en läkare, och efter några minuter var vi på väg till sjukhuset.

Läkaren var införstådd med vår ståndpunkt i blodfrågan och beslöt därför att genast förlösa Bonnie genom kejsarsnitt. Vi begav oss till operationssalen, där läkaren efter bara en kort stund räckte sköterskan vår nyfödda dotter. Sköterskan visade helt kort vår dotter för Bonnie och förde sedan det lilla barnet till spädbarnsavdelningen. Jag blev tillsagd att gå till väntrummet och skulle sedan få tala med min hustru i uppvakningsrummet om cirka en halvtimme.

Under tiden hade några av våra vänner samlats i väntrummet, så jag gick ut till dem och trodde att allting var normalt och talade om att vi hade fått en liten flicka. Vad jag inte visste var att läkaren under operationen hade upptäckt en komplikation som gjorde att han måste operera bort livmodern. Omkring två timmar senare kom doktorn ut och talade om för mig vad som hade hänt. Han förklarade att när förlossningen började hade Bonnies hemoglobinvärde varit 12,5 men att det nu var nere i 6,1. Hennes tillstånd ansågs vara ganska kritiskt, men doktorn trodde att allting nog skulle ordna upp sig. Snart började emellertid problemen hopa sig.

Bara 15 minuter efter mitt samtal med läkaren ropade man i högtalaren att jag skulle komma till spädbarnsavdelningen. När jag kom dit, fick jag veta att vår nyfödda dotter hade blivit blå och fått andningsstillestånd. Barnet hade återupplivats och fått syrgasbehandling men skulle nu behöva genomgå många undersökningar, av vilka somliga skulle kunna medföra allvarliga komplikationer. Jag var tvungen att skriftligen ge mitt samtycke till undersökningarna och undertecknade samtidigt en begäran om att inget blod skulle ges barnet.

Efter några timmar fick jag äntligen se min hustru och tala med henne. Hon var pigg och positiv. Vi var båda tacksamma mot Jehova för att allting tycktes gå bra. Jag talade inte om för henne att det hade blivit vissa problem med barnet, eftersom jag inte ville oroa henne.

Bonnies tillstånd försämras

Senare samma dag, söndag, blev Bonnies tillstånd plötsligt sämre. När man tog nästa blodprov, var hennes hemoglobinvärde nere i 2,5. Hon hade tydligen inre blödningar! Blodtrycket sjönk, alla livsfunktioner försvagades, och hon andades tungt. På måndagsmorgonen var Bonnie förvirrad och stundtals desorienterad. Under natten hade läkaren konsulterat olika specialister. Han hade också undersökt möjligheten att ge artificiellt blod. Man kom till den slutsatsen att det enda som skulle kunna rädda hennes liv var hyperbarikbehandling, dvs. behandling med syrgas under övertryck.

Tidskriften Vakna! för 8 september 1979 förklarar att denna behandlingsmetod går ut på att låta hela kroppen utsättas för 100 procent syrgas under ett tryck som är högre än atmosfärstrycket. Det ökade trycket gör att syret tränger in i kroppens vävnader i högre koncentrationer än normalt. Metoden används vid behandling av blodförluster, allvarliga brännskador och även svåra infektioner. Bonnie skulle behöva flyttas över till Memorial Medical Center of Long Beach, där man hade tillgång till portabel hyperbarikutrustning och personal som var utbildad att sköta den.

Vid det här laget var Bonnies tillstånd så kritiskt att hon inte skulle klara den 30 minuter långa ambulansfärden mellan de båda sjukhusen. Man bestämde därför att hon skulle förflyttas med hjälp av helikopter, en färd på bara fyra minuter. När en sjuksköterska som tillhörde den medicinska personalen i helikoptern hade kontaktat sjukhuset och fått veta att Bonnies hemoglobinvärde hade sjunkit till 2,2, svarade hon: ”Det måste vara ett missförstånd. Hon borde redan vara död!”

Hyperbarikbehandlingarna påbörjades på måndagskvällen och fortsatte hela natten — en och en halv timme i tryckkammaren och två och en halv utanför. De två första behandlingarna tycktes ge Bonnie ny livskraft och energi. Men det trånga utrymmet i tryckkammaren började göra henne orolig. Tryckkammaren var utrustad med en sorts snabbtelefon, så jag använde den för att lugna henne. Genom att samtala om den paradisiska jord som bibeln talar om i Uppenbarelseboken, kapitel 21, och Jesaja, kapitel 35 och 65, och påminna henne om Jehovas kärleksfulla omsorg kunde jag få henne att känna sig mer avslappnad i tryckkammaren.

