den med vinst av mottagarländernas regeringar för att hjälpa upp deras ekonomi. Dumpningen av överskottssäd i Afrika har också försvagat lantbrukarnas ställning. ”Hur skall traktens jordbrukare kunna konkurrera med utländsk gratismat?” frågar författarna till boken Famine: A Man-Made Disaster?

Traditionella afrikanska grödor, till exempel hirs och durra, håller snabbt på att förlora sin popularitet, trots att dessa klarar torka mycket bättre än andra sädesslag. Storstädernas invånare har också börjat få smak på vete och ris — sädesslag som är svåra att odla i Afrikas till stor del ogynnsamma klimat. Somliga rådgivare försöker stimulera köplusten när det gäller utländska födoämnen och ökar därigenom Afrikas beroende av importerade livsmedel.

Småbrukarnas behov åsidosätts

Småbrukare som Idris, den tidigare citerade etiopiske mannen, behöver utsäde och enkla jordbruksredskap. Enbart livsmedelssändningar är av begränsat värde. Som det heter i ett kinesiskt ordspråk: ”Ge en man en fisk, och han får mat för en dag. Lär en man att fiska, och han får mat för hela livet.” Generellt sett får de afrikanska bönderna inte hjälp att lyckas som jordbrukare, även om det finns undantag i vissa afrikanska länder.

Ända sedan kolonialtiden har Afrikas bästa jord använts till produktion av avsalugrödor för export. Stora jordbruksprojekt har också satts i gång för att förse de rikare städerna med föda. Följden har blivit att småbrukarna ofta har trängts undan från goda jordar och tvingats livnära sig på jord som är mindre bördig. Afrikas bönder har fått lov att klara sig bäst de kan, vilket lett till utarmning av den ömtåliga jorden genom överodling, överbetning och kalhuggning. Stora delar av Afrika håller på att förvandlas till öken.

Deras ställning har också underminerats genom prispolitiken. För att göra stadsbefolkningen till lags håller många afrikanska regeringar priset på jordbruksprodukter mycket lågt. Denna politik har enligt den vetenskapliga tidskriften Nature varit ”en starkt bidragande orsak till jordbrukets tillbakagång, svälten bland just dessa stadsbor samt det potentiellt rika Afrikas beroende av importerade livsmedel”.

Krig

”En halv miljon människor i Angola har flytt från sina gårdar, ivägkörda på grund av inbördeskriget”, förklarade en afrikansk tidning nyligen. Angola har, till skillnad från andra delar av Afrika, rikligt med nederbörd. Men ändå är tiotusentals människor i de bördiga bergsbygderna beroende av regelbundna hjälpsändningar av livsmedel.

Det är ingen tillfällighet att de mest svältdrabbade afrikanska länderna också är invecklade i inbördeskrig. Trots att det regn som fallit i viss mån hjälpt upp situationen i Etiopien, Sudan och Moçambique, fortsätter inbördeskrigen i dessa länder att hämma livsmedelsproduktionen, och miljoner människor svälter.

En kommission för internationella humanitära frågor, vars 25 medlemmar inbegriper representanter från fem afrikanska länder, gjorde nyligen följande skarpa uttalande: ”Väpnade konflikter och våld i vissa delar av Afrika spär på den redan tragiska situationen med meningslös blodsutgjutelse och kaos. ... Man prioriterar anskaffningen av förstörelsevapen, när människor behöver hackor och utsäde för att odla sin föda, rent vatten att dricka och enkla, billiga hälsovårdande åtgärder.”

Skulden för detta bör inte läggas enbart på Afrika. I sin bok A Year in the Death of Africa omnämner Peter Gill den roll som utländska regeringar spelar i ”militariseringen av Afrika” och frågar: ”Vilka länders vapenfabrikanter är det som tjänar på den afrikanska kapprustningen?” Nationer i både Öst och Väst stöder krigen i Afrika och drar nytta av dem i ekonomiskt avseende.

Det behövs ett övermänskligt biståndsprogram

Frågan ”Varför kan inte Afrikas stater försörja sig själva?” är kontroversiell, och svaret är komplicerat. Torkan, befolkningsexplosionen, biståndspolitiken, girigheten, åsidosättandet av småbrukarna, utarmningen av jorden och krig är några av de orsaker som experterna anger. Av dessa är det bara torkan som kan sägas vara en naturlig orsak; de övriga bär människan själv ansvaret för.

Torkan i Afrika har i själva verket tjänat till att framhäva människans begränsningar och själviskhet. Alla kan tydligt se att människan är oförmögen att sköta jordens angelägenheter oberoende av sin Skapare, Jehova Gud. Som en forntida profet sade: ”Jag vet mycket väl, o Jehova, att jordemänniskans väg inte kommer an på henne. Det kommer inte an på mannen som vandrar att ens styra sina steg.” — Jeremia 10:23, NW.

Detta obestridliga faktum finns nedtecknat i bibeln. Bibeln har också förutsagt våra dagars ”hungersnöd” i förening med krig och mänsklig vanskötsel av jorden. Lyckligtvis vittnar alla dessa förhållanden om att ett övermänskligt biståndsprogram snart är här som kommer att göra slut på svälten, inte bara i Afrika, utan över hela världen. — Lukas 21:10, 11, 28—31; Uppenbarelseboken 6:3—8; 11:18; 21:1—5.

Hopp för svältens offer

”DE FLESTA större svältkatastrofer sedan andra världskriget har delvis förorsakats av krig och revolutioner”, förklarar doktorerna Walter R. Brown och Norman D. Anderson i boken Historical Catastrophes: Famines.

Detta faktum påminner om en forntida profetisk syn som brukar kallas Apokalypsens fyra ryttare. En afrikansk tidning tog upp detta tema i ett reportage och skrev: ”De fyra ryttarna stormar framåt i det olycksdrabbade landet Etiopien.” Få människor inser emellertid vilket underbart hopp denna syn innehåller.

Orsaker till förtidig död

Apokalypsens tredje ryttare symboliserar hungersnöd. Han