Grekland och Rom

Vad gäller religion ”kunde det antika Grekland inte undgå det starka inflytandet från Babylon”, konstaterar Jean Bottéro. Professor Peter Green förklarar varför tron på ödet var så populär i Grekland: ”I en osäker värld där människor blev alltmer ovilliga att ta ansvar för sina beslut, ja, där de ofta kände sig som marionetter, manipulerade av det outrannsakliga och orubbliga Ödet och dess krav, var gudarnas svar ett sätt för människor att få sin framtid utstakad. Med särskilda förmågor och kunskaper kunde man förutsäga vad Ödet hade bestämt. Det kanske inte var det man önskade höra; men den som var förvarnad var åtminstone beredd.”

Ödestron gav människor tillförsikt inför framtiden, men den tjänade också ett mera ondskefullt syfte. Tron på ödet bidrog till att undertrycka massorna, och enligt historikern F. H. Sandbach kunde därför ”tron att hela världen styrdes av Försynen vara tilltalande för den härskande klassen inom ett härskande folk”.

Varför det? Professor Green förklarar att i den här tron ”fanns ett inbyggt rättfärdigande — moraliskt, teologiskt och semantiskt — av den bestående sociala och politiska samhällsordningen; det var det mäktigaste och mest raffinerade redskapet den hellenistiska härskarklassen kunde ha tänkt ut för att behålla sin makt. Att någonting inträffade innebar följdriktigt att det var bestämt av ödet; och eftersom naturen genom Försynens försorg hade gjorts gynnsamt stämd mot mänskligheten, kunde det som ödet hade bestämt bara vara till det bästa.” I själva verket ”rättfärdigade [ödet] ett hänsynslöst egenintresse”.

Att tron på ödet var allmänt accepterad framgår tydligt i den grekiska litteraturen. Bland antikens litterära genrer finner vi till exempel eposet, legenden och tragedin — genrer i vilka ödet spelade en viktig roll. I grekisk mytologi representerades människans öde av tre gudinnor som kallades moirerna. Klotho var den som spann livets tråd, Lachesis bestämde hur långt livet skulle bli, och Atropos släckte livet, när den fastställda tiden var slut.

Romarna och grekerna var ivriga att få veta vilket öde som väntade dem. Därför tog de till sig astrologin och spådomskonsten från Babylon och utvecklade dem.

På 200-talet f.v.t. hade det blivit populärt med astrologi i Grekland, och år 62 f.v.t. kom det tidigaste kända grekiska horoskopet. Grekerna blev så intresserade av astrologi att de astrologiska lärorna, enligt professor Gilbert Murray, ”fick insteg i den hellenistiska tankevärlden på samma sätt som en ny sjukdom tränger in i en befolkning på en avlägsen ö”.

I sina försök att få reda på framtiden tog grekerna och romarna ofta hjälp av orakel eller medier. Man trodde att gudarna talade till människorna genom dessa. (Jämför Apostlagärningarna 16:16–19.) Vad blev följden av denna tro? Filosofen Bertrand Russell skrev: ”Fruktan [började] träda i hoppets ställe: livets mål blev snarare att undfly olyckan än att uppnå något positivt gott.” Liknande tankegångar blev tvistefrågor också i kristenheten.