EN MAN i New York berättar: ”Min son Jonathan var och hälsade på några vänner, som bodde någon mil längre bort. Min hustru, Valentina, tyckte inte om att han åkte dit. Hon var alltid så nervös för trafiken. Men han tyckte så mycket om elektronik, och hans vänner hade en verkstad där han kunde få praktisk övning. Jag var hemma i vår bostad på västra Manhattan i New York, och min hustru var på besök hos sin släkt på Puerto Rico. ’Jonathan är snart tillbaka’, tänkte jag. Då ringde det på dörren. ’Det är säkert han’, tänkte jag, men det var det inte. Det var i stället polis och ambulanspersonal. ’Känner ni igen det här körkortet?’ frågade polisen. ’Ja, det är min son Jonathans.’ ’Vi har tyvärr tråkiga nyheter. Det har inträffat en olycka, och ... er son, ... er son har blivit dödad.’ Min första reaktion var: ’Det kan inte vara sant!’ Denna hemska händelse tillfogade oss ett hjärtesår som, trots att det nu är flera år sedan, ännu inte är läkt.”

En far i Barcelona i Spanien skriver: ”Vi var en lycklig familj i 1960-talets Spanien. Det var María, min hustru, och våra tre barn, David, Paquito och Isabel, som var 13, 11 och 9 år.

En dag i mars 1963 kom Paquito hem från skolan och klagade över att han hade så ont i huvudet. Vi undrade vad det kunde bero på — men vi behövde inte undra länge. Tre timmar senare var han död. En hjärnblödning hade utsläckt hans liv.

Det är nu över 30 år sedan Paquito dog. Men än i denna dag känns saknaden svår. Föräldrar kan aldrig förlora ett barn utan att känna det som om de har förlorat en bit av sig själva — oavsett hur lång tid som förflutit eller hur många andra barn de kan ha.”

Dessa två erfarenheter, där föräldrar har förlorat ett barn, belyser vilket djupt och varaktigt sår det blir, när ett barn dör. Hur sanna är inte den läkares ord som skrev: ”Ett barns död är vanligtvis mer tragisk och traumatisk än en äldre persons död, därför att ett barn är den sista medlemmen i en familj som man väntar sig skall dö. ... Ett barns död representerar förlusten av framtida drömmar, relationer [son, sonhustru och barnbarn] och erfarenheter ... som man ännu inte har haft.” Och denna känsla av djup förlust kan också gälla varje kvinna som har mist en baby genom missfall.

En hustru vars man har dött förklarar: ”Min man, Russell, hade tjänstgjort som sjukvårdare i Stillahavsområdet under andra världskriget, och han hade bevittnat och överlevt många hemska strider. Han hade återvänt till USA och till ett lugnare liv. Senare tjänade han som förkunnare av Guds ord. I början av sextioårsåldern började han få hjärtbesvär. Han försökte leva ett aktivt liv. Så en dag i juli 1988 drabbades han av en svår hjärtattack och dog. Hans död var ett förkrossande slag. Jag fick aldrig ens säga farväl. Han var inte bara min man, utan han var också min bäste vän. Vi hade levt tillsammans i 40 år. Nu verkade det som om jag måste möta en speciell ensamhet.”

Detta är bara några av de tusentals tragedier som dagligen drabbar familjer jorden utöver. Den kristne skribenten Paulus kallade döden för ”den siste fienden”, och de flesta sörjande, som förlorat ett barn, sin man, sin hustru, en förälder eller en vän i döden, instämmer säkert i detta att döden är en fiende. Den första naturliga reaktionen på den hemska nyheten kan ofta vara förnekande: ”Det kan inte vara sant! Jag tror det inte!” Andra reaktioner följer ofta, som vi skall se. — 1 Korinthierna 15:25, 26.

Men låt oss, innan vi begrundar känslorna av sorg, besvara några viktiga frågor. Innebär döden slutet för den personen? Finns det något hopp om att vi återigen kan få träffa våra nära och kära?

Det finns ett verkligt hopp

Bibelskribenten Paulus erbjöd ett hopp om befrielse från denne ”siste fiende”, döden, när han skrev: ”Döden [skall] göras till intet.” ”Den siste fienden som förintas är döden.” (1 Korinthierna 15:26, 1981) Hur kunde Paulus vara så säker på det? Jo, därför att han hade blivit undervisad av en som hade uppväckts från de döda, nämligen Jesus Kristus. (Apostlagärningarna 9:3—19) Det var också därför som Paulus kunde skriva: ”Eftersom döden är genom en människa [Adam], är också de dödas uppståndelse genom en människa [Jesus Kristus]. Ty alldeles som alla dör i Adam, så skall också alla göras levande i Kristus.” — 1 Korinthierna 15:21, 22.

Jesus blev mycket bedrövad, när han mötte en änka från Nain och såg hennes döde son. Den bibliska berättelsen lyder: ”När han [Jesus] närmade sig stadsporten [till Nain], se! då bars det ut en död, sin mors enfödde son. Dessutom var hon änka. En ansenlig mängd folk från staden var också med henne. Och när Herren fick se henne, greps han av medlidande med henne, och han sade till henne: ’Sluta upp med att gråta.’ Därmed gick han fram och rörde vid båren, och bärarna stannade, och han sade: ’Unge man, jag säger dig: Stig upp!’ Och den döde satte sig upp och började tala, och han gav honom åt hans mor. Nu grep fruktan dem alla, och de började ge ära åt Gud och sade: ’En stor profet har rests upp bland oss’, och: ’Gud har vänt sin uppmärksamhet till sitt folk.’” Lägg märke till hur Jesus greps av sådant medlidande att han uppväckte änkans son! Tänk dig in i vad detta förebådar för framtiden! — Lukas 7:12—16.

