Kärleken tryter aldrig

Myndigheterna ansträngde sig till det yttersta för att skilja Jehovas vittnens familjer åt. Säkerhetspolisen bemödade sig ofta om att ställa vittnena inför ett val: antingen Gud eller familjen. Men i de flesta fall visade Jehovas folk att de var lojala mot Jehova också när de stod inför den svåraste provsättning.

Ganna Bokotj från Karpatorutenien, vars man Nutsu blev arresterad för sitt nitiska predikoarbete, erinrar sig: ”När min man var i fängelset, fick han utstå otaliga illvilliga förolämpningar. Han fick sitta sex månader i isoleringscell, där han inte hade någon säng, bara en stol. Han blev brutalt slagen och fick knappt någon mat. På några månader blev han mycket mager och gick ner till 36 kilo, hälften av sin normala vikt.”

Hans trogna hustru lämnades ensam med deras lilla dotter. Myndigheterna pressade broder Bokotj för att tvinga honom att kompromissa i fråga om sin tro och samarbeta med dem. Det krävdes att han skulle välja mellan sin familj och döden. Broder Bokotj svek inte sin övertygelse, utan förblev trogen mot Jehova och hans organisation. Han tillbringade 11 år i fångenskap, och efter frigivningen fortsatte han att utföra sin kristna verksamhet som äldste och senare som kretstillsyningsman till sin död 1988. Han hämtade ofta styrka från orden i Psalm 91:2: ”Jag skall säga till Jehova: ’Du är min tillflykt och mitt fäste, min Gud, på vilken jag skall förtrösta.’”

Låt oss betrakta ett annat exempel på oförtrutet uthärdande. Jurij Popsja var resande tillsyningsman i Karpatorutenien. Tio dagar efter sitt bröllop blev han arresterad. Någon smekmånad blev det knappast tal om. I stället fick han tillbringa tio år i fängelse i Mordvinska republiken i Ryssland. Hans trogna hustru, Marija, besökte honom fjorton gånger och fick då resa ungefär 150 mil i vardera riktningen. Broder Popsja tjänar nu som äldste i en av församlingarna i Karpatorutenien, och hans älskade Marija stöder honom troget och kärleksfullt.

Ytterligare ett exempel på uthärdande under prövning är ett gift par, Oleksij och Lidija Kurdas, som bodde i staden Zaporozh’ye. De blev arresterade i mars 1958, 17 dagar efter det att deras dotter Galyna hade fötts. Fjorton andra blev också arresterade i området. Broder Kurdas dömdes till 25 år i fångläger, och hans hustru fick tio år. Man skilde dem åt – Oleksij sändes till läger i Mordvinska republiken, och Lidija med deras lilla dotter skickades till Sibirien.

Så här beskriver syster Kurdas den tre veckor långa resan från Ukraina till Sibirien: ”Det var fruktansvärt. Det var jag och min dotter och dessutom Nadija Vysjniak med sin baby, som hade fötts bara några dagar innan i fängelset under häktningstiden, samt två andra systrar. Vi sattes alla sex i ett godsvagnsutrymme som var beräknat för endast två fångar. Vi lade våra barn i underkojen, och vi vuxna satt hopkrupna i överkojen under hela resan. Vi levde på bröd, salt sill och vatten. Maten var endast avsedd för fyra vuxna fångar. Vi fick ingen mat åt våra barn.

När vi kom fram dit vi skulle, placerades jag på fängelsesjukhuset med mitt barn. Jag träffade flera systrar där och berättade för dem att förhörsledaren hade hotat att ta ifrån mig min dotter och sända henne till ett barnhem. På något sätt lyckades systrarna informera bröder som var ortsbor om min belägenhet. Senare kom Tamara Burjak (nu Ravljuk), som var 18 år, till sjukhuset i lägret för att hämta min dotter, Galyna. Det var första gången jag såg Tamara. Det var mycket plågsamt att behöva lämna ifrån mig min älskade lilla flicka till en person som jag aldrig hade träffat förut, även om hon var min andliga syster. Men när systrar i lägret berättade om hur lojala och trofasta de var i familjen Burjak, var det en stor tröst för mig. Min dotter var fem månader och arton dagar gammal när jag lämnade henne i Tamaras vård. Det var inte förrän sju år senare som jag återförenades med min dotter.

År 1959 kungjordes en ny amnesti i Sovjet. Den gällde kvinnor som hade barn under sju års ålder. Men fängelseledningen sade till mig att jag måste avsäga mig min tro först. Det gick jag inte med på och blev alltså tvungen att stanna kvar i fånglägret.”

Broder Kurdas blev frigiven 1968, vid 43 års ålder. Sammanlagt avtjänade han 15 år i fängelse på grund av sanningen, därav 8 år i en anstalt med speciell säkerhetskontroll. Till sist kom han tillbaka till Ukraina, till sin fru och sin dotter. Äntligen var familjen återförenad. Galyna kröp upp i hans knä och sade: ”Pappa, nu måste vi få ta igen alla år som jag inte kunnat sitta i ditt knä.”

Sedan började familjen Kurdas flytta från den ena platsen till den andra, eftersom myndigheterna hela tiden jagade bort dem från deras bostad. Först bodde de i östra Ukraina, sedan i västra Georgien och i norra Kaukasien. Till slut flyttade de till Charkov, där de fortfarande lever ett lyckligt liv. Galyna är nu gift. De fortsätter alla troget att tjäna sin Gud, Jehova.

[Ruta/Bild på sidorna 180, 181]

Intervju med Lidija Bzovi

Född: 1937

Döpt: 1955

Bakgrund: I landsflykt 1949–1965.

Som tonåring var det mycket smärtsamt för mig att inte ha far hemma hos oss. Som de flesta barn älskade vi vår far. Jag fick aldrig säga adjö till honom. Ivan och jag såg aldrig när han försvann. Vi var ute på åkern och bärgade in hirs.

När vi kom hem från åkern sade mor att far hade blivit arresterad. Jag fick en känsla av tomhet, kände mig sårad. Men det uppstod ingen panik, inget hat. Det som hade hänt var vad vi kunde räkna med. Vi blev ständigt påminda om Jesu ord: ”Om de har förföljt mig, skall de förfölja er också.” (Joh. 15:20) Vi lärde oss den versen mycket tidigt i vårt liv. Vi kunde den lika bra som mönsterbönen. Vi visste också att världen inte skulle älska oss, eftersom vi inte var någon del av den. Myndigheterna handlade helt och hållet i okunnighet.

Det var Rumänien som då styrde över Moldavien. Far visste att han skulle få försvara sig inför domstol. Vi fick tillåtelse att komma dit. Det var en mycket lycklig dag för oss.

Far avgav ett underbart vittnesbörd. Ingen var intresserad av att lyssna till åklagarens beskyllningar, men alla lyssnade med vidöppen mun till fars framställning. Han talade i en timme och fyrtio minuter till försvar för sanningen. Han avgav ett mycket klart och förståeligt vittnesbörd. Domstolspersonalen hade tårar i ögonen.

Vi var stolta över att far var i stånd att vittna i domstolen, att offentligen försvara sanningen. Vi misströstade inte.

Anmärkning: År 1943 arresterade de tyska myndigheterna syster Bzovis föräldrar och dömde dem till 25 års fängelse för påstått samarbete med Sovjet. Inom ett år kom de sovjetiska trupperna och befriade dem. De sovjetiska myndigheterna själva arresterade därefter hennes far. Han tillbringade sammanlagt 20 år i olika fängelser.

[Ruta]

Som de flesta barn älskade vi vår far. Jag fick aldrig säga adjö till honom