Hur tog Doug och Anne denna svåra förlust? Doug förklarar: ”Jag var i Rikets sal när en av vännerna sade att man hade sökt mig och att jag genast måste åka hem. När jag kom hem fick jag veta vad som hade hänt. Jag kunde inte tro att det var sant. Jag var den siste som rörde vid Rachel den kvällen. Nu var hon död. Jag bröt samman och började gråta, och det gjorde Anne också. Det var enda gången jag grät.”

Vakna!: ”Hur gick det på begravningen? Hur reagerade ni då?”

”Det egendomliga var att varken Anne eller jag grät vid begravningen. Alla andra grät.” Anne inflikade: ”Det är sant, men jag hade redan gråtit tillräckligt för oss båda. Jag tror att jag egentligen inte fattade vad som hade hänt förrän ett par veckor efter tragedin, när jag för en gångs skull var ensam hemma. Jag grät hela dagen. Men jag tror att det hjälpte mig. Jag kände mig bättre efteråt. Jag måste få sörja mitt lilla barn. Jag tror absolut att man bör låta sörjande personer få gråta. Det kan vara naturligt för andra att säga: ’Gråt inte’, men orden är inte till någon verklig hjälp.”

Doug fortsatte: ”Ibland fick vi höra välmenande kommentarer som inte var till hjälp, till exempel: ’Vi som är kristna bör inte sörja som andra gör.’ Det vet jag faktiskt. Men jag kan försäkra dig att när man förlorar ett barn, då kan inte ens den fastaste tro på uppståndelsen hindra en från att gråta och sörja. Jesus grät ju när Lasarus hade dött, och ändå visste Jesus att han skulle uppväcka honom.”

Vakna!: ”Blev det några spänningar er emellan på grund av Rachels död?”

Anne var snabb att svara: ”Ja, det blev det. Vi sörjde nog på olika sätt. Doug ville sätta upp fotografier av Rachel överallt i huset. Det var det sista jag skulle vilja. Jag behövde inte några påminnelser. Jag ville inte att det skulle verka som om vi gjorde någon kult av hennes död. Men Doug förstod hur jag kände det och tog ner fotografierna.”

Vakna! frågade Doug vad som hade uppehållit honom och Anne i deras sorg.

”Jag minns att begravningstalet var till stor hjälp. Vårt kristna hopp om en uppståndelse var vad som tröstade oss mest den dagen. Saknaden efter henne kändes oerhört svår, men den mildrades av Guds löfte genom Kristus att vi skulle få se henne igen här på jorden. Vi såg i Skriften att dödens verkningar inte är oåterkalleliga. Talaren visade oss också från bibeln att Rachel inte var i himmelen ’som en liten ängel’ och inte heller i limbus i väntan på att få komma till himmelen. Hon sov helt enkelt i mänsklighetens gemensamma grav.” — Se Johannes 5:28, 29; 11:11—14; Predikaren 9:5.

Vakna!: ”Hur skulle ni svara om någon säger att ’Gud tog henne hem till sig’?”

”Det skulle vara en självisk Gud som skulle ta små barn från deras föräldrar. Bibelns svar i Predikaren 9:11 (NW) är mycket upplysande: ’Tid och oförutsedd händelse drabbar dem alla.’ Och Psalm 51:7 visar att vi alla är ofullkomliga och syndiga ända från avlelsen och att slutet för alla människor nu är döden av en lång rad olika orsaker. Ibland slår döden till före födelsen, och följden blir en dödfödsel. I Rachels fall ådrog hon sig som spädbarn något som överväldigade hennes organism — en oförutsedd händelse.”