Att tala kan vara en bra hjälp. Så här sade den forntida patriarken Job efter det att hans tio barn hade dött och några andra personliga tragedier hade inträffat: ”Min själ känner sannerligen vämjelse över mitt liv. Jag skall ge utlopp åt [hebreiska: ”släppa lös”] mitt bekymmer över mig själv. Jag skall tala i min själs bitterhet!” (Job 1:2, 18, 19; 10:1) Job kunde inte längre lägga band på sin oro. Han måste få ge utlopp åt den; han måste få ”tala”. På liknande sätt skrev den engelske dramatikern Shakespeare i Macbeth: ”Ge sorgen ord; en tyst förtvivlan viskar blott till det övertyngda hjärtat: ’brist!’”

Att få tala om dina känslor med ”en sann kamrat” som lyssnar med tålamod och medkänsla kan därför skänka en viss lättnad. (Ordspråken 17:17) Att man får klä sina erfarenheter och känslor i ord gör det ofta lättare att förstå dem och hantera dem. Och om den som lyssnar själv har förlorat en kär anförvant i döden och kunnat hantera sin sorg, kanske du kan få några praktiska råd om hur du också kan klara av din situation. En mor vars barn hade dött förklarade varför det hjälpte henne att få tala med en annan kvinna, som hade ställts inför en liknande förlust: ”Jag blev mycket styrkt av att veta att någon annan hade gått igenom samma sak och välbehållen hade kommit igenom det hela och fortfarande var vid liv och återigen hade funnit en viss ordning i sitt liv.”

Men tänk om du inte tycker om att tala om dina känslor? Efter Sauls och Jonatans död skrev David en mycket känslosam klagosång i vilken han utgöt sin sorg. Denna sorgesång blev till sist en del av bibelboken Andra Samuelsboken. (2 Samuelsboken 1:17—27; 2 Krönikeboken 35:25) På liknande sätt finner en del det lättare att uttrycka sig i skrift. En änka berättade att hon brukade skriva ner sina känslor och några dagar senare läsa det hon hade skrivit. Hon tyckte att detta var ett bra sätt att få utlopp för sina känslor.

Att man delger andra sina känslor, antingen det sker genom tal eller skrift, kan hjälpa en att få utlopp för sin sorg. Det kan också bidra till att undanröja missuppfattningar. En sörjande mor förklarar: ”Vi hörde talas om andra par som skildes efter det att de förlorat ett barn, och vi ville inte att detta skulle hända oss. Varje gång vi blev arga och ville kasta skulden på varandra, brukade vi därför resonera igenom saken tillsammans. Jag tycker verkligen att vi kom varandra närmare genom att göra detta.” Att du låter dina känslor bli kända kan således hjälpa dig att förstå att även om ni delar samma förlust, så kan de andra sörja annorlunda — i sin egen takt och på sitt eget sätt.

Som vi redan har lagt märke till får somliga skuldkänslor, när de har förlorat en kär anförvant i döden. Detta kan vara en förklaring till den trogne mannen Jakobs intensiva sorg, när man hade fått honom att tro att hans son Josef hade dödats av ”ett argsint vilt djur”. Jakob hade själv sänt i väg Josef för att se hur det stod till med Josefs bröder. Jakob plågades därför antagligen av skuldkänslor. Han tänkte kanske: ”Varför sände jag i väg Josef ensam? Varför sände jag ut honom i en trakt där det finns så gott om vilda djur?” — 1 Moseboken 37:33—35.

Du kanske tycker att någon försummelse från din sida har bidragit till din älskades död. Att inse att en känsla av skuld — verklig eller inbillad — är en normal sorgereaktion kan i sig självt vara till hjälp. Också här gäller det att inte nödvändigtvis hålla inne med sådana känslor. Att du talar om hur skyldig du känner dig kan ge dig en mycket behövlig lättnad.

Men inse att hur mycket vi än älskar en annan människa, kan vi inte råda över hans eller hennes liv, och inte heller kan vi förhindra att de vi älskar drabbas av ”tid och oförutsedd händelse”. (Predikaren 9:11) Dessutom var dina motiv säkert inte onda. När du till exempel dröjde med att beställa tid hos läkaren, var det då din avsikt att din älskade skulle bli sjuk och dö? Naturligtvis inte! Bär du då verkligen skulden för dödsfallet? Nej.

En mor lärde sig att övervinna den skuld hon kände, när hennes dotter hade dött i en trafikolycka. Hon förklarar: ”Jag hade skuldkänslor därför att jag hade skickat ut henne. Men jag kom att inse att det var befängt att känna det så. Det var inget fel att skicka ut henne med sin far för att uträtta ett ärende. Det som hände var helt enkelt en fruktansvärd olycka.”

”Men det är så mycket jag skulle vilja ha sagt eller gjort”, kanske du säger. Det är sant, men vem av oss kan säga att vi alltid har varit den perfekta fadern, modern, sonen eller dottern? Bibeln påminner oss: ”Vi felar alla många gånger. Om någon inte felar i ord, är denne en fullkomlig man.” (Jakob 3:2; Romarna 5:12) Inse därför det faktum att du inte är fullkomlig. Att du ständigt tänker på alla ”om bara” förändrar ingenting, men det kan göra att det tar längre tid för dig att komma över din sorg.

Om du har goda skäl att tro att din skuld är verklig och inte inbillad, tänk då på den allra viktigaste faktorn, när det gäller att lindra skuldkänslor, nämligen Guds förlåtelse. Bibeln försäkrar oss: ”Om det var missgärningar du gav akt på, o Jah, o Jehova, vem skulle då kunna bestå? Ty hos dig är den sanna förlåtelsen.” (Psalm 130:3, 4) Du kan inte vrida klockan tillbaka och inte förändra någonting. Men du kan be Gud om förlåtelse för de fel du tidigare begått. Och sedan? Ja, om Gud lovar att dra ett streck över det förflutna, bör du då inte förlåta dig själv? — Ordspråken 28:13; 1 Johannes 1:9.