Jag började gråta på gränsen till hysteri. Pappa slog armarna kring mamma och mig och började be. Det var som om jag sveptes in i en kappa av fullständigt lugn. ”Guds frid, som övergår allt förstånd”, trädde till. (Filipperna 4:7) Jag hade läst om andra som hade känt denna Guds frid komma över dem, och jag hade undrat hur det egentligen kändes. Nu visste jag det.

[Ruta på sidan 23]

En fars reflektioner

Min dotter, Bethel, var en gåva från Gud ganska sent i livet. Vi hade ett slags sagoboksförhållande. Alltifrån det att Bethel var liten gjorde vi allting tillsammans. Vi satt på huk ute på marken för att studera Jehova Guds artistiska känsla, medan vi betraktade de vilda blommorna. Vi gjorde snögubbar. Vi samtalade om mycket djupgående saker och om enfaldiga saker. Vi föll på knä i bön när hon skulle gå och lägga sig, hopkurad i sin myspyjamas mellan mor och mig. Vi besökte äldre och behövande tillsammans. Vi kramade om medvittnen som bodde i avlägsna länder. Vi hade som gäster i vårt hem missionärer och de mest hängivna män och kvinnor, som tjänade Gud i Jesu Kristi fotspår. Vi delade med oss av vår tro, en och samma tro, och vi delade med varandra våra drömmar om paradiset. Hon växte upp till att bli en som älskade människor och som behövde bli älskad av dem.