Hur erkännanden fyller ett grundläggande mänskligt behov
ETT uppriktigt ”Bra gjort!”, ”Vad fint!” eller ”Du gjorde ditt bästa; vi är stolta över dig” gör mycket för att höja självkänslan, speciellt om det kommer från någon man respekterar. Människor mår bra av att få erkännande och beröm. De gör bättre ifrån sig och blir lyckligare. Ja, ett välförtjänt erkännande är lika viktigt för sinnet och hjärtat som hälsosam mat är för kroppen.
En ordbok definierar erkännande som ”det att godta en individ som förtjänt av beaktande eller uppmärksamhet” och ”speciell uppskattning eller uppmärksamhet”. Det är nära besläktat med respekt, känslan av högaktning, som inbegriper en förnuftig värdering av en människa och det mått av erkännande hon förtjänar.
Ett grundläggande behov
Att man ger beröm när det finns fog för det är förnuftigt och inte mer än rätt. Jesus gav mönstret i sin liknelse om slavarna, vilkas herre anförtrodde dem sina tillhörigheter. När slavarnas herre uttryckte sin erkänsla för att hans tillgångar hade förvaltats på rätt sätt, sade han: ”Bra gjort, gode och trogne slav!” (Matteus 25:19—23) Men mycket ofta glömmer man att visa sådan välförtjänt artighet. Ger man inget erkännande, hämmar man entusiasmen och initiativförmågan. Iona uttrycker det så här: ”Att få ett erkännande gör att man känner att man behövs, att man är önskad och uppskattad. ... Det ger initiativkraft. Om man blir förbisedd, känner man sig nedslagen och sviken.” Patrick tillägger: ”Då är det svårt att hålla kvaliteten och effektiviteten på en hög nivå.” Så nog är det viktigt att vi lär oss hur och när man bör ge erkännanden. Vi har alla ett behov av att känna den trygghet som kommer av att man vet att man är accepterad. Det är ett grundläggande mänskligt behov.
Ett berömmande ord, utökat ansvar eller en materiell gåva stimulerar människor att fortsätta att göra sitt bästa. Så är det vare sig man är förälder, äkta man, hustru, barn, församlingsmedlem eller tillsyningsman. ”När jag får ett erkännande, känner jag mig glad. Jag känner att jag behövs och får en önskan att göra bättre ifrån mig”, säger Margaret. Andrew instämmer och säger: ”Jag blir upplivad, och det stimulerar mig att arbeta ännu hårdare.” Att ge någon ett erkännande och visa respekt kräver emellertid att man tänker sig för och visar gott omdöme.
Följ Jehovas exempel i fråga om att ge erkännanden
Det främsta exemplet när det gäller att erkänna andras värde är Jehova Gud. Han visar sin erkänsla mot dem som är förtjänta av erkännande. Han uppmärksammade sådana män som Abel, Enok och Noa. (1 Moseboken 4:4; 6:8; Judas, vers 14) Jehova gav David ett erkännande för hans enastående trohet. (2 Samuelsboken 7:16) Samuel, som i många år ärade Jehova som profet, blev i sin tur ärad av Gud. Han besvarade snabbt Samuels bön om hjälp att besegra filistéerna. (1 Samuelsboken 7:7—13) Skulle inte du känna dig ärad om du fick ett sådant erkännande av Gud?
Tacksamhet och uppskattning är nära förknippade med erkännande. Bibeln uppmanar oss att visa oss ”tacksamma” för det som görs för vår skull. (Kolosserna 3:15; 1 Thessalonikerna 5:18) Även om detta speciellt avser tacksamhet mot Jehova, gäller det också i dagliga angelägenheter i livet. Aposteln Paulus förstod detta. Han gav Febe erkännandet att hon var ”en försvarare för många” och Prisca och Aquila att de hade ”vågat sin egen hals” för hans och andras skull. (Romarna 16:1—4) Föreställ dig hur de måste ha känt det, när de blev föremål för så öppet uttryckt tacksamhet. Det var också bra för Paulus att få känna lyckan av att ge erkännande, ära och uppmuntran. Också vi kan efterlikna Jehova och hans uppskattande tillbedjare genom att visa tillbörlig erkänsla mot dem som är förtjänta av det. — Apostlagärningarna 20:35.