Påtryckningar att ta emot blod

På tisdagsmorgonen kom läkaren till mig och frågade om jag inte ville ompröva min ståndpunkt i blodfrågan. Han sade att en ljusröd vätska sipprade ut från operationssnittet, vilket visade att Bonnie fortfarande hade inre blödningar. Vårt beslut stod fast: inget blod, även om det gällde liv eller död. Jehovas rättfärdiga normer skulle inte åsidosättas. Läkaren sade då att han skulle täta operationssnittet med ett speciellt slags skum som var avsett att stoppa blödningar. Det tycktes fungera.

Några av våra släktingar som inte är Jehovas vittnen hade nu börjat utöva påtryckningar på oss att gå med på blodtransfusion. Detta är förståeligt, eftersom varenda läkare som var inblandad sade samma sak: ”Det enda du behöver göra för att rädda hennes liv är att låta mig ge henne en blodtransfusion.” En familjemedlem började vidta åtgärder för att få till stånd en blodtransfusion genom tvång och kontaktade polisen, en advokat och till och med en tidning.

Sjukhusledningen hade nu börjat oroa sig för att det skulle kunna resultera i åtal om Bonnie inte överlevde till följd av sin vägran att ta emot en blodtransfusion. Man konfererade med en medlem av sjukhuspersonalen som är ett Jehovas vittne. Hon talade med sjukhusledningen i 45 minuter om bibelns syn på blodet. Samtalet utföll tydligen till belåtenhet, för de enades om att tillmötesgå våra önskemål i alla avseenden.

Nära döden

Under tiden blev Bonnies tillstånd allt sämre. På onsdagsmorgonen var hon förvirrad största delen av tiden, och hennes vilopuls var 170, långt över det normala värdet på omkring 70. Hon hade stora fluktuationer i blodtrycket. Hennes hemoglobinvärde var 2,2, och hematokritnivån (mängden av celler i det cirkulerande blodet) var nere i det oroväckande låga värdet 6 procent. Det normala är 40—65 procent.

Jag kommer aldrig att glömma den där onsdagsmorgonen. De läkare som hade skött Bonnie bad att få tala med mig. ”Nu är det slut”, sade de. ”Kalla hit hennes släktingar och vänner. Bonnie kommer definitivt att dö i dag. Vi kan inte göra mer. Hon kommer att dö antingen av hjärtattack eller av slaganfall. Inte ens en blodtransfusion skulle göra någon skillnad i det här läget. Hon är bortom all hjälp. Vi har ändrat hennes status till ’ingen återupplivning’, vilket innebär att om hennes blodtryck sjunker, så kommer vi inte att medicinera henne eller försöka återuppliva henne.”

Från och med nu var besöken inte längre begränsade till familjemedlemmar. Dussintals trosfränder som hade uppehållit sig i väntrummet fick nu möjlighet att se Bonnie innan hon gav upp andan. När alla hade sagt farväl, försatte läkaren Bonnie i ett paralytiskt tillstånd med hjälp av ett medel som heter Pavulon. Detta medel gör det omöjligt att röra musklerna. Patienten faller i djup sömn. Bonnie såg ut som om hon låg i koma. Doktorn sade att hon inte skulle känna någon smärta om hon fick en hjärtattack i detta tillstånd, utan skulle dö en fridfull död. Hennes ögonlock var nu igentejpade, så att inte ens en liten ryckning skulle få beröva henne den lilla energi som ännu fanns kvar i hennes kropp.

För första gången lämnade min dotter, Ashley, och jag sjukhuset och återvände hem för att städa upp och försöka få lite välbehövlig vila. När vi hade kommit in i huset, föll vi båda ner på våra knän och grät tillsammans och utgöt våra hjärtan i bön till Jehova. Vi tyckte att allting där hemma påminde oss om Bonnie. Det började verkligen gå upp för oss vilken god mor och hustru hon hade varit. Vi gjorde till och med upp en lista över allt sådant som Bonnie brukade göra för oss och som vi nu skulle bli tvungna att göra själva. Vi visste att om vi var trogna, skulle vi kunna vara säkra på att få träffa henne igen, sedan Gud tillintetgjort denna gamla ordning och ersatt den med en ny.

På onsdagskvällen återvände vi till sjukhuset. Det enda vi kunde göra var att vänta, men vi behövde aldrig vänta ensamma. Släktingar och medtroende fanns alltid till hands för att trösta oss. Onsdagen gick, och till sjukhuspersonalens stora förvåning var Bonnie fortfarande vid liv på torsdagen. Sent på eftermiddagen kom doktorn till mig och sade att han ville göra ett nytt försök med hyperbarikbehandlingarna. Behandlingarna fortsatte hela natten.