Där inför ögonvittnen utförde Jesus en oförglömlig gärning genom att uppväcka den döde. Redan någon tid före denna händelse hade Jesus förutsagt att det skulle bli en uppståndelse, en återställelse till liv här på jorden under ”en ny himmel”, och denna händelse var ett bevis på att detta skulle bli verklighet. Vid det tillfället sade Jesus: ”Förundra er inte över detta, därför att den stund kommer, i vilken alla som är i minnesgravarna skall höra hans röst och komma ut.” — Uppenbarelseboken 21:1, 3, 4; Johannes 5:28, 29; 2 Petrus 3:13.

Petrus och några andra av de 12, som hade följt med Jesus på hans färder, blev också ögonvittnen till att en person hade uppväckts, när de fick höra den uppväckte Jesus tala vid Galileens hav. Berättelsen lyder: ”Jesus sade till dem: ’Kom, ät er frukost.’ Ingen av lärjungarna hade mod att fråga honom: ’Vem är du?’ eftersom de visste att det var Herren. Jesus kom och tog brödet och gav det åt dem, och fisken likaså. Detta var nu tredje gången som Jesus visade sig för lärjungarna sedan han hade blivit uppväckt från de döda.” — Johannes 21:12—14.

Därför kunde Petrus skriva med absolut övertygelse: ”Välsignad vare vår Herre Jesu Kristi Gud och Fader; i överensstämmelse med sin stora barmhärtighet har han nämligen gett oss en ny födelse till ett levande hopp genom Jesu Kristi uppståndelse från de döda.” — 1 Petrus 1:3.

Aposteln Paulus uttryckte sitt säkra hopp, när han sade: ”Jag tror allt som är framställt i Lagen och skrivet i Profeterna; och jag har ett hopp till Gud, vilket också dessa män själva hyser, att det skall komma att bli en uppståndelse för både de rättfärdiga och de orättfärdiga.” — Apostlagärningarna 24:14, 15.

Miljontals människor kan därför ha det säkra hoppet att under mycket annorlunda förhållanden åter få träffa sina nära och kära här på jorden. Hur kommer dessa förhållanden att bli? I det sista avsnittet i den här broschyren skall vi under rubriken ”Ett säkert hopp för de döda” ta upp ytterligare detaljer, när det gäller vårt på Bibeln grundade hopp för våra nära och kära som dött.

Men låt oss först begrunda några frågor som du kan ha, om du sörjer över att du har förlorat någon kär anförvant i döden: Är det normalt att sörja så här? Hur kan jag leva med min sorg? Vad kan andra göra för att hjälpa mig att klara av den? Hur kan jag hjälpa andra som sörjer? Och först och främst: Vad säger Bibeln om ett säkert hopp för de döda? Kommer jag någonsin att få träffa mina nära och kära igen? Och var då i så fall?

EN SÖRJANDE person skriver: ”Som barn i England fick jag lära mig att inte offentligt visa mina känslor. Jag minns hur min far, en före detta militär, med hopbitna tänder sade åt mig: ’Gråt inte!’, när något hade fått mig att bli ledsen. Och jag kan inte komma ihåg att min mor någonsin kysste eller kramade någon av oss barn (vi var fyra stycken). Jag var 56 år, när jag såg min far dö, och jag kände en oerhörd saknad. Men först kunde jag inte gråta.”

I vissa kulturer ger människor öppet uttryck åt sina känslor. Antingen de är glada eller ledsna, så vet andra hur de känner sig. Men i andra delar av världen, särskilt i Nordeuropa och Storbritannien, har människor och i synnerhet män blivit formade till att verka oberörda och att dölja och undertrycka sina känslor och inte visa dem öppet. Men när man har förlorat en kär anförvant i döden, är det då på något sätt fel att ge uttryck åt sina känslor? Vad säger Bibeln?

Exempel i Bibeln på sådana som grät

Bibeln skrevs av hebréer i östra Medelhavsområdet, och de var uttrycksfulla människor. Den innehåller många exempel på personer som öppet visade sin sorg. Kung David sörjde sin mördade son Amnons död. Ja, han grät faktiskt ”med mycket häftig gråt”. (2 Samuelsboken 13:28—39) Han sörjde även sin svekfulle son Absaloms död, hans som hade försökt tillvälla sig kungamakten. Bibelns berättelse lyder: ”Då blev kungen [David] upprörd och gick upp till takkammaren över portgången och brast i gråt; och detta är vad han sade medan han gick: ’Min son Absalom, min son, min son Absalom! O att jag hade fått dö, jag själv, i stället för dig, Absalom, min son, min son!’” (2 Samuelsboken 18:33) David sörjde som vilken som helst normal far. Och hur många gånger har inte föräldrar önskat att de hade kunnat dö i sina barns ställe! Det verkar så onaturligt att ett barn dör före en förälder.

Hur reagerade Jesus på sin vän Lasarus’ död? Han grät när han närmade sig graven. (Johannes 11:30—38) Och längre fram grät Maria Magdalena, när hon närmade sig Jesu gravkammare. (Johannes 20:11—16) Det är sant att en kristen som har insikt i Bibelns hopp om en uppståndelse inte är otröstlig i sin sorg, som somliga är som inte har någon klar biblisk grund för sin tro angående de dödas tillstånd. Men även med hoppet om uppståndelsen känner en sann kristen som en människa med normala känslor verklig sorg och saknad, när någon kär anförvant dött. — 1 Thessalonikerna 4:13, 14.