Erkännande i familjekretsen
”Ett litet erkännande betyder mycket för att göra livet njutbart”, säger Mitchell, som är äkta man och kristen äldste. ”Det fördjupar tillgivenheten för den som ger erkännandet, troligtvis för alltid.” En kristen äkta man, till exempel, bär på en tung ansvarsbörda och fattar viktiga beslut som inbegriper familjens välfärd. Han måste sörja för familjens andliga, materiella och känslomässiga behov. (1 Timoteus 5:8) När han får tillbörlig erkänsla för sitt gudagivna uppdrag som familjeöverhuvud och när hans hustru visar honom ”djup respekt”, känner han sig givetvis mycket tacksam. — Efesierna 5:33.
En husmors arbete, som utförs i det tysta, får inte förbises. Enligt det moderna synsättet kanske man många gånger nedvärderar detta arbete och berövar det dess dignitet och värde. Likväl behagar det Gud. (Titus 2:4, 5) Något som verkligen är vederkvickande är när en äkta man med gott omdöme berömmer sin hustru, särskilt inom alla de områden i livet där hon utmärker sig, och ger henne sådant erkännande under sitt ledarskap. (Ordspråken 31:28) Rowena säger om sin man: ”När han visar erkänsla för det jag gör, tycker jag att det är lättare att underordna mig honom och att ära och respektera honom.”
Den amerikanske pedagogen Christian Bovee sade en gång: ”Välbetänkt beröm är för barn vad solen är för blommor.” Ja, till och med ett mycket litet barn behöver hela tiden försäkras om att det är en värderad familjemedlem. Under de formbara tonåren, när ett barn genomgår fysiska förändringar och fylls av nya känslor, ökar medvetenheten om det egna utseendet och längtan efter självständighet och erkännande. Speciellt då behöver tonåringen känna sig älskad av sina föräldrar och bli behandlad med förståelse och mänsklig omtanke. Åldrande föräldrar och far- och morföräldrar behöver likaså försäkras om att de fortfarande behövs och är älskade, att de inte kastats bort ”i ålderdomens tid”. (Psalm 71:9; 3 Moseboken 19:32; Ordspråken 23:22) Att man på tillbörligt sätt tillgodoser behovet av erkännande medför ökad lycka och framgång för familjekretsen.
Erkännande i den kristna församlingen
Det ligger ett oskattbart värde i att uppodla ett uppriktigt intresse för andra i den kristna församlingen och villigt ge uttryck åt uppskattning av det de gör och av deras ansträngningar. Kristna äldste bör ta ledningen genom att uttrycka erkänsla för andras prestationer och ansträngningar i församlingen. ”Det var inte förrän jag fått flera herdebesök som jag insåg hur mycket de gav i form av uppmuntran, glädje och lycka”, sade Margaret. ”Jag insåg vad man går miste om när man inte får något allmänt erkännande.” Det finns alltså goda skäl att visa äkta, kärleksfullt personligt intresse för alla i församlingen. Ge dem ett erkännande för det fina arbete de utför. Var frikostig med beröm och uppmuntran. I många församlingar finns det ensamstående föräldrar som arbetar hårt med att ingjuta andliga värderingar hos sina barn. Sådana förtjänar särskilt beröm. Framhåll de positiva sidorna i stället för de negativa. Låt andra få se att du känner broderlig tillgivenhet för dem. Låt dem få se att du bryr dig om dem. På det sättet arbetar kärleksfulla tillsyningsmän med att bygga upp församlingen. (2 Korinthierna 10:8) Enskilda medlemmar besvarar detta genom att respektera och ge välförtjänt erkännande åt trogna kristna som arbetar hårt för deras skull. — 1 Timoteus 5:17; Hebréerna 13:17.
