En förebild att efterlikna

FRÅN VAKNA!:S KORRESPONDENT I CHILE

Giacomo Castelli har en lägenhet i Antofagasta, en stad i norra Chile med omkring 170.000 invånare. I juni förra året såg han från sin balkong en grupp människor i parken i närheten. Han skrev i ett brev till tidningen El Mercurio: ”Det som var ofattbart var att se tonåringar skratta och roa sig tillsammans med sina föräldrar.” Han gick ner i parken för att konstatera om det han sett var riktigt.

”Jag blev ännu mer förvånad”, skrev den nyfikne skribenten. ”När några av familjerna hade avslutat sin måltid, plockade var och en upp det som de oavsiktligt tappat på gräsmattan och stoppade det i sin soppåse. ...

Jag ville veta vilka dessa ovanliga människor var”, fortsatte brevskrivaren. ”Jag gick fram till en vacker flicka som mycket väl kunde bli skönhetsdrottning, och hon berättade mycket vänligt för mig: ’Vi är Jehovas vittnen, och vi samlas till en sammankomst på Estadio Regional.’” Av de mer än 3.000 som var närvarande under kretssammankomsten hade grupper under middagspausen gått till parken för att äta sin måltid.

”Jag är romersk katolik”, förklarade brevskrivaren. ”Jag är troget med vid den heliga mässan, och för flera år sedan gjorde jag till och med en pilgrimsresa till Lourdes i Frankrike.

Men för att inte vanära min grundliga kristna uppfostran måste jag ärligt fråga mig själv: Vad har de som vi katoliker, som tillhör den största religionen i Chile, inte har? Varför ser de här tonåringarna ut att ha det så trevligt med sina föräldrar, medan mina tre döttrar drar sig undan från mig redan då jag föreslår att vi skall göra något tillsammans?

Varför är våra katolska barn våldsamma; varför skriker de och leker ’Power Rangers’ medan de slår andra barn, ... medan däremot de här barnen är fridsamma, levnadsglada och miljöintresserade? Varför kan inte vi katoliker församlas utan att ryckas med i den avskyvärda kommersialism som är förbunden med våra mest heliga religiösa platser, till exempel helgedomarna La Tirana och Andacollo?”

Brevskrivaren Castelli avslutade sitt brev till tidningen med frågan: ”Kommer de av oss som betraktar sig som katoliker och kristna någonsin att bli som de? Må Gud och Jungfrun hjälpa oss att bli det.”