Tillståndet stabiliseras

Fredag morgon satt jag och sov i korridoren, när jag väcktes av två läkare. De skyndade sig att försäkra mig att de hade goda nyheter att komma med, inte dåliga. Bonnies tillstånd hade stabiliserats betydligt. ”Vet du vad, jag tror faktiskt att vi har skäl att hoppas”, sade en läkare. ”Om hennes blodtryck sjunker, skulle det i det här läget vara orätt att inte medicinera henne, så jag har redan ändrat instruktionerna på hennes journal. Du måste komma ihåg att vi är ute på okänt vatten nu, för vi har aldrig förr kommit så här långt utan blod.”

På lördagskvällen satt jag vid Bonnies säng tillsammans med hennes sköterska. Vi hängde upp en bild av det nyfödda barnet ovanför Bonnies huvud, trots att hennes ögon fortfarande var igentejpade, för att det första hon skulle se när hon öppnade ögonen var en bild av hennes lilla nyfödda barn. Vi hoppades att detta skulle sporra henne att fortsätta att kämpa för sitt liv. I detta sammanhang avslöjade jag för sköterskan att följande dag var vår 18-åriga bröllopsdag. När hon hörde detta, torkade hon bort en tår ur ögonvrån.

Söndagen var en bra dag för Bonnie, för hennes hematokritvärde gick upp till 11 procent, och hon fick sluta med Pavulon- behandlingen och väcktes från dvalan som hon befunnit sig i under fyra dagar. Men doktorn sade varnande: ”Ha inte för stora förhoppningar, för vad som helst kan gå på tok. Du kan fira när hennes hematokritvärde är uppe i 20.”

Men jag började ändå att hoppas. Bara att få se min hustru öppna ögonen för första gången på fyra dagar var som att få nytt liv. Bonnie kunde inte tala, för hon låg i respirator och var mycket svag. Jag gratulerade henne på bröllopsdagen. Hon rörde bara lite grann på munnen, men det hördes inget ljud. Hon var så svag att hon inte ens kunde hålla i en penna och skriva.

Det blev nu bestämt att vår lilla flicka skulle flyttas över till Long Beach Memorial, så att Bonnie kunde se henne i verkligheten och inte bara på ett foto. Barnet anlände och fördes till intensivvårdsavdelningen, och sköterskorna visade Bonnie den lilla flickan. De räknade hennes fingrar och tår och visade alla kroppsdelar, så att Bonnie skulle veta att barnet var friskt och välskapt. Lyckligtvis hade den lilla flickan återhämtat sig fint.

Doktorn hade emellertid rätt när han sade att vi inte skulle ta ut glädjen i förskott. Nya problem dök upp. Nästa sak som hände var att Bonnie drabbades av två olika typer av lunginflammation, och hennes vänstra lunga slutade delvis upp att fungera. Dessutom var proverna positiva när hon testades för legionärssjukan. Vilken som helst av dessa komplikationer kunde ha lett till döden. Jag är lycklig över att kunna säga att ingen av dem gjorde det. I femton år hade Bonnie tjänat som pionjär, heltidsförkunnare bland Jehovas vittnen. All den motion hon hade fått genom att gå i tjänsten förutom hennes dagliga motionsprogram med aerobiska övningar hade gjort att hon var i utmärkt fysisk kondition. Detta bidrog utan tvivel till att hon överlevde denna pärs.

Sedan Bonnie förlorat 80 procent av sitt blod, tillbringat 28 dagar på sjukhus (22 av dem på intensivvårdsavdelningen) och fått 58 hyperbarikbehandlingar, fick hon äntligen åka hem. Läkaren utropade förbluffad: ”Hon ser fantastiskt pigg ut. Det är ett underverk, det är allt jag kan säga.”

Även om detta var en uppskakande och problemfylld tid, fick den också positiva resultat. Läkare, sjuksköterskor, sjukhusledningen, personer av andra trosriktningar och nyhetsmedia fick alla hjälp att få en bättre förståelse av bibelns syn på blodet. De fick också se med egna ögon vad en orubblig tro kan göra.

Bara två månader efter sin svåra pärs var Bonnie ute i förkunnartjänsten igen, den verksamhet som hon tycker allra mest om. Och som ett ytterligare glädjeämne har hon nu fått en ny pionjärkamrat, vår lilla flicka, Allie Lauren. — Berättat av Steven M. Beaderstadt.

[Infälld text på sidan 12]

Sjuksköterskan i helikoptern sade: ”Hon borde redan vara död!”

[Infälld text på sidan 14]

Doktorn sade: ”Vi är ute på okänt vatten nu, för vi har aldrig förr kommit så här långt utan blod”

[Bild på sidan 13]

Min hustru fick hyperbarikbehandlingar i en sådan här tryckkammare

[Bildkälla]

Memorial Medical Center of Long Beach

[Bild på sidan 15]

Min hustru och vår lilla dotter sedan de tillfrisknat