Men det finns en annan aspekt på, eller sida av, detta ämne. Önskan att få erkännande är onekligen mycket stark. På Jesu tid blev denna önskan något som de religiösa ledarna gjorde till sitt främsta mål. Jesus blev tvungen att korrigera sina lärjungars felaktiga syn på detta. (Markus 9:33—37; Lukas 20:46) Som kristen måste man vara resonlig och balanserad. Om man inte lägger band på sin önskan att få erkännande, kan man äventyra sin andlighet. (Jakob 3:14—16) Hur tragiskt skulle det till exempel inte vara, om en äldste blev högmodig och började kräva att andra skulle acceptera hans egen överdrivna uppfattning om sig själv! — Romarna 12:3.
Aposteln Paulus gav medkristna i Rom det visa rådet: ”Ha i broderlig kärlek öm tillgivenhet för varandra. Ta ledningen i att bevisa varandra ära.” (Romarna 12:10) Dessa ord gäller i allra högsta grad kristna äldste, som vid alla tider och tillfällen måste erkänna Kristus som huvudet för församlingen. De visar att de underordnar sig Kristi myndighets högra hand när de söker hans vägledning genom den heliga anden, Bibelns principer och den ledning som ges av ”den trogne och omdömesgille slavens” styrande krets. — Matteus 24:45—47; se Uppenbarelseboken 1:16, 20; 2:1.
När de äldste har möten och ber om Jehovas vägledning för att kunna vara herdar för Guds hjord, kommer de således att sträva efter att fatta kloka beslut som är grundade på Bibeln. Kristen blygsamhet, saktmodighet och ödmjukhet kommer att hindra att någon äldste försöker upphöja sig själv, dominera över sina bröder och tvinga på andra sina åsikter vid dessa möten. (Matteus 20:25—27; Kolosserna 3:12) Närhelst det är möjligt gör äldstekretsens ordförande väl i att på förhand be medäldste komma med tankar och förslag och sedan dela ut en dagordning i förväg så att man får tid att under bön noga tänka över varje punkt på dagordningen. Under äldstemötet skall han inte försöka diktera de andra äldstebrödernas åsikter, utan i stället uppmuntra dem att med ett ”fritt och öppet tal” yttra sig om de angelägenheter som dryftas. (1 Timoteus 3:13) Medäldste bör å sin sida lyssna noggrant på varandras yttranden och villigt dra nytta av den insikt som äldste med många års kristen erfarenhet har. — 2 Moseboken 18:21, 22.
Tillsyningsmännen förstår emellertid att Kristus kan bruka vilken som helst av bröderna i äldstekretsen till att framföra de bibliska principer som behövs för att ta itu med en situation eller fatta ett viktigt beslut. Det kommer att råda en god atmosfär inom äldstekretsen, när varje äldste får tillbörligt erkännande för det han bidrar med när det gäller att sörja för församlingens andliga intressen. — Apostlagärningarna 15:6—15; Filipperna 2:19, 20.
Arbeta på att ge och vinna välförtjänt erkännande
Erkännanden bygger upp. De är uppmuntrande och fördjupar tillgivenheten. ”Även om vi inte tycker att vi är något speciellt”, säger Mary, ”behöver vi uppmuntran för vårt egenvärde.” Visa uppriktig erkänsla för andras dagliga ansträngningar. Gör du det blir livet mycket mer givande och trevligt för dem. Föräldrar, barn, tillsyningsmän och medlemmar av den kristna församlingen — ni kan vinna andras erkännande genom ert sätt att tala och handla. Bibeln talar i gynnsamma ordalag om flitiga, blygsamma och ödmjuka människor. (Ordspråken 11:2; 29:23; Hebréerna 6:1—12) Lär dig att tacksamt erkänna andras värde. Ta hänsyn till andras känslor när du samarbetar med dem. Aposteln Petrus gav denna förmaning: ”Ni [skall] alla vara likasinnade, visa medkänsla, ha broderlig tillgivenhet, vara ömt medlidsamma, ödmjuka i sinnet.” (1 Petrus 3:8) Detta kräver att du ger andra erkännande och på så sätt fyller ett grundläggande mänskligt behov.