Att gråta eller inte gråta

Hur är det då med reaktionerna i våra dagar? Tycker du att det är svårt eller genant att visa dina känslor? Vad rekommenderar rådgivare? Deras moderna uppfattningar är ofta bara ett eko av Bibelns urgamla inspirerade vishet. De säger att vi skall ge uttryck åt vår sorg och inte förtränga den. Detta påminner oss om sådana forntida trogna män som Job, David och Jeremia, vilkas uttryck för sorg vi finner i Bibeln. De undertryckte verkligen inte sina känslor. Det är alltså inte förståndigt att isolera sig från andra människor. (Ordspråken 18:1) Sorgen tar sig naturligtvis olika uttryck i olika kulturer, något som också hänger samman med de gängse religiösa trosuppfattningarna.a

Hur är det då om det känns som om du skulle vilja gråta? Det är en del av den mänskliga naturen att gråta. Tänk återigen på det tillfälle då Lasarus hade dött och då Jesus ”suckade ... i anden” och ”brast i tårar”. (Johannes 11:33, 35) Han visade därigenom att det är en normal reaktion att gråta, när en kär anförvant dör.

Den tanken stöds av hur det var i fallet med Anne, en mor som förlorat sin baby, Rachel, på grund av plötslig spädbarnsdöd. Hennes man sade: ”Det överraskande var att varken Anne eller jag grät vid begravningen. Alla andra grät.” Annes reaktion på detta var: ”Det är sant, men jag hade redan gråtit mycket för oss båda. Jag tror inte att jag riktigt fattade vad som hade hänt förrän en dag ett par veckor efter tragedin, då jag var ensam hemma. Jag grät hela dagen. Men jag tror att det hjälpte mig. Jag kände mig bättre efteråt. Jag måste få sörja mitt lilla barn. Jag tror verkligen att man bör låta sörjande personer få gråta. Det kan vara naturligt för andra att säga: ’Gråt inte’, men det är inte till någon verklig hjälp.”

Hur somliga reagerar

Hur har somliga reagerat, när de blir förtvivlade på grund av att de förlorat någon som de älskat i döden? Tänk till exempel på Juanita. Hon vet hur det känns att förlora ett barn. Hon hade haft fem missfall. Nu väntade hon barn igen. När hon råkade ut för en bilolycka och fick föras till sjukhus, var hon därför, förståeligt nog, orolig. Två veckor senare fick hon värkar — alldeles för tidigt. Kort därefter föddes lilla Vanessa, och hon vägde knappt ett kilo. Juanita erinrar sig: ”Jag var så begeistrad. Äntligen var jag mamma!”

Men hennes lycka blev kortvarig. Fyra dagar senare dog Vanessa. Juanita säger: ”Jag kände en sådan tomhet. Mitt moderskap hade tagits ifrån mig. Jag kände mig ofullständig. Det kändes så svårt att komma hem till det rum som vi hade gjort i ordning till Vanessa och att titta på de små tröjorna som jag hade köpt åt henne. Jag återupplevde hennes födelse i ett par månader. Jag ville inte ha något med någon att göra.”

En extrem reaktion? Det kan vara svårt för andra att förstå, men de som i likhet med Juanita själva har upplevt detta förklarar att de sörjde sitt nyfödda barn precis som de skulle ha sörjt någon som levt en längre tid. De säger att ett barn är älskat av sina föräldrar långt innan det föds. Det är en särskild bindning till modern. Om detta lilla barn dör, känner modern att en verklig person har dött. Och detta är något som andra måste förstå.

Hur vrede och skuld kan påverka dig

En annan mor berättar hur hon kände det, när man berättade för henne att hennes sexårige son plötsligt hade dött på grund av ett medfött hjärtfel. ”Jag upplevde en lång rad olika reaktioner — känsloförlamning, tvivel, skuld och vrede mot min man och mot läkaren för att de inte hade insett hur allvarligt hans tillstånd var.”

Vrede kan vara ett annat tecken på sorg. Man kan känna vrede mot läkare och sjuksköterskor och tycka att de borde ha gjort mer för den avlidne. Man kan också bli förargad på vänner och släktingar som kan tyckas säga eller göra fel saker. Somliga känner sig förbittrade på den döde för att denne försummat sin hälsa. Stella erinrar sig: ”Jag minns att jag blev arg på min man, därför att jag visste att det kunde ha varit annorlunda. Han hade varit mycket sjuk, men han hade inte brytt sig om läkarnas varningar.” Ibland kan man också känna sig förbittrad på den döde på grund av den börda som hans eller hennes död medför för den efterlevande.

Somliga kan känna skuldkänslor på grund av sin vrede, det vill säga de dömer sig själva för att de känner sig förbittrade. Andra klandrar sig själva för sin älskades död. ”Han skulle aldrig ha dött”, intalar de sig själva, ”om jag bara hade fått honom att gå till doktorn tidigare” eller ”fått honom att gå till en annan doktor” eller ”fått honom att ta bättre vård om sin hälsa”.

För andra sträcker sig skuldkänslorna ännu längre, i synnerhet om den de älskat dött plötsligt, oväntat. De börjar tänka på alla de gånger de blivit arga på den som nu är död eller hade grälat med honom. Eller också kanske de tycker att de verkligen inte uppfört sig som de borde ha gjort mot den avlidne.

Många mödrars utdragna sorgearbete bekräftar det som många experter säger, nämligen att förlusten av ett barn lämnar ett bestående tomrum i föräldrarnas liv, i synnerhet för modern.

När man förlorar en make eller maka

En äkta hälfts död är ett annat slag av trauma, i synnerhet om båda har levt ett mycket aktivt liv tillsammans. Det kan innebära slutet på hela deras gemensamma livsstil av resor, arbete, nöjen och ömsesidigt beroende.

Eunice förklarar vad som hände, när hennes man plötsligt dog i hjärtattack. ”Under den första veckan var jag i ett tillstånd av känsloförlamning, som om jag hade upphört att fungera. Jag kunde inte ens smaka eller lukta. Men mitt sinne för logik fortsatte att fungera på ett fristående sätt. På grund av att jag hade varit med min man, när de försökte göra hans tillstånd stabilt genom att använda hjärt-lungräddning och medicinering, drabbades jag inte av de vanliga förnekande symptomen. Men jag hade en intensiv känsla av frustrering, som om jag bevittnade hur en bil for över ett stup utan att jag kunde göra något för att hindra det.”

