De anhöriga behöver också hjälp

De som vårdar personer som har drabbats av slaganfall behöver också hjälp för att klara av sin viktiga roll. Var kan de få sådan hjälp? Först och främst i familjekretsen. Alla familjemedlemmar måste ta sin del av ansvaret. Yoshiko berättar hur hennes söner stöttade henne: ”De lyssnade till mina problem som om det var deras egna.” De anhöriga bör skaffa sig all information de kan få för att lära sig att ta hand om den sjuke och förstå förändringarna i hans eller hennes personlighet.

Stöd av familjemedlemmar och vänner

Erikka fick ta del i sjukgymnastik och annan terapi i tre år för att lära sig gå och använda högra handen i stället för sin förlamade vänsterhand. Hon berättar vad som hjälpte henne att klara av den här svåra tiden: ”Det viktigaste var att min man och mina vänner var lojala mot mig. Vetskapen att de fortfarande älskade mig gav mig kraft, och när de uppmuntrade mig att inte ge upp, blev jag sporrad att fortsätta.”

De anhöriga blir således delaktiga i tillfriskningsprocessen. De bör ställa frågor till sjukhuspersonalen och lägga märke till olika slag av träning som kan behöva fortsätta i hemmet för att de framsteg som redan gjorts inte skall spolieras. Deras tålamod, omtänksamhet, förståelse och kärlek skapar en trygg atmosfär i vilken patienten har lättare att lära sig tala och läsa och inhämta andra färdigheter som behövs i det dagliga livet.

John arbetade hårt för att hjälpa sin hustru Ellen med sjukgymnastik och annan träning och försökte att varken vara för pjoskig eller för krävande. Han beskriver familjens bemödanden: ”Vi ville inte låta Ellen försjunka i självömkan. Ibland var vi kanske lite tuffa mot henne, men vi var alltid medvetna om hennes begränsningar och hjälpte till när så behövdes. Hon har blivit ganska känslig, så jag bemödar mig om att inte stressa henne.”

När Ellen började lära sig tala igen med hjälp av en talterapeut, stöttade John henne. Han berättar: ”Att göra saker och ting tillsammans var en källa till uppmuntran, och vi brukade därför läsa Bibeln högt för varandra, vilket bidrog till att förbättra hennes talförmåga. Vi började också så sakteliga ta del i tjänsten på fältet tillsammans, eftersom vi är Jehovas vittnen. På så sätt kunde Ellen dela med sig av det framtidshopp som vi har. Det var i sig själv en form av terapi för henne.” Efter tre år hade Ellen blivit oerhört mycket bättre.

Den uppmuntran och styrka som vänner kan ge bör inte heller underskattas, eftersom detta kan betyda enormt mycket för patientens tillfrisknande. Den medicinska facktidskriften Stroke skriver: ”Ett större mått av socialt stöd har visat sig leda till snabbare tillfrisknande och större framsteg när det gäller funktionsförmågan, även bland patienter som drabbats av allvarliga slaganfall.”

Bernie uppskattade verkligen det stöd som hans vänner gav honom. Han säger: ”Att vänner kommer på besök är oerhört viktigt för tillfrisknandet. En vänlig röst och en förstående inställning ökar kamplusten. Även om man inte behöver tala om sjukdomen hela tiden, är det roligt att få höra att de tycker att man har blivit bättre.” Vad kan vi då göra för att uppmuntra en vän som har drabbats av ett slaganfall? ”Ta med en bukett blommor”, föreslår Bernie, ”eller dela med dig av någon intressant biblisk tanke eller erfarenhet. Det var till stor hjälp för mig.”

Melva, en äldre kvinna som drabbats av ett slaganfall, tyckte att det var uppmuntrande när någon av hennes andliga bröder bad tillsammans med henne. Gilbert rekommenderar också detta och förklarar: ”Att man ber tillsammans med någon visar att man verkligen bryr sig om den personen”, säger han. Peter, som blev synskadad efter slaganfallet, uppskattar när andra förstår hans handikapp och tar sig tid att läsa för honom.

Att hjälpa den sjuke att komma till och från rehabiliteringskliniken är också en uppskattad gest. En annan viktig sak är att se till att patientens hem är så säkert som möjligt. Att falla omkull är ett ständigt hot för den som har problem med balansen. Gilbert uppskattade mycket den hjälp han fick av några vänner, som bland annat satte upp ett handtag på väggen i hans duschrum.

Var förstående!

Humörsvängningar och gråtattacker kan vara besvärande för patienten och dessutom pinsamma för dem som bevittnar dem, eftersom de inte vet hur de skall reagera. Genom att lära sig att visa förståelse kan emellertid vänner och bekanta rädda den sjuke från den isolering som annars skulle kunna bli följden. Gråtattackerna blir i regel mindre vanliga med tiden. Men om tårarna kommer, håll dig då lugn och stanna kvar hos den sjuke och säg sådant som du själv skulle vilja höra om rollerna var ombytta.

Framför allt bör du sträva efter att visa gudaktig kärlek till dem vars sjukdom kanske har förändrat den personlighet du en gång kände. De märker hur du känner det, och det påverkar i sin tur deras känslor för dig. Erikka säger: ”Jag kanske aldrig blir samma människa som jag var förut. Men ingen bör förvänta sig det av någon som drabbats av slaganfall. Släktingar och vänner måste försöka lära sig att älska personen i fråga som han eller hon är. Om de noga studerar hans eller hennes personlighet, kommer de att märka att de flesta positiva egenskaper fortfarande finns kvar.”

Självaktningen är ofta på botten när man inte kan tala eller göra sig förstådd. Genom att ändå försöka tala med den sjuke kan vänner och släktingar bekräfta hans eller hennes egenvärde. Takashi säger: ”Mina innersta tankar och känslor har inte förändrats. Men andra har en tendens att undvika kontakt med mig, eftersom de inte kan föra ett normalt samtal med mig. Det är svårt för mig att ta kontakt med andra, men när någon kommer fram och talar med mig, är det oerhört uppmuntrande och gör mig väldigt, väldigt glad!”

Här följer några tips som kan hjälpa oss att stötta och uppmuntra personer med talsvårigheter:

De flesta slaganfall påverkar inte intellektet. De flesta som överlever ett slaganfall är helt klara i huvudet, även om deras tal kan vara svårt att förstå. Tala därför aldrig till dem på ett nedlåtande eller barnsligt sätt. Behandla dem med värdighet och respekt.

Lyssna tålmodigt. Den sjuke kanske behöver tid på sig för att samla sina tankar eller formulera ett ord, ett uttryck eller en mening. En god lyssnare har inte bråttom.

Låtsas inte att du förstår, om du inte gör det. Säg vänligt: ”Jag är ledsen, men jag förstår inte riktigt. Vi kan försöka igen lite senare.”

Tala långsamt och tydligt med normal röststyrka.

Använd korta meningar och välbekanta ord.

Använd frågor som kan besvaras med ja eller nej, och uppmuntra dem att svara. Tänk på att de kanske inte förstår dina ord.

Begränsa bakgrundsljudet.