Grät hon? ”Det är klart att jag gjorde, i synnerhet när jag läste de hundratals korten av deltagande, som jag fick. Jag grät med vart och ett. Det hjälpte mig att möta resten av dagen. Men inget kunde hjälpa, när man gång på gång frågade mig hur jag kände det. Det är klart att jag var förtvivlad.”

Vad var det som hjälpte Eunice att genomleva sin sorg? ”Utan att jag insåg det, fattade jag omedvetet beslutet att leva vidare”, säger hon. ”Men jag plågas fortfarande, när jag påminner mig att min man, som älskade livet så mycket, inte är här för att glädja sig åt det.”

”Låt inte andra diktera ...”

Författarna till boken Leavetaking—When and How to Say Goodbye ger rådet: ”Låt inte andra diktera hur du bör handla och känna det. Sorgearbetet fungerar inte lika för alla. Andra kan tycka — och låta dig veta att de tycker — att du sörjer för mycket eller att du inte sörjer tillräckligt. Förlåt dem och glöm det. Genom att du försöker tvinga in dig själv i en mall som skapats av andra eller av samhället som helhet, hämmar du din utveckling mot återställd känslomässig hälsa.”

Människor tar naturligtvis itu med sin sorg på olika sätt. Vi menar inte att det ena sättet nödvändigtvis är bättre än det andra för varje person. Men faran uppstår när sorgearbetet stannar av, när den sörjande inte kan förlika sig med den faktiska situationen. En sådan person kan behöva hjälp från medlidsamma vänner. Bibeln säger: ”En sann kamrat älskar alltid och är en broder som föds för tider av trångmål.” Var därför inte rädd att söka hjälp, att tala ut och att gråta. — Ordspråken 17:17.

Sorg är en normal reaktion vid ett dödsfall, och det är inte fel att sörja så att andra ser det. Men ytterligare frågor behöver besvaras: ”Hur kan jag leva med min sorg? Är det normalt att uppleva känslor av skuld och vrede? Hur skall jag hantera dessa reaktioner? Vad kan hjälpa mig att uthärda förlusten och sorgen?” Följande del kommer att besvara dessa och andra frågor.

”JAG kände mycket stark press på mig att hålla inne med mina känslor”, förklarar Mike, när han tänker tillbaka på sin fars död. För Mike var det manligt att undertrycka sin sorg. Men senare insåg han att han hade fel, och när en av Mikes vänner förlorade sin farfar, visste Mike vad han skulle göra. Han säger: ”För några år sedan skulle jag bara ha klappat honom på axeln och sagt: ’Uppför dig som en man.’ Men nu rörde jag vid hans arm och sade: ’Känn det du måste känna. Det kommer att hjälpa dig att klara av det. Om du vill att jag skall gå, så går jag. Om du vill att jag skall stanna, så stannar jag. Men var inte rädd för att visa dina känslor.’”

När MaryAnnes man dog, kände hon också pressen att lägga band på sina känslor. ”Jag bekymrade mig så mycket om att vara ett fint föredöme för andra”, berättar hon, ”att jag inte tillät mig själv att visa normala känslor. Men så småningom förstod jag att jag inte blev hjälpt av att försöka vara en stöttepelare för andra. Jag började analysera min situation och sade till mig själv: ’Gråt om du måste gråta. Försök inte att vara alltför stark. Ge utlopp åt dina känslor, så att du kommer över det.’”

Både Mike och MaryAnne ger därför rådet: Tillåt dig att sörja! Och de har rätt. Varför det? Jo, därför att sorgen är ett nödvändigt utlopp för känslorna. Att man ger känslorna utlopp kan lätta på den press man befinner sig under. Naturliga känsloyttringar kan, i förening med förståelse och lämplig information, hjälpa en att få ett rätt perspektiv på sina känslor.

Alla människor ger naturligtvis inte uttryck åt sin sorg på samma sätt. Det finns också olika faktorer som kan inverka på de efterlevandes känslomässiga reaktioner, till exempel om dödsfallet inträffade plötsligt eller om det kom efter en lång tids sjukdom. Men en sak tycks vara säker: Att undertrycka sina känslor kan vara skadligt i både fysiskt och känslomässigt avseende. Det är mycket hälsosammare att ge utlopp åt sin sorg. Hur då? Bibeln innehåller en del praktiska råd.

Att ge utlopp åt sin sorg — på vilket sätt?

Att tala kan vara en bra hjälp. Så här sade den forntida patriarken Job efter det att hans tio barn hade dött och några andra personliga tragedier hade inträffat: ”Min själ känner sannerligen vämjelse över mitt liv. Jag skall ge utlopp åt [hebreiska: ”släppa lös”] mitt bekymmer över mig själv. Jag skall tala i min själs bitterhet!” (Job 1:2, 18, 19; 10:1) Job kunde inte längre lägga band på sin oro. Han måste få ge utlopp åt den; han måste få ”tala”. På liknande sätt skrev den engelske dramatikern Shakespeare i Macbeth: ”Ge sorgen ord; en tyst förtvivlan viskar blott till det övertyngda hjärtat: ’brist!’”

Att få tala om dina känslor med ”en sann kamrat” som lyssnar med tålamod och medkänsla kan därför skänka en viss lättnad. (Ordspråken 17:17) Att man får klä sina erfarenheter och känslor i ord gör det ofta lättare att förstå dem och hantera dem. Och om den som lyssnar själv har förlorat en kär anförvant i döden och kunnat hantera sin sorg, kanske du kan få några praktiska råd om hur du också kan klara av din situation. En mor vars barn hade dött förklarade varför det hjälpte henne att få tala med en annan kvinna, som hade ställts inför en liknande förlust: ”Jag blev mycket styrkt av att veta att någon annan hade gått igenom samma sak och välbehållen hade kommit igenom det hela och fortfarande var vid liv och återigen hade funnit en viss ordning i sitt liv.”

Men tänk om du inte tycker om att tala om dina känslor? Efter Sauls och Jonatans död skrev David en mycket känslosam klagosång i vilken han utgöt sin sorg. Denna sorgesång blev till sist en del av bibelboken Andra Samuelsboken. (2 Samuelsboken 1:17—27; 2 Krönikeboken 35:25) På liknande sätt finner en del det lättare att uttrycka sig i skrift. En änka berättade att hon brukade skriva ner sina känslor och några dagar senare läsa det hon hade skrivit. Hon tyckte att detta var ett bra sätt att få utlopp för sina känslor.

Att man delger andra sina känslor, antingen det sker genom tal eller skrift, kan hjälpa en att få utlopp för sin sorg. Det kan också bidra till att undanröja missuppfattningar. En sörjande mor förklarar: ”Vi hörde talas om andra par som skildes efter det att de förlorat ett barn, och vi ville inte att detta skulle hända oss. Varje gång vi blev arga och ville kasta skulden på varandra, brukade vi därför resonera igenom saken tillsammans. Jag tycker verkligen att vi kom varandra närmare genom att göra detta.” Att du låter dina känslor bli kända kan således hjälpa dig att förstå att även om ni delar samma förlust, så kan de andra sörja annorlunda — i sin egen takt och på sitt eget sätt.

Att gråta är något annat som kan hjälpa en att få utlopp för sin sorg. Det finns ”en tid att gråta”, säger Bibeln. (Predikaren 3:1, 4) Att någon vi älskar dör medför helt visst en sådan tid. Att fälla tårar av sorg verkar vara en nödvändig del av läkningsprocessen.

En ung kvinna förklarar hur hon fick hjälp av en nära vän att klara av situationen, när hennes mor hade dött. Hon berättar: ”Min vän fanns alltid till hands när jag behövde henne. Hon grät med mig. Hon talade med mig. Jag kunde visa mina känslor helt öppet, och detta var mycket viktigt för mig. Jag behövde inte känna mig förlägen över att jag grät.” (Se Romarna 12:15.) Du bör inte heller skämmas för dina tårar. Som vi har sett är Bibeln fylld av exempel på trons män och kvinnor — inbegripet Jesus Kristus — vilka öppet fällde tårar av sorg utan att fördenskull känna sig märkbart besvärade. — 1 Moseboken 50:3; 2 Samuelsboken 1:11, 12; Johannes 11:33, 35.

Du kan finna att dina känslor under någon tid kan vara rätt oberäkneliga. Tårarna kan börja rinna utan större förvarning. En änka fann att hon kunde brista i gråt, när hon handlade på ett snabbköp (något som hon ofta hade gjort tillsammans med sin man), i synnerhet när hon av gammal vana sträckte sig efter sådana matvaror som hennes man hade tyckt om. Ha tålamod med dig själv. Och tyck inte att du måste hålla tillbaka tårarna. Kom ihåg att de är en naturlig och nödvändig del av sörjandet.

Att övervinna skuldkänslor

Som vi redan har lagt märke till får somliga skuldkänslor, när de har förlorat en kär anförvant i döden. Detta kan vara en förklaring till den trogne mannen Jakobs intensiva sorg, när man hade fått honom att tro att hans son Josef hade dödats av ”ett argsint vilt djur”. Jakob hade själv sänt i väg Josef för att se hur det stod till med Josefs bröder. Jakob plågades därför antagligen av skuldkänslor. Han tänkte kanske: ”Varför sände jag i väg Josef ensam? Varför sände jag ut honom i en trakt där det finns så gott om vilda djur?” — 1 Moseboken 37:33—35.

Du kanske tycker att någon försummelse från din sida har bidragit till din älskades död. Att inse att en känsla av skuld — verklig eller inbillad — är en normal sorgereaktion kan i sig självt vara till hjälp. Också här gäller det att inte nödvändigtvis hålla inne med sådana känslor. Att du talar om hur skyldig du känner dig kan ge dig en mycket behövlig lättnad.

Men inse att hur mycket vi än älskar en annan människa, kan vi inte råda över hans eller hennes liv, och inte heller kan vi förhindra att de vi älskar drabbas av ”tid och oförutsedd händelse”. (Predikaren 9:11) Dessutom var dina motiv säkert inte onda. När du till exempel dröjde med att beställa tid hos läkaren, var det då din avsikt att din älskade skulle bli sjuk och dö? Naturligtvis inte! Bär du då verkligen skulden för dödsfallet? Nej.

En mor lärde sig att övervinna den skuld hon kände, när hennes dotter hade dött i en trafikolycka. Hon förklarar: ”Jag hade skuldkänslor därför att jag hade skickat ut henne. Men jag kom att inse att det var befängt att känna det så. Det var inget fel att skicka ut henne med sin far för att uträtta ett ärende. Det som hände var helt enkelt en fruktansvärd olycka.”

”Men det är så mycket jag skulle vilja ha sagt eller gjort”, kanske du säger. Det är sant, men vem av oss kan säga att vi alltid har varit den perfekta fadern, modern, sonen eller dottern? Bibeln påminner oss: ”Vi felar alla många gånger. Om någon inte felar i ord, är denne en fullkomlig man.” (Jakob 3:2; Romarna 5:12) Inse därför det faktum att du inte är fullkomlig. Att du ständigt tänker på alla ”om bara” förändrar ingenting, men det kan göra att det tar längre tid för dig att komma över din sorg.

Om du har goda skäl att tro att din skuld är verklig och inte inbillad, tänk då på den allra viktigaste faktorn, när det gäller att lindra skuldkänslor, nämligen Guds förlåtelse. Bibeln försäkrar oss: ”Om det var missgärningar du gav akt på, o Jah, o Jehova, vem skulle då kunna bestå? Ty hos dig är den sanna förlåtelsen.” (Psalm 130:3, 4) Du kan inte vrida klockan tillbaka och inte förändra någonting. Men du kan be Gud om förlåtelse för de fel du tidigare begått. Och sedan? Ja, om Gud lovar att dra ett streck över det förflutna, bör du då inte förlåta dig själv? — Ordspråken 28:13; 1 Johannes 1:9.

Att hantera vrede

Du kanske även känner dig rätt arg på läkare, sjuksköterskor, vänner eller till och med på den som har dött. Tänk då på att också detta är en vanlig reaktion vid dödsfall. Kanske din vrede är en naturlig följd av den smärta du känner. En skribent förklarar: ”Det är bara genom att bli medveten om den vrede du känner — inte att handla efter den men att inse att du känner den — som du kan bli befriad från dess destruktiva verkan.”

Det kan också vara till hjälp att du ger uttryck åt eller delger andra din vrede. På vilket sätt? Naturligtvis inte genom obehärskade utbrott. Bibeln underrättar oss om att långvarig vrede är farlig. (Ordspråken 14:29, 30) Men du kan finna tröst i att tala om dina känslor med en förstående vän. Och somliga har funnit att hård motion är ett bra sätt att få utlopp för sina känslor, när de är arga. — Se också Efesierna 4:25, 26.

Även om det är viktigt att du är öppen och ärlig när det gäller dina känslor, är ett varningens ord här på sin plats. Det är stor skillnad mellan att uttrycka sina känslor och att ösa ut dem över andra. Det finns ingen anledning att ge andra skulden för den vrede och frustrering du känner. Tänk därför på att resonera igenom dina känslor, men att inte göra det på ett fientligt sätt. (Ordspråken 18:21) Det finns en överlägsen hjälp när det gäller att klara av sorg, och den skall vi dryfta nu.

Hjälp från Gud

Bibeln försäkrar oss: ”Jehova är nära dem som har ett nedbrutet hjärta; och dem som har en krossad ande räddar han.” (Psalm 34:18) Ja, det som mer än någonting annat kan hjälpa dig att komma över en kär anförvants död är ett gott förhållande till Gud. På vilket sätt? Alla de praktiska förslag som hittills har getts har varit grundade på eller är i enlighet med Guds ord, Bibeln. Att du tillämpar dessa förslag kan hjälpa dig att klara av din situation.

Underskatta inte heller bönens värde. Bibeln ger oss uppmaningen: ”Kasta din börda på Jehova, och han för sin del kommer att stödja dig.” (Psalm 55:22) Om det kan vara till hjälp för dig att resonera igenom dina känslor med en förstående vän, hur mycket mer kommer det då inte att vara till hjälp för dig att utgjuta ditt hjärta för ”all trösts Gud”! — 2 Korinthierna 1:3.

Inte så att bönen bara får oss att känna oss bättre. Den ”som hör bön” lovar att ge helig ande åt sina tjänare som uppriktigt ber om den. (Psalm 65:2; Lukas 11:13) Och Guds heliga ande, eller verksamma kraft, kan ge dig ”kraft som är över det normala”, så att du dag för dag kan klara av din situation. (2 Korinthierna 4:7) Kom ihåg: Gud kan hjälpa sina trogna tjänare att uthärda vilka som helst problem de kan möta.

En kvinna som förlorade sitt barn i döden erinrar sig hur bönens kraft hjälpte henne och hennes man att komma över sin förlust. ”Om vi var hemma på kvällen och vi blev överväldigade av sorg, så brukade vi be högt tillsammans”, förklarar hon. ”Första gången vi måste göra något utan henne — det första församlingsmötet vi gick till, den första sammankomsten vi var med vid — brukade vi be om kraft. När vi steg upp på morgonen och det hela verkade outhärdligt, brukade vi be Jehova hjälpa oss. Av någon anledning var det faktiskt traumatiskt för mig att själv gå in i huset. Så varje gång jag kom hem ensam, brukade jag be Jehova att hjälpa mig att bevara ett slags lugn.” Denna trogna kvinna tror fullt och fast, och det med rätta, att dessa böner betydde mycket. Du kan också som ett svar på dina ihärdiga böner få uppleva uppfyllelsen av orden: ”Guds frid, som övergår allt förstånd, skall skydda era hjärtan och era sinnesförmögenheter.” — Filipperna 4:6, 7; Romarna 12:12.

Den hjälp som Gud ger betyder verkligen mycket. Den kristne aposteln Paulus förklarade att Gud ”tröstar oss i all vår vedermöda, så att vi skall kunna trösta dem som är i allt slags vedermöda”. Det är sant att hjälpen från Gud inte avlägsnar smärtan, men den kan göra det lättare att bära den. Detta innebär inte att du inte längre kommer att gråta eller att du kommer att glömma din älskade. Men du kan återfå jämvikten, och när du gör det kan det du har upplevt göra dig mer förstående och deltagande i fråga om att hjälpa andra att klara av en liknande förlust. — 2 Korinthierna 1:4.

”OM DET är något jag kan göra, så säg bara till.” Så säger många av oss till en vän eller släkting som nyligen förlorat en anförvant i döden. Jo då, visst menar vi det. Vi skulle göra vad som helst för att hjälpa. Men ringer den som blivit ensam någonsin upp oss och säger: ”Jag kom att tänka på något som du kan göra för att hjälpa mig”? Vanligtvis inte. Det är uppenbart att vi kan behöva ta vissa initiativ, om vi verkligen skall kunna hjälpa och trösta någon som sörjer.

Ett ordspråk i Bibeln lyder: ”Som äpplen av guld i silverarbeten är ett ord som talas i dess rätta tid.” (Ordspråken 15:23; 25:11) Det krävs vishet för att veta vad man bör säga och vad man inte bör säga, vad man bör göra och vad man inte bör göra. Här följer några förslag från Bibeln, som somliga sörjande personer har funnit vara till hjälp.

Vad man bör göra ...

Lyssna: Var ”snar till att höra”, läser vi i Jakob 1:19. Något av det bästa du kan göra för att dela den efterlevandes smärta är att lyssna. Vissa sörjande personer kan behöva tala om sin älskade som har dött, om olyckan eller sjukdomen som vållade döden eller om sina känslor efter dödsfallet. Fråga därför: ”Vill du prata om det?” Låt personen själv bestämma. En ung man berättar hur det var, när hans far hade dött: ”Det var till stor hjälp för mig, när andra frågade vad som hade hänt och sedan verkligen lyssnade.” Lyssna med tålamod och medkänsla utan att nödvändigtvis känna att du måste komma med svar eller lösningar. Låt dem få berätta det de själva vill berätta.

Ge tröst och uppmuntran: Försäkra dem om att de gjort allt som stått i deras makt (eller vadhelst annat som du vet är sant och positivt). Försäkra dem om att det inte alls är ovanligt att känna sorg, vrede, skuld eller något annat som de kan känna. Berätta för dem om andra i bekantskapskretsen som lyckats komma över en liknande förlust. Sådana ”ljuvliga ord är ... en läkedom för benen i kroppen”, heter det i Ordspråken 16:24. — 1 Thessalonikerna 5:11, 14.

Var tillgänglig: Gör dig tillgänglig, inte bara under de första dagarna när många vänner och släktingar är närvarande, utan också i flera månader efteråt, när andra har återgått till sina normala rutiner. Därigenom visar du dig vara ”en sann kamrat”, det slags kamrat som bistår en vän i en tid ”av trångmål”. (Ordspråken 17:17) ”Våra vänner såg till att vi var upptagna på kvällarna, så att vi inte behövde tillbringa för mycket tid ensamma hemma”, förklarar Teresea, vars barn dött i en bilolycka. ”Detta hjälpte oss att klara av den tomhet vi kände.” Under många år efter dödsfallet kan årsdagar, till exempel bröllopsdagen eller dödsdagen, vara en stressande tid för de överlevande. Varför inte markera sådana datum i din almanacka, så att du den dagen på året kan göra dig tillgänglig för att ge förstående stöd, om så skulle behövas?

Ta lämpliga initiativ: Finns det ärenden som behöver uträttas? Behövs det en barnvakt? Behöver besökande vänner och släktingar någonstans att bo? Personer som nyligen fått sorg är ofta så chockade att de inte ens vet vad de själva behöver göra och ännu mindre kan tala om för andra hur de kan vara till hjälp. Om du därför urskiljer ett verkligt behov, vänta då inte på att bli ombedd, utan ta initiativet. (1 Korinthierna 10:24; jämför 1 Johannes 3:17, 18.) En kvinna vars man hade dött erinrar sig: ”Många sade: ’Om det är något jag kan göra, så säg bara till.’ Men en vän frågade inte, utan hon gick raka vägen in i sovrummet, tog bort sängkläderna och tvättade lakanen som fläckats ner, när min man dog. En annan tog en hink med vatten och rengöringsmedel och skrubbade mattan där min man hade kräkts. Några veckor senare kom en av de äldste i församlingen hem till mig i arbetskläder och med verktyg och sade: ’Jag vet att det måste finnas något som behöver repareras. Vad är det som behöver göras?’ Jag tycker verkligen om den mannen för att han kom och reparerade dörren som hängde på bara ett gångjärn och lagade en lampa!” — Jämför Jakob 1:27.

Var gästfri: Bibeln påminner oss: ”Glöm inte gästfriheten.” (Hebréerna 13:2) Vi bör i synnerhet komma ihåg att vara gästfria mot dem som sörjer. Säg inte: ”Du är välkommen hem till oss när du vill”, utan bestäm en viss dag och tidpunkt. Ge inte upp alltför lätt, om den sörjande först säger nej. Det kan behövas lite vänlig övertalning. De kanske avböjde din inbjudan, därför att de är rädda att förlora kontrollen över sina känslor inför andra. Eller de kanske känner dåligt samvete, om de vid en sådan tidpunkt skulle njuta av en måltid och trevligt sällskap. Kom ihåg den gästfria kvinnan Lydia, som nämns i Bibeln. Efter att ha blivit inbjuden till hennes hem säger Lukas: ”Hon nödgade oss helt enkelt att komma.” — Apostlagärningarna 16:15.

Var tålmodig och förstående: Bli inte alltför förvånad över vad de som drabbats av sorg kan säga i början. Tänk på att de kan känna sig förbittrade och skuldmedvetna. Om känslomässiga utbrott riktas mot dig, kommer det att krävas förståelse och tålamod från din sida för att inte ge ett irriterat svar. ”Klä er ... i medömkans ömma tillgivenhet, omtänksamhet, anspråkslöshet i sinnet, mildhet och långmodighet”, rekommenderar Bibeln. — Kolosserna 3:12, 13.

Skriv ett brev: Något som ofta förbises är värdet av ett deltagande brev eller kort. Vad är fördelen med ett sådant? Så här svarar Cindy, vars mor dog i cancer: ”En av mina vänner skrev ett rart brev till mig. Det var till stor hjälp, eftersom jag kunde läsa det om och om igen.” Ett sådant uppmuntrande brev eller kort kan vara avfattat ”i få ord”, men det måste komma från hjärtat. (Hebréerna 13:22) Du kan skriva att du tänker på dem och att du har ett särskilt minne i samband med den avlidne eller berätta hur ditt liv har berörts av den personen.

Be tillsammans med dem: Underskatta inte värdet av dina böner med och för sådana som sörjer. Bibeln förklarar: ”En rättfärdig mans ödmjuka bön har mycken kraft.” (Jakob 5:16) När de hör dig be för dem, kan det till exempel hjälpa dem att undertrycka sådana negativa känslor som skuldkänslor. — Jämför Jakob 5:13—15.

Vad man inte bör göra ...

Håll dig inte undan, därför att du inte vet vad du skall säga eller göra: Vi kanske intalar oss själva: ”Jag är övertygad om att de behöver vara ensamma just nu.” Men sanningen är kanske i stället den att vi håller oss undan, därför att vi är rädda för att säga eller göra fel saker. Men att vänner, släktingar eller medtroende undviker den som sörjer kanske bara får honom eller henne att känna sig ännu ensammare och ökar hans eller hennes smärta. Kom ihåg att de omtänksammaste orden och handlingarna ofta är de mest okonstlade. (Efesierna 4:32) Enbart din närvaro kan vara en källa till uppmuntran. (Jämför Apostlagärningarna 28:15.) Teresea erinrar sig den dag hennes dotter dog och säger: ”Inom en timme var sjukhusets entréhall fylld av våra vänner; alla de äldste och deras hustrur var där. En del av kvinnorna hade papiljotter i håret, och en del var där i sina arbetskläder. De hade helt enkelt lämnat allt de hade för händer och kommit. Många av dem sade att de inte visste vad de skulle säga, men det gjorde ingenting, för det som betydde något var att de var där.”

Försök inte pressa dem att sluta sörja: ”Så, så, nu är det bra, gråt inte mer”, kanske vi vill säga. Men det kan vara bättre att låta tårarna rinna. ”Jag tror att det är viktigt att låta de sörjande få visa sina känslor och verkligen få ge utlopp åt dem”, säger Katherine, när hon tänker tillbaka på sin mans död. Motstå tendensen att tala om för andra hur de bör känna det. Och ta inte för givet att du måste dölja dina egna känslor för att skydda deras. Bibeln rekommenderar i stället att vi skall gråta ”med dem som gråter”. — Romarna 12:15.

Var inte snar till att ge dem rådet att de skall göra sig av med den avlidnes kläder eller andra personliga tillhörigheter, förrän de själva är redo för det: Vi kanske tycker att det skulle vara bäst för dem att göra sig av med föremål som väcker minnen, därför att de på något sätt förlänger sorgen. Men talesättet: ”Ur syn ur sinn” kanske inte är tillämpligt här. Den sörjande personen kanske måste göra sig av med den avlidnes saker långsamt. Kom ihåg Bibelns beskrivning av patriarken Jakobs reaktion, när man fick honom att tro att hans unge son Josef hade dödats av ett vilt djur. När man hade visat Jakob Josefs blodiga långa klädnad, fortsatte han att ”sörja över sin son i många dagar. Och alla hans söner och alla hans döttrar stod gång på gång upp för att trösta honom, men han fortsatte att vägra att låta trösta sig.” — 1 Moseboken 37:31—35.

Säg inte: ”Du kan få ett nytt barn”: ”Jag avskydde när folk sade att jag kunde få ett nytt barn”, säger en mor, vars barn hade dött. De som säger så kanske menar väl, men en sörjande förälder kan tycka att ord som går ut på att ett barn som har dött kan ersättas med ett annat är som ”svärdsstötar”. (Ordspråken 12:18) Ett barn kan aldrig ersätta ett annat. Varför inte det? Jo, därför att varje barn är unikt.

Undvik inte nödvändigtvis att tala om den döde: ”Många människor ville inte ens nämna min son Jimmys namn eller tala om honom”, erinrar sig en mor. ”Jag måste erkänna att jag kände mig en smula sårad, när de gjorde så.” Du behöver därför inte nödvändigtvis byta samtalsämne, när den avlidnes namn nämns. Fråga personen själv om han känner behov av att tala om sin älskade. (Jämför Job 1:18, 19 och Job 10:1.) Somliga personer som drabbats av sorg tycker om att höra vänner tala om de speciella egenskaper som gjorde att de tyckte så mycket om den döde. — Jämför Apostlagärningarna 9:36—39.

Var inte alltför snar att säga: ”Det var bäst det som hände”: Att försöka finna något positivt att säga om ett dödsfall är inte alltid tröstande för de ”nedstämda själar” som sörjer. (1 Thessalonikerna 5:14) En ung kvinna erinrar sig hur det var när hennes mamma dött och säger: ”Andra kunde säga: ’Nu lider hon inte längre’ eller: ’Nu har hon i alla fall ro.’ Men jag ville inte höra sådant.” Sådana kommentarer kan antyda för de överlevande att de inte bör känna sig ledsna eller att förlusten inte är så stor. Men de kan känna sig mycket ledsna, därför att de djupt saknar sin älskade.

Det kan vara bättre att inte säga: ”Jag vet hur du känner det”: Vet du verkligen det? Kan du verkligen säga att du vet hur en förälder känner det när ett barn dör, om du inte själv har upplevt en sådan förlust? Och även om du har det, måste du inse att andra kanske inte känner det precis på samma sätt som du gjorde. (Jämför Klagovisorna 1:12.) Men om det verkar vara på sin plats, kanske det kan vara till en viss hjälp att du berättar hur du själv återfick jämvikten efter förlusten av en kär anförvant. En kvinna, vars dotter hade dödats, fann det uppmuntrande, när en mor till en annan flicka som hade dött berättade om sin egen återgång till ett normalt liv. Hon sade: ”Den döda flickans mor inledde inte sin berättelse med att säga ’jag vet hur du känner det’. Hon berättade bara hur saker och ting hade varit för henne och lät mig jämföra mig med dem.”

Det krävs medömkan, urskillning och mycket kärlek från din sida, om du skall kunna hjälpa en person som drabbats av sorg. Vänta inte på att den sörjande skall komma till dig. Säg inte bara: ”Om det är något jag kan göra ...” Försök själv finna detta ”något” och ta sedan det lämpliga initiativet.

Det återstår några frågor: Hur är det då med Bibelns hopp om en uppståndelse? Vad kan det betyda för dig och för en älskad person som har dött? Hur kan vi vara övertygade om att detta är ett pålitligt